Höstfesten
En krönika över Höstfesten den 17 november 2012.
Det är eftermiddag, inte långt efter fyra, ändå har
blyga november redan dragit för gardinerna och låtit mörkret falla över
Uppsala. Här och var fladdrar ett frackskört till och fållen på en skimrande
balklänning kan skymtas under en mörk kappa när studenterna rör på sig runt om
i staden för att ta sig till kvällens Höstfest. Somliga anländer omsorgsfullt instuvade
i taxibilar, andra tappert till fots, men förväntan leker i samtligas mungipor.
När alla har fått komma in i värmen och med varsitt
glas i handen fått tid att utforska trapphallen och nosa på de andra gästerna,
slås dörrarna upp till Gamla salen, praktfull som alltid. När ”Norrlandssången”
klingat ut och vi får slå oss ned vid borden och rikta uppmärksamheten mot
menybladen är det som att en sträng av nyfikenhet och spänd förväntan lägger
sig över salen. Våra smaklökar ska kittlas, den saken står klar. Förrätten
kommer in, och om ni tycker att viltpaté med havtornschutney, syltade
kantareller och isterbandsströssel låter som en god idé så kan jag inte göra
annat än att bekräfta era misstankar. En ren njutning.
Förste kurator Tobias Larsson intar talarstolen för
att hålla välkomsttalet.
”Allt ljus på Uppsala” – denna hyllning till
människans förmåga att manipulera ljuset. Och det är ingen slump att
ljusfestivalen förlagts till just november - lite extra ljus är sannerligen
välbehövligt såhär i den mörkaste månaden, när ännu ingen snö har kommit som
kan lätta mörkret något. Men vi norrlänningar har ju inte riktigt samma behov
av att söka ljuset, menar Tobias. Vi är vana vid mörker. I vissa kommuner
släcker vi ner gatuljusen på vintern bara för att visa att vi minsann inte är
några stockholmare. Det är för övrigt inte heller någon slump att vi varje år
ställer till med höstfest i just denna månad. Det är ju ännu ett sätt att lysa
upp och förgylla en kväll i novembermörkret.
Efter ett ombjud på vinet (ja, tack!) tågar
Norrlandskören in i salen och visar att de inte bara är duktiga på att sjunga
utan också besitter en viss språkbegåvning, då de bjuder oss på fyra sånger på
tre olika språk. Och när vi sjunger dem till är jag osäker på vad de egentligen
säger därtill, för det tycks vara på swahili.
Efter en konferens, då det bjuds på konferensdrink
(en trevlig nymodighet som jag personligen applåderar), slår vi oss på nytt ned
på våra platser och får lyssna till Amy Svenssons tal till hembygden.
Amy är inte född i Norrland. Hon känner inte sina
grannar och har aldrig suttit på en skoter eller ens varit i närheten av en.
Ändå anser hon sig vara mer norrlänning än upplänning eller något annat. Här
känner som sig som mest hemma. Här har hon lärt känna vänner – äkta
norrlänningar – och hon har sett att man kan känna stolthet över sitt ursprung
och sin hembygd. Amy längtar till Norrland. Palt, kolbullar, den norrländska
mentaliteten, maten och naturen får henne att känna sig hemma. Genom att hitta
till nationen har hon fått en hembygd att längta hem till. Genom att hitta till
Norrland har hon hittat hem.
Kort efter att Amy lämnat podiet dyker Sune Lindh
upp bakom det för att hålla talet till huset. Vi får höra att det imorgon, 18:e
november, är 40-årsjubileum för det nya huset, och Sune berättar för oss om
dess tillkomst. Om hur man med ökande medlemstal fick alltför ont om utrymme,
om hur en byggnadskommité fick ta fram förslag medan en finansieringsgrupp
tillsattes för att skaka fram pengar. Han berättar om den intensiva debatt som
uppstod – skulle man bygga om nationshuset eller bygga ett helt nytt? Det
förslag som landskapet slutligen sa ja till var att behålla det gamla huset och
bygga till ett nytt som skulle sammanbindas med det gamla genom en gång. Han
berättar om hur man medan arbetet pågick förflyttade verksamheten till ett
provisoriskt nationshus på Svartbäcksgatan 15 som man kallade Exilium. Hade det
inte varit för dessa gamla driftiga nationsmedlemmars skull hade vi inte varit
där vi är idag. Må äldre medlemmars insatser sporra nya medlemmar, avslutar
han.
Och ut kommer huvudrätten: Långkokt fläsksida med
pumpapuré, plommonsås, friterade silverlöksringar och syrade morötter. Som vi
har väntat, sedan första anblicken av menyn, och som det var värt det. All
heder åt Johanna Petterson och Madeleine Karlsson i köket.
In kommer Allmänna sången, eller väl valda delar
därav, och ger oss ”Gubben Noak” såsom vi sällan hört den förut. Ett par sånger
till följer därpå innan de avslutar med vad som av många efteråt ska komma att beskrivas
som kvällens höjdpunkt: ”Till Östersund vill jag fara”. Körens fyndiga byte av österland mot Östersund belönas med en spontan applåd från gästerna. Den
underbart vackra sången tycks beröra många, både de som faktiskt vill fara till
Östersund och de som helst slipper.
I konferens nummer två serveras konferensdrink
nummer två, lika logiskt som uppskattat.
Sittningen tar sats igen inför slutspurten och
dessertvin fyller glasen på bordet. Desserten dukas fram: Glass av rostade
kastanjer med portertryffel på nötbotten och hjortron. Det lilla utrymme som finns
kvar i magen tar med glädje emot kvällens sista tugga. Alla verkar nöjda och
belåtna.
Och på temat ”nöjda och belåtna” håller sedan
Inspektor Cecilia Pahlberg sitt tacktal.
November är som surströmming, menar Cecilia.
Antingen hatar man den eller så älskar man den. Somliga ser november som ett
enda långt, mörkt lidande. Andra tänker på sköna promenader, långkok och
brasmys. Cecilia sällar sig till de senare. Här firar vi november med en rejäl
höstfest: vi njuter av paté, underbart långkok på fläsk och glass.
Och eftersom repetition är all kunskaps moder får vi
sedan av Cecilia än en gång höra berättelsen om nya husets uppkomst, men då
historien inte har förändrats sedan jag återgav den ovan tar jag mig friheten
att bara hänvisa till Sune Lindhs tal för den som undrar vad som sades.
Cecilia avslutar sitt tal med att kalla in köks- och
serveringspersonal. Hon tackar för en alldeles särdeles god middag (särskilt
långkoket som hon hävdar att hon aldrig kommer att glömma) och underbar sång
från de båda körerna. Hon utbringar slutligen en skål för huset och
människorna.
Och sittningen mynnar sakta ut i en välsittande ”O
gamla klang” med pianokomp, varefter vi förflyttar oss ner till Nya salen där
det serveras kaffe, punsch och underhållning signerad Västgöta nations
kantatgrupp.
De bjuder oss på ”Gaston”, en fin liten minimusikal
om den unge Gaston som drömmer om att bli polis. Han blir dock inte antagen
till polishögskolan, utan får nöja sig med att bli en våldsam krogvakt istället,
och han missköter sig exceptionellt. Ridå.
Sittningen
utvecklas sedan snabbt till en sittande sexa av typen då man sjunger ”Vi kom
från Norrland”. Sångambitionerna går sådär, vissa är nästan orimligt entusiastiska
medan andra dricker punsch och demonstrativt tittar åt ett annat håll. Sången
ackompanjeras av dunk i bordet och glada tillrop. Den som har varit på en
städsexa känner igen sig.
Så till slut låter marskalkerna meddela att den
efterlängtade polonaisen är i vardande, och sakta börjar folk strömma tillbaka
till Gamla salen och ställa upp sig i ett prydligt led utanför dörrarna.
Den polonaise som sedan följer måste vara den
fulaste i mannaminne. Men det handlar ju inte om det. Det handlar om
klänningen. Om fracken. Om den goda maten och det varmt brandgula skenet från
takkronorna. Det handlar om att bryta sig ut ur vardagen, släppa axelväskan med
tiokiloskurslitteraturen och räta på axlarna. Det handlar om att vara en del av
en fantastisk tradition, och om att tillåta sig själv att vara lite fantastisk.
Bara för en kväll.
Polonaisen kan ha varit den fulaste i mannaminne,
men det var en glad polonaise. Full av glatt uppgivna leenden som tycktes säga:
Vad spelar det för roll? Vi dansar polonaise! Vi dansar polonaise i frack och
balklänning, på Norrlands nation en mörk novemberkväll. Det är bara att följa
med. Det är bara att njuta av det.
Zandra Flygh
Krönikör