Idag är det landskap och jag representerar 265 medlemmar av Norrlands nation. Haha! Makten! Denna underbara ambrosia! Jag fäller min röst i medlemmarnas ställe och beslutar vad nationen ska göra framöver. Jag röstar inte som dessa 265 skulle vilja att jag gjorde. Men det skiter jag i! Makten är min! MIN!... Frågan lyder: ”Hur fick jag möjligheten att tala för dessa 265 personer?” Jo, se såhär gick det till: Jag gick på landskap och det gjorde inte dom.
   Norrlands nations tredje landskap bevistades av ungefär 30 röstberättigade individer. Om detta sätts i relation till nationens 7946 betalande medlemmar, så innebär det att jag, när jag i min evinnerliga klokskap höjde min stämma, talade för cirka 265 personer. Det bör påpekas att detta är betydligt många fler än vad som vanligtvis bor i mitt huvud.
   Viktiga saker behandlades och beslutades. Nästa års budget klubbades igenom, hedersledamöter fick sitt godkännande och nationens styrelse (ni vet dom där som får makt och härlighet genom landskapet) fick nya medlemmar och suppleanter. Det här är viktiga, viktiga saker! Men inte bara det. Det var spännande också! Och det bjöds på brunch. Jag älskar våfflor…
   Jag förväntar mig inte att Norrlands alla 7946 medlemmar ska dyka upp på ett landskap. Alla är inte intresserade eller engagerade i hur nationen utvecklas och lever vidare och det är ok. Jag har själv inte deltagit i en majoritet av landskapen under min studietid, ibland kommer andra saker emellan. Men av de hundratals aktiva medlemmar jag möter i Majs på vardagarna så hoppades jag att fler skulle dyka upp och visa vad nationen ändå betyder för oss.
   Nationen är inte ett hus. Ett hus är bara ett hus. Nationen är mest av allt sina aktiva och engagerade medlemmar och vi behöver bli fler. Det är åtminstone min ödmjuka mening.
   Så nästa gång det drar ihop sig till landskap på nationen så kommer jag se till att ta lite mer ansvar och minska min egen makt. Jag planerar att använda den enkla frågan: ”Ska du gå på landskapet?”, några fler gånger och uppmuntra nya bekanta att följa med. För ett landskap med fler vänner är roligare och mer rättvisande. Att ens tänka tanken på ett tomt landskap är faktiskt ganska skrämmande.