Dagen är måndag, den 30e september, dagen efter gårdagens landskap. Logiskt nog. Men idag är en alldeles särskild dag! För idag är det talarmiddag! Gudrun Schyman gästar Norrlands nation för att hålla ett föredrag, om en fråga som berör alla och en var; jämställdhet.
   Krönikören stormar gamla huset kl 17.40. I god tid tänker jag, men det visar sig att kön redan har hunnit växa från gamla ingången ut till gatan. Jag och kön pingvinvaggar sakta framåt genom dörren. Väl inne kan jag inte låta bli att gå ut igen, för att störa alla andra och bekräfta att slutet på kön nu är utom synhåll. Gamla salen blir fullsatt. 250 platser har dukats upp och alla är bokade. Krönikören känner peppen!
   Talarmiddagar har två saker, tal och middag. Det senare var denna gång en trevlig kyckling som glatt umgicks med curry och rotfrukter i min mun innan de samtliga spolades ner av den gröna hemmakänslan: Tuborg, Hvergang!
   Per Wester från Kulturutskottet hälsar alla välkomna och presenterar sedan talaren. Jubel, applåder och visslingar! Gudrun Schyman har anlänt och hon är mitt ibland oss, och öppningsargumentet blir ”Kan vi släcka spoten, så jag kan se dom jag talar med. Ni kan se mig ändå, eller hur?”.
   Här kommer delar ur Schymans presentation (så som den ödmjuke och felbare Krönikören uppfattade det):
 
   När man frågar människor i Sverige så svarar nästan alla att de vill ha jämställdhet. Varför har vi då inte det trotts att en uppenbar majoritet säger att de vill ha det? För vi har inte ett jämställt samhälle. Det är fakta, inte en åsikt.
   Visste ni att vi har ett nationellt jämställdhetsmål? Det är inte alla som vet det, men det har vi. Det är tyvärr inte så väl spritt i samhället. ”Sverige har kommit så långt, varför ska vi bråka om sånt där tjafs?” Folkvald riksdag och regering har beslutat om fyra jämställdhetsmål, och vi har inte nått målen, vi är inte framme än! (statistik kopplade till jämställdhetsmålen finns hos SCB).
   Vad står i vägen för jämställdheten? Schyman tecknar på en whiteboardtavla och börjar göra en pedagogisk bild över maktstukturer i samhället. Vissa dominerar samhället, detta är inte alltid lätt att ändra på. ”Vilka domierar?” frågar Schyman. ”Dominanta!” ropar en från publiken. ”Vita män!”, skriker två andra i kör. Schyman öppnar själv med en klassiker och svarar: ”Rika.” Hon tecknar klassamhället. ”Klass, det får man säga, det är inte struket ur ordlistan”.
   En annan typ av dominans är mellan majoritet och minoritet, exempelvis så kallade svenskar mot så kallade invandrare. ”Vi vet hur det har varit, vi vet hur det är och vi vet hur det ska va. Vi med gråblek hy och stripigt hår”. Ett annat exempel på majoritetens dominans är heteronorm mot HBTQ personer. Ett annat exempel är mäns dominans över kvinnor… vänta nu, något blev fel här. ”Kvinnor är ingen minoritet!”, ropar en från publiken. ”Nej, precis!” säger Schyman. Man kan därför inte bemöta diskriminering mot kvinnor på riktigt samma sätt som diskriminering mot minoritetsgrupper. För alla grupper, ja hela vårt samhälle, är kodat efter kön. All annan typ av dominans innehåller också en dimension av könsdiskriminering. På så vis är exempelvis en invandrarkvinna diskriminerad på två sätt och kvinnor tjänar som grupp mindre än män i alla arbetssektorer av samhället. Denna genomgående ojämställdhet är vad som brukar kallas för genuskontraktet, eller den patriarkala strukturen, eller könsmaktsordningen.
   Vi förväntas som män och kvinnor ha olika mål, intressen och värde, vi separeras. ”När börjar denna separation?”, frågar Schyman. ”Strumporna”, svarar en. Små barn får olika färg på strumporna beroende på kön. Schyman hävdar att det händer redan innan dess. Redan vid graviditeten diskuterar människor vad man önskar sig; pojke eller flicka? Vilken färg ska man måla barnkammaren i?
   Men glöm inte att denna ojämlikhet inte bygger på någon logik med effektivitet som mål. Den bygger på en föreställning om hur det ”bör” vara.
   För de som tror att man bara kan luta sig tillbaka och tro att det löser sig så har Schyman fler siffror. Det kommer exempelvis ta 68 år innan män och kvinnor har lika lön för lika arbete med det utvecklingstakt som är idag. Dessutom har utvecklingstakten mot jämställdhet avtagit de senaste åren.
   Många män är också trötta på att vara låsta i de patriarkala idébilderna. De ska vara karriärister, tycka att teater är fjolligt och agera som ”bankomater på två ben”. Det är inte bara kvinnor som tjänar på att jobba för jämställdhet.
   ”Tiden går fort när man har roligt. Men vi har ju kartlagt hela det patriarkala träsket”, säger Schyman och lämnar en lite hemläxa till alla närvarande. Fundera på hur detta påverkar din omgivning där du är. Hur kan du göra skillnad?
 
   Detta var en beskrivning av innehållet i framförandet kära läsare. Men ord kan inte fånga detta talarfenomen som stod framför oss på scen. Kontakten med lyssnarna, den genuina glöden, självsäkerheten och de fantastiska svängningarna mellan humoristiska skildringar av det underliga samhället vi lever i blandat med gravallvarliga tystnader över de hemska följder som detta underliga samhälle faktiskt kan få.
   Den balanserade blandningen av genomtänkt innehåll och skickligt utförande i talet gör Gudrun Schyman till en person som fyller Gamla Salen på denna måndagskväll. Hon tackas av med stående ovationer och en glad Förste Kurators handslag.
 
   Sen beger sig Krönikören hem, funderades på sin egen vardag, historik och omgivning.