Krönika över läsåret 2013/2014 på Norrlands nation
Några gånger under det läsår vi nu
upplever som dåtid har den stora frågan om meningen med livet kastat sig över
mig. Steg ett i sådana situationer är att välta en hög med artiklar, riva en
sida ur kursboken eller dunka huvudet i en dörrpost. Därefter vräker jag mig
oftast ut ur lägenheten i dramatiskt fallande regn och vacklar iväg planlöst,
argt viftande åt resterande skapelse. Enklaste sättet att överleva svaveldusten
av ångest som kommer med frågan om livets mening är att sluta tänka och bara gå,
gå och gå.
Hur leder detta till Norrlands nations årskrönika? Svar: via en
igenvuxen kringelkrokig grusväg. För som sann vetenskapsfritidsperson har jag sammanställt
utfallet av mina planlösa vandringar. Den ackumulerade datan har sedan legat
till grund för några enklare regressioner och jag kan nu, med viss stolthet,
påstå att om man släpper lös en existensförvirrad Daniel Fjellborg, årgång
2013/2014, i Uppsala kommer denna individ med 95 % konfidens att hamna antingen
på Orvars krog, Majs kafé eller annan del av Norrlands nation.
Vad kan vi lära oss av detta? Betyder det att för att hitta till
Norrlands behöver man vara deprimerad och utan fungerande hjärna? Det låter långsökt...
och som dålig marknadsföring. Snarare skulle jag vilja påstå att dessa
iakttagelser pekar mot slutsatsen att Norrlands nation för mig har blivit något
som är bortom aktiv tanke. Det har blivit platsen dit jag går när jag inte vet
var man annars ska gå. Platsen som alltid funkar och alltid gör en på bättre
humör. Norrlands har gojsat sig in i min ryggmärg, tjuvkopplat sig förbi den
logiskt tänkande delen av hjärnan och gjort att min promenadriktning ständigt
dras som en kompassnål mot norr… lands. Det är fan kärlek, även om det till
stor del liknar en tvångstanke.
Krönika, kronologi, tidsföljd och
logiskt ordning. Pfff, påtvingad tanke! Jag börjar denna berättelse vid sidan
av början och strax bakom slutet med iakttagelsen att dansprogrammen har levt
ett varierat liv under läsåret. Sett över de två baler som varit har
variationen faktiskt varit maximal. På höstbalen var de borta och på vårbalen
var de tillbaka. Små detaljer som speglar en evig inre kamp för nationslivet;
dusten mellan tradition och nytänkande. Ska vi förbli inbäddade i historiens glimmer
med gamla hus och underliga ritualer, där ju mer förr dess bättre råder? Eller
ska vår glada studentsekt kasta sig in i framtiden för att kanske skuffa
mänskligheten lite närmare perfektionen enligt rådande mode?
Jag har under året utsatts för en rad olika traditioner. En av dessa är självklart
alla dessa titlar, titlar och titlar. Att inleda ett tal på Norrlands nation är
inget man gör i en handvändning. ”Inspektor”, ”förste kurator”, ”ärade gäster”
och dylikt uttalas i början av var oration. Uppstartstraditionen ger även
krönikörer tid att åter fiska upp pennan ur grannens vattenglas där den av någon
anledning alltid hamnar efter finskålen. Ah, finskålen! Traditionernas
tradition. Är det inte fest innan är det garanterat fest efteråt. Musklerna
reagerar instinktivt i det invanda mönstret (Höger, vänster, rakt fram, bäska,
rakt fram, vänster, höger) och som genom inknappandet av en halvt bortglömd
pin-kod frisläpps kroppens inre glädjereservoar. Fest! Sen sitter man där med
en slipsen runt huvudet och diskuterar Hobbes, Ryssland och fläderblommens
varierande säsonger som alla andra.
Traditionerna har kort sagt hållit nationens medlemmar i handen även
under detta läsår. Ibland tar dock utvecklingen ett språng och nymodigheterna
brakar in genom dörren. Något som glatt många urinblåsor under året är att en
ny standard bestående av två konferenser per sittning har brukats. En annan
nymodighet som uppmärksammades av medlemmar under höstens Reccegask var att
både universitetets rektor och Norrlands inspektor var kvinnor. Detta kanske
inte var en nyhet för personerna i fråga, men det tycks vara första gången som
ämbetena samtidigt bärs av sådana klassificerade individer. Ett steg framåt
tyckte många. Nästa framsteg i frågan kan i ett linjärt tempo förväntas om
cirka 140 år. Eller så går utvecklingen som polonäsen
på Norrlands baler; i en högst varierad stegsättning.
Reccegasker
Mig veterligen har två Reccegasker ägt rum på nationen under året, en på
hösten och en på våren. När jag läser mina anteckningar från dessa
tillställningar fattar jag absolut ingenting. Ett gott tecken, eftersom det
pekar mot att jag hade alltför roligt med annat samt att festerna nog var så
bra att jag tog det för självklart att jag ett år senare skulle minnas allt som
hände även utan stöd av läsliga anteckningar.
Reccegaskerna inleddes som seden bjuder i Universitetets aula där de nya
studenterna förväntas förundras. Inför höstens reccegask höll rektor Eva
Åkesson ett tal om att man inte ska vara rädd för att göra fel, eftersom fel
leder till rätt. Rektorn demonstrerade sedan sin tes genom att göra fel under
hösten vilket resulterade i att prorektor Anders Malmberg höll välkomsttalet till
recentiorerna inför vårens Reccegask medan rektor själv var upptagen med att
göra rätt och reda upp det akademiska kaos som prorektor benämnde som: ”något
av en konstitutionell kris för universitetet”.
Många frågor ställs under Reccegasker. Var kommer du ifrån? Vad pluggar
du? Är inte Skvadern bara på låtsas? Är en Vaja mer än ett djur? Frågor som
många fortfarande brottas med. Intresset var hett bland de nya och de gamla
agerade visa på ett trovärdigt sätt.
Inför vårens Reccegask spenderade Kontaktutskottet flera arbetsveckor
med att spela GameBoy i Majs kafé. Resultatet blev ett synnerligen väl
genomfört tal av Recceförman Zandra Flygh där hon liknade recentiorerna med
pokémons som fångades av tränare från olika nationer. Recentiorerna fick sedan
levla inom Norrlands organisation innan de lockades ut för att slåss med
V-Dalas reccar under släppet.
Årets recentiorer blev Maggie Roan för höstterminen och Tobias Lindholm
för vårterminen. Maggie hade redan hunnit återvända till Taiwan och hennes tacktal
lästes därför av förste kurator Mattias Bergman, som var rätt lik Maggie om man
blundade och höll ett fotografi av henne mellan sig själv och honom. Både
Maggie och Tobias var glada för alla nya vänner och erfarenheter nationen
berikat deras levnad med.
Reccegaskerna bevistades av Chorus Virorum, Norrlandskören och NoNSEns.
Som alla andra stora akademiska författare väljer jag här att citera mina egna
tidigare arbeten för att komma högre upp i eventuella citationsräkningar:
”Vi sjunger snapsvisor och därefter dundrar Chorus Virorum in i salen.
De bränner av sånger för flickan, flaskan och fosterlandet! Sången för flaskan
tycks först ta sig en alkoholhetsande ton. Inspektor sneglar på Rektorn,
Rektorn tittar på sin gaffel. Men sången avslutas med ”Varannan vatten!”, så
Rektorn skrattar och alla andas ut igen.” (Fjellborg, Krönika från
Reccegask HT -14)
”Norrlandskören tågar in, lite pö om pö i en ostrid ström. Till sist är
alla där och kvalitetsmusiken serveras på silverfat. Till det kommer en gammal
trämugg grogg innehållandes ”What shall we do with the drunken sailor”. Tänk
att kunna hicka i stämmor… humor och kvalitet i ett.” (Fjellborg, Krönika
från Reccegask VT -14)
”NoNSEns (NOrrlands Nations SpexENSemble) framför en ”musikalisk”
middagsunderhållning… det hela ackompanjeras taktfast av plastmuggar, kazoo,
koskälla och kundvagn. Stor konst uppstår!” (ibid.)
Sånganförare Lars Jäger har under läsåret tjatat hål i huvudet på
nationens nya medlemmar för att få alla i stora salen att bara slå en gång
under ”O gamla klang”. Samtliga försök till disciplin rapporteras som
misslyckade.
Talarmiddagar
Tre talarmiddagar har anordnats på nationen under läsåret. Talarna har
varit: Gudrun Schyman (politiker), Inger Henricson (författare) och Kekke Stadin
(professor).
Det är inte varje gång en talarmiddag fyller Gamla Salen och skapar
debatt på Norrlands facebook-sida. Schymans besök lyckades med båda
bedrifterna. Vad händer med nationens obundenhet om vi bjuder in partiledare
för att tala om sina favoritfrågor? Diskussionen torkade dock ut allt eftersom
medlemmarna insåg hur ointressant frågan var. Schyman lovade dyrt och heligt
att inte tala om partipolitik utan istället fokusera på frågan om
jämställdhet/ojämställdhet i det svenska samhället idag. Inför 250
entusiastiska personer talade Schyman om dominans och maktfördelning i
samhället. Kön och genus agerade gravitationspunkt men även klassfrågan
dammades av och cirkulerade runt likt en gammal sputnik. Talarmiddagen bjöd på
förstklassig retorik samt en tydlig pedagogik. Även om en stor del av publiken
redan var frälsta feminister spreds en del ny kunskap om jämställdhetsmål och
statistik vilket ledde till att jämställdhetsfrågan klistrades upp på
medlemmarnas mentala anslagstavlor för en tid framöver. Stående ovationer
avslutade.
Inger Henricson från Ångermanland besökte nationen i januari för att
berätta om sin sena författardebut inför en mindre skara medlemmar i Strömholms
sal. Boken bar namnet ”Stannfåglarna” och handlade om hennes släkts liv och
historia under 1900-talets början och tiden med kronotorp, ålderdomlig sjukvård
och utmaningarna i att släktforska. Berättelser om konflikter med alltför
kreativa förläggare såg dagens ljus och maten smakade väl.
Kekke Stadin var sist ut och talade om livet som student på 1800-talet.
Inre läs fylldes och årgången på besökarna hade en imponerande bredd.
Överliggare, muntor och karaktäristiska professorer från universitetets
historia såg åter dagens ljus och förklaringen till en del underligga
traditioner fick sina förklaringar. Middagen avslutades med framförande av en
rad Gluntar ur Gunnar Wennerbergs produktion.
Landskap
Mitt samlade intryck av landskapen under läsåret är att de varit
något sparsamt besökta och lugna tillställningar, med tanke på att de
respresenterar en organisation med nästan 8000 medlemmar. Många intressanta och
viktiga frågor om nationens framtida organisation och ekonomi har diskuterats
men uppslutningen av medlemmar har varierat under läsåret. Vid valtider lyckades
de aspirerande kandidaterna ofta kampanja in fler vänner och bekanta till landskapen,
medan terminernas avslutande landskap har sett många tomma stolar. Vissa
teoretiker inom ämnet menar orsaken kan vara att debatten och dramatiken har
avtagit på nationens landskap. Mötena präglas enligt hypotesen av alltför
mycket informationsgivande och passivt mottagande från medlemmarna istället för
aktivt deltagande och dramatiska utfall. För att råda bot på detta har
diskussioner förts angående hur nationens organisation kan förbättras och hur
transparensen kan gnuggas upp för att uppmuntra medlemmar till att intressera
sig mer.
I övrigt har landskapen bjudit på mörkt tonade (om än mer realistiska)
ekonomiska prognoser för vår kära förening, en rad presentationer av
valkandidater med öppen eller dold nervositet samt många våfflor, baconskivor,
omeletter och kaffekoppar.
Lussegasken
Vissa fester förtjänar en egen rubrik och Lussegasken på Norrlands är en
av dessa. En kväll för att avrunda höstterminen med vännerna, bli lagom rund
under fötterna (om man är lagd åt det hållet) samt bli avsevärt rundare om
magen efter tre fullastade julbord.
Mitt i allt syndigt frosseri steg förste kurator Mattias Bergman fram
som en ren själ och bad oss alla att tänka på människor utanför vår direkta
närhet under julen. Människor som saknar vårt överflöd och kanske befinner sig
i svåra situationer eller på flykt. Mången var vi besökare som fick något
religiöst i blicken för ett ögonblick innan vi åter begravde ansiktena i den
apelsingravade hjortfilén och kanelfläsket.
Sånganförarna Lars Jäger och Joel Hermansson bjöd upp sällskapet till
flera glada julsånger för att aktivera gästerna diafragma att skapa utrymme för
mer delikatesser i magområdet. Lars missade tyvärr Tomten även detta år
eftersom han oturligt nog var ute och snortade löksill just när Tomten besökte
salen för att dela ut klappar till snälla barn och barnsliga vuxna. Stackars
Lars.
Sillunch och Valborg
Jag väljer här att åter citera mig själv ur en krönika tidigare
publicerad på hemsidan, denna gång på grund av lathet. Det är helt enkelt för
jobbigt att skriva nytt och jag har många viktiga saker att se på tv.
”Gamla människor måsta också äta.
Mest av allt vill de äta sånt man åt förr. Förr åt man sill. Ingenting annat.
Sill, sill, sill! Sill med lök. Lök med sill. Sill med grädde och grädden på
moset var: SILL! Sill, sill, sill!... nu sitter jag här och ljuger igen… de kan
HYPOTETISKT och högst troligt ätit sill hela tiden. Alternativt dill, makrill
eller John Stuart Mill (den brittiska sillosofen som dog under mystiska
omständigheter år 1873).
Sillunchen hölls som traditionen bjuder på
Norrlands balkong. Balkongen var ytterst lik Inre läs. Men seniorskollegiets
ordförande Jon Berglöf Stridh hävdade innerligt att inomhus var utomhus och att
kollegiet i all hast valt att bygga tak över balkongen på grund av de dystra
väderprognoserna. Tji fick Jon som byggt ett tak i onödan, för utanför
balkongens nya fönster sken solen.
Till lunch serverades sill. Med lax,
köttbullar, prinskorv, potatis, ägg och andra sillbehör. Tuborg x 2 och en
snaps så sången kom fram. Jonas Andersson fick låtsas vara sånganförare och det
gick bra för det var ju inte på riktigt. Sång! Sång! Sill! Sång!
Krönikören pratade med människor över
generationsgränserna och det var väldigt trevligt. Det visade sig att folk var
lika barnsliga förr som de är idag. Fast på ett bättre sätt eftersom det var
förr.
1Q electa, Anna Jonsäll, presentade sig och
fick applåder. Inspektor tackade sedan Seniorskollegiets arrangörer för den
fantastiska lunchen och gladde sig åt att se så många på plats. Krönikören tvingades sedan av sitt privatliv
att dra vidare mot fortsatt Valborgsfirande och missade mycket myspys. Men
förhoppningsvis så kommer det en ny lunch nästa Valborg. Och sen en sill och en
sill och en sill och en sill! Wiiiiiiiie!” (Fjellborg, Krönika från
Sillunchen VT -14)
Övrig notis om Valborg var att det var sol på dagen och snö på kvällen.
Ytterst makabert att picknicka i snöglopp. Men alla sanna Uppsalastudenter höll
sig ute ändå. Kylan må bita djupt i skinnet och förstöra stämningen. Men ute i
parkerna skall vi ändock vara! Av någon besynnerlig anledning…
Majmiddag
Maten på Norrlands har under året geggat runt på precis rätt sätt mot
min gom för att slå an de inre cellosträngarna och fått hela ryggraden att
vibrera av välbehag. Och vardaglig festmat i all ära, men Majmiddagen står på
en klippavsats ovan de andra. Årets Majmiddagen bestod av fem rätter. Fem
rätter! Det är ju fler är fyra elefanter!
1.
”Rostad blomkålssoppa med surdegsbröd,
ostkräm och panchetta” Mmmm… Hur rostar man en soppa? Svävande i ett
magnetfält? Fångad i ett vakuum tillsammans med eld och kolbitar? Jag VET inte!
De kulinariska konstnärstricken hade inga gränser denna afton!
2. ”Fasan serverad med julienner och körsbärssås” Det är fan så fint
att jag kunde rösta borgerligt! (Haha… Skojar bara, jag är från Norrbotten, hur
skulle det se ut…) Vad är julienner? Det låter romerskt och förnämt! Gott var
det.
3. ”Gotlandssparris inlindad i tvärnöskinka serverad med citronmajonäs”
Ölkorv deluxe! Serverad med vin. Vinkorv!
4. ”Uer (kungsfisk) med hummersås, jordärtskockspuré och primörer” Man
vet att en maträtt är fin när hummern bara får vara med och vänstra lite i
såsen.
5. ”Vit chokladpastej, smultronsås och ringblomma” En sån geggig, god
och näringsrik energikälla!
Till denna parad av kulinaritet dansade fyra vita viner och en öl in.
Samt en avec. Små rätter + stora vinglas + liten hjärna = vissa effekter
uppstod. I say no more!
I sitt välkomsttal frågade sig förste kurator Mattias Bergman följande: ”Vad
är nationens kärna och hjärta?” Ryktet om Uppsala och studentlivet hörs långväga
i landet. Men det är först när man kommer till Uppsala som man upplever det på
riktigt. Det är först på plats i Uppsala som ryktet blir verklighet. Nationerna
skapar ett viktigt värde för studenterna som blir konsumenter av nationens varor och tjänster (här tänkte en
förskräckt krönikör: löpande band, alienation och New Public Management). Men
detta konsumerande är inte själva kärnan (Krönikören andades ljudligt ut). För
själva kärnan består av medskapande, glädje och gemenskap mellan medlemmarna. Nationen
ämbetsmän och seniorer gör fantastiska insatser för oss alla! Hurra!
Till kaffet blev det stråkkvartett! Treitlerkvartetten spelade klassisk
musik blandat med toner från maffiafilmer. Det var bra. Jag har svårt att
beskriva musik. Du borde vara där nästa gång och lyssna själv. Ta lite ansvar
för din kulturkonsumtion!
Tack för tacktal
Mot slutet av fester har jag ofta funnit mig trött, munter, kissnödig,
ledbruten, filosofisk, tramsig, grottmänsklig och lycklig. Slutet på fester är
ofta ett gytter av känslor som trängs med en massa hjärnbark. Det är då lugnet
och tanken virvlar upp i talarstolen i form av inspektor Cecilia Pahlberg.
Sällan skådas en person som på ett så hjärtligt sätt tackar och samtidigt med
innerlighet lyckas övertyga samtliga lyssnare om att just det de upplever är
något fantastiskt. Upprepade gånger har inspektor uppmanat nationens medlemmar
att leva i nuet och ta vara på stunden. Kvalitén på de efterföljande släppen
har utan tvekan stigit genom dessa kollektivt meditativa tacktal. Inspektor är
en klippa som nationen kan luta sig mot och kanske kan vi på henne bygga en
kyrka som liknar vårt nationshus när det nuvarande slutligen har glidit ner i
ån.
Var var jag… dansprogram!
Ja! Vi är ju många som med spänning följt dansprogrammens resa genom
läsåret finfester. Men även andra saker sker på Balerna. Höstfesten
inleddes med att stor pompa uppstod! Chorus Virorum fick trapphallen att
vibrera som insidan i ett nyrenoverat snäckskal. Men istället för havets brus
rullade ”Studentsången” in. Trapphallens akustik äro som gjord för manskörens
stämmor! Detta enligt dirigenten i alla fall.
Höstfesten gästades även av ordförande för Uppsala kommunfullmäktige,
som höll tal och var glad att för andra gången besöka Norrlands och få användning
för nationsbandet som han fick vid förra besöket år 1956. Under vårbalen
betalades vi istället av Juho Niskanen från Etelä-Pohjalainen Osakunta som höll
talet till vännerna och uppmanade samtliga närvarande att sluta lyssna på honom
och istället umgås med sina vänner medan förste kurator i sitt tal uppmanade
oss alla att rösta i EU-valet och stoppa de onda nazisterna, som dock också är
människor.
Hedersbetygelser och medaljer delades ut till välförtjänta individer.
Håkan Falck blev under Vårbalen den sjunde i historien att få stora
förtjänstmedaljen i silver. I sitt tacktal framförde han teorin om att det nog
berodde på att han sedan 80-talet var regerande nationsmästare i
brödbacksåkning i Järntrappen. Under Höstfesten delades även förtjänstmedaljer
i silver ut till Andreas Stetenfeldt och Therez Olsson. Tre hedersledamöter
installerades under balerna; Eva Wallerstedt, Eva Forsgren och Tobias Sjöblom.
Forsgren såg hedersledamotskapet som ett tecken på att hon lyckats ha roligt på
ett ställe som det är roligt att vara på och Sjöblom tackade nationen för att
han som Storkarl i Birkarlarna vant sig vid att hantera ett mycket värre kaos
än det yrkeslivet någonsin kan erbjuda. Slutligen fick Per Sundelin
vaktmästarparets stipendium som godigaste nationskamrat. Här är Pers tal i sin
helhet: ”Man ska fatta sig kort. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.”
Vad har jag lärt mig?
Det ovan beskrivna är några ljusglimtar av läsåret 2013/2014 som
har råkat passera mina ögonglober. Om du också var på Norrlands under samma
period uppmanar jag dig nu att inte blint tro på mig utan istället själv
fundera på vad som egentligen hände de där månaderna i stundentstädernas
studentstad. Vilka människor träffade du? Lärde du dig något utanför
litteraturen? Blev det några bra bilder? Vilka känslor har passerat genom dig?
Fundera en stund och läs sen vidare…
Tänkt klart?... nä, tänk lite till… vad gjorde du med dina föreningar?
Var städdagarna det roligast någonsin? Prövade du FireBäsken på en sen
sittning? Vilka bakverk luktade bäst i Majs kafé? Vilka bokhyllor stirrade du
mest på i biblioteket när du försökte plugga?...
Nu? Klar!? Bra, då fortsätter vi. Under läsåret har jag gått på många
fester. Jag har lärt mig att man går upp i vikt av att dricka öl och att man
kan nöta hål i en frackrock om man verkligen, verkligen vill. Jag har lärt mig
att fester på Norrlands nation är efterlängtade avbrott i den grå vardagen. Att
klä upp sig i kostym och frack är inte något de flesta gör varje dag. Men jag
har också märkt att om man börjar hänga på baler lika ofta som man går på
McDonalds och fracken glider på lika naturligt som gårdagens infista
underkläder. Ja, då händer det ibland att de efterlängtade avbrotten blir till
grå vardag. Men att se lite moloken och trött ut lockar ibland fram det bästa i
nationslivet. För vips så står en god vän där, redo att dra ut en på
dansgolvet, diskutera nästa galna projekt eller bara filosofera i fåtöljen
bredvid. Huset är vackert och traditionerna imponerande, men de bästa stunderna
jag bär med mig kommer från de alltför långa fikapauserna med nationsvänner i
Majs, där jag slösat bort oumbärliga och oräkneliga timmar av min utbildning på
att bara vara och ha det bra.
Slutligen kan sägas att om en existensförvirrad Daniel Fjellborg årgång
2014/2015 springer bort i närheten av Uppsala så vet ni var ni finner honom.
För så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara… tills det inte
är så längre.
Tack för läsningen och lycka till med din vidare existens.
//Daniel Fjellborg