Höstfesten

En krönika över Höstfesten den 17 november 2012.
Det är eftermiddag, inte långt efter fyra, ändå har blyga november redan dragit för gardinerna och låtit mörkret falla över Uppsala. Här och var fladdrar ett frackskört till och fållen på en skimrande balklänning kan skymtas under en mörk kappa när studenterna rör på sig runt om i staden för att ta sig till kvällens Höstfest. Somliga anländer omsorgsfullt instuvade i taxibilar, andra tappert till fots, men förväntan leker i samtligas mungipor.

När alla har fått komma in i värmen och med varsitt glas i handen fått tid att utforska trapphallen och nosa på de andra gästerna, slås dörrarna upp till Gamla salen, praktfull som alltid. När ”Norrlandssången” klingat ut och vi får slå oss ned vid borden och rikta uppmärksamheten mot menybladen är det som att en sträng av nyfikenhet och spänd förväntan lägger sig över salen. Våra smaklökar ska kittlas, den saken står klar. Förrätten kommer in, och om ni tycker att viltpaté med havtornschutney, syltade kantareller och isterbandsströssel låter som en god idé så kan jag inte göra annat än att bekräfta era misstankar. En ren njutning.

Förste kurator Tobias Larsson intar talarstolen för att hålla välkomsttalet.

”Allt ljus på Uppsala” – denna hyllning till människans förmåga att manipulera ljuset. Och det är ingen slump att ljusfestivalen förlagts till just november - lite extra ljus är sannerligen välbehövligt såhär i den mörkaste månaden, när ännu ingen snö har kommit som kan lätta mörkret något. Men vi norrlänningar har ju inte riktigt samma behov av att söka ljuset, menar Tobias. Vi är vana vid mörker. I vissa kommuner släcker vi ner gatuljusen på vintern bara för att visa att vi minsann inte är några stockholmare. Det är för övrigt inte heller någon slump att vi varje år ställer till med höstfest i just denna månad. Det är ju ännu ett sätt att lysa upp och förgylla en kväll i novembermörkret.

Efter ett ombjud på vinet (ja, tack!) tågar Norrlandskören in i salen och visar att de inte bara är duktiga på att sjunga utan också besitter en viss språkbegåvning, då de bjuder oss på fyra sånger på tre olika språk. Och när vi sjunger dem till är jag osäker på vad de egentligen säger därtill, för det tycks vara på swahili.

Efter en konferens, då det bjuds på konferensdrink (en trevlig nymodighet som jag personligen applåderar), slår vi oss på nytt ned på våra platser och får lyssna till Amy Svenssons tal till hembygden.

Amy är inte född i Norrland. Hon känner inte sina grannar och har aldrig suttit på en skoter eller ens varit i närheten av en. Ändå anser hon sig vara mer norrlänning än upplänning eller något annat. Här känner som sig som mest hemma. Här har hon lärt känna vänner – äkta norrlänningar – och hon har sett att man kan känna stolthet över sitt ursprung och sin hembygd. Amy längtar till Norrland. Palt, kolbullar, den norrländska mentaliteten, maten och naturen får henne att känna sig hemma. Genom att hitta till nationen har hon fått en hembygd att längta hem till. Genom att hitta till Norrland har hon hittat hem.

Kort efter att Amy lämnat podiet dyker Sune Lindh upp bakom det för att hålla talet till huset. Vi får höra att det imorgon, 18:e november, är 40-årsjubileum för det nya huset, och Sune berättar för oss om dess tillkomst. Om hur man med ökande medlemstal fick alltför ont om utrymme, om hur en byggnadskommité fick ta fram förslag medan en finansieringsgrupp tillsattes för att skaka fram pengar. Han berättar om den intensiva debatt som uppstod – skulle man bygga om nationshuset eller bygga ett helt nytt? Det förslag som landskapet slutligen sa ja till var att behålla det gamla huset och bygga till ett nytt som skulle sammanbindas med det gamla genom en gång. Han berättar om hur man medan arbetet pågick förflyttade verksamheten till ett provisoriskt nationshus på Svartbäcksgatan 15 som man kallade Exilium. Hade det inte varit för dessa gamla driftiga nationsmedlemmars skull hade vi inte varit där vi är idag. Må äldre medlemmars insatser sporra nya medlemmar, avslutar han.

Och ut kommer huvudrätten: Långkokt fläsksida med pumpapuré, plommonsås, friterade silverlöksringar och syrade morötter. Som vi har väntat, sedan första anblicken av menyn, och som det var värt det. All heder åt Johanna Petterson och Madeleine Karlsson i köket.

In kommer Allmänna sången, eller väl valda delar därav, och ger oss ”Gubben Noak” såsom vi sällan hört den förut. Ett par sånger till följer därpå innan de avslutar med vad som av många efteråt ska komma att beskrivas som kvällens höjdpunkt: ”Till Östersund vill jag fara”. Körens fyndiga byte av österland mot Östersund belönas med en spontan applåd från gästerna. Den underbart vackra sången tycks beröra många, både de som faktiskt vill fara till Östersund och de som helst slipper.

I konferens nummer två serveras konferensdrink nummer två, lika logiskt som uppskattat.

Sittningen tar sats igen inför slutspurten och dessertvin fyller glasen på bordet. Desserten dukas fram: Glass av rostade kastanjer med portertryffel på nötbotten och hjortron. Det lilla utrymme som finns kvar i magen tar med glädje emot kvällens sista tugga. Alla verkar nöjda och belåtna.
Och på temat ”nöjda och belåtna” håller sedan Inspektor Cecilia Pahlberg sitt tacktal.

November är som surströmming, menar Cecilia. Antingen hatar man den eller så älskar man den. Somliga ser november som ett enda långt, mörkt lidande. Andra tänker på sköna promenader, långkok och brasmys. Cecilia sällar sig till de senare. Här firar vi november med en rejäl höstfest: vi njuter av paté, underbart långkok på fläsk och glass.

Och eftersom repetition är all kunskaps moder får vi sedan av Cecilia än en gång höra berättelsen om nya husets uppkomst, men då historien inte har förändrats sedan jag återgav den ovan tar jag mig friheten att bara hänvisa till Sune Lindhs tal för den som undrar vad som sades.

Cecilia avslutar sitt tal med att kalla in köks- och serveringspersonal. Hon tackar för en alldeles särdeles god middag (särskilt långkoket som hon hävdar att hon aldrig kommer att glömma) och underbar sång från de båda körerna. Hon utbringar slutligen en skål för huset och människorna.

Och sittningen mynnar sakta ut i en välsittande ”O gamla klang” med pianokomp, varefter vi förflyttar oss ner till Nya salen där det serveras kaffe, punsch och underhållning signerad Västgöta nations kantatgrupp.

De bjuder oss på ”Gaston”, en fin liten minimusikal om den unge Gaston som drömmer om att bli polis. Han blir dock inte antagen till polishögskolan, utan får nöja sig med att bli en våldsam krogvakt istället, och han missköter sig exceptionellt. Ridå.

Sittningen utvecklas sedan snabbt till en sittande sexa av typen då man sjunger ”Vi kom från Norrland”. Sångambitionerna går sådär, vissa är nästan orimligt entusiastiska medan andra dricker punsch och demonstrativt tittar åt ett annat håll. Sången ackompanjeras av dunk i bordet och glada tillrop. Den som har varit på en städsexa känner igen sig.

Så till slut låter marskalkerna meddela att den efterlängtade polonaisen är i vardande, och sakta börjar folk strömma tillbaka till Gamla salen och ställa upp sig i ett prydligt led utanför dörrarna.

Den polonaise som sedan följer måste vara den fulaste i mannaminne. Men det handlar ju inte om det. Det handlar om klänningen. Om fracken. Om den goda maten och det varmt brandgula skenet från takkronorna. Det handlar om att bryta sig ut ur vardagen, släppa axelväskan med tiokiloskurslitteraturen och räta på axlarna. Det handlar om att vara en del av en fantastisk tradition, och om att tillåta sig själv att vara lite fantastisk. Bara för en kväll.

Polonaisen kan ha varit den fulaste i mannaminne, men det var en glad polonaise. Full av glatt uppgivna leenden som tycktes säga: Vad spelar det för roll? Vi dansar polonaise! Vi dansar polonaise i frack och balklänning, på Norrlands nation en mörk novemberkväll. Det är bara att följa med. Det är bara att njuta av det.

Zandra Flygh
Krönikör

Kommentera

Öppettider

KANSLIET

Måndag - torsdag
13-17
Fredag
13-15
Lördag
12-15

Majs Café

Måndag - torsdag
08-17
Fredag
08-14
Lördag
12-15
.

Orvars Krog

Måndag - torsdag
17-01
Fredag
14-01
Lördag
15-01
Söndag
18-23

Klubb Hexagon

Onsdag
21-01

Bibliotek

Måndag - fredag
08-21
Onsdag
08-19
Lördag
12-18
Söndag
14-18

Sidöversikt

NNFK

Norrlands nation fest & konferens
Är du inte student och vill boka lokal för konferens eller fest? Klicka här!

Kontaktuppgifter

Telefonnummer

018-65 70 70

Adress

Norrlands nation
Västra Ågatan 14
753 09 Uppsala

E-post

Kansliet (Allmänna frågor)
Förste kurator (Medlems- och funktionärsfrågor)
Andre kurator (Uthyrningar, lokalbokningar och ekonomi)
PR-förman (marknadsföring och affischering)

Vad är norrlands nation?

Undrar du vilket upptagningsområde vi har? Norrlands nation härstammar ursprungligen ur studentsammanslutningar som riktade sig mot studenter från Norbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Det är även de i dessa län ingående landskap som utgör nationens vapen. 

Det ligger i nationens intresse att befrämja sina medlemmars studier och trivsel i Uppsala. Därtill kommer nationens naturliga samhörighet med norra Sverige. Vår samarbetspartner Norrlandsförbundet verkar just för Norrlands utveckling.

Bokutlåning

Måndag - torsdag
Fredag
17-18
14-15

Laddar...