Undertecknad stegade rutinerat in i Strömholms sal men jag trodde först att jag hamnat fel. Ty medelåldern på den välbesökta tillställningen var förvånansvärt, ja nästan suspekt, låg. Ola Thomsson är till vardags doktorand på SLU och möjligen var det delar av hans fanclub som till kvällen hade stormat nationsfortet. Eller så hade många tänkt sig, så här några veckor efter tentaperioden, att ett karriärsbyte vore passande och sökte nu nödvändig information för att sadla om till grisbonde.
 
Thomsson värmde upp med lite stand up. "Vilken siffra kommer efter 8 på franska?" och så vidare. Svinkul. Ordvitsarna haglade likt piratkopierade CD-skivor på Selånger marknad under 90-talet. Men sedan blev det mer informativt. Visste ni att en smågris växer 1 kg/dag och att i Sverige födds det ca 2.5 miljoner smågrisar varje år. Vilket är blekt jämfört med Danmarks 19 miljoner eller Tysklands 58 miljoner smågrisar per år. Antingen så exporterar tyskarna mycket kött eller så tycker de bara att gris är schwein-gott. Många jämförelser gjordes mellan grishållning i Danmark och i Sverige och det visade sig att när det gäller att vara dålig på grishållning så sopade Danmark banan med oss.
 
Inte bara statistik stod på schemat. Även de mer tekniska detaljerna utreddes i en komprimerad gör-det-själv-kurs. "När ni går härifrån ikväll ska ni alla veta hur man driver grisproduktion" förkunnade Ola Thomsson. Sedan drog han igång och vi fick lära oss samtliga facktermer. Det handlade om "suggring", "grisning", hur man skiljer på lantras och Yorkshire, "galldagar", "EUs grisdirektiv", "späckmått", "hullbedömning", Scan och tango.
 
Sedan var det dags för att lära ut själva semineringsprocessen. Thomsson förklarade med pedagogisk röst hur man först undersöker suggans mer privata områden för att avgöra om hon är redo. Därefter gick han igenom hur man förför en gris. Ett leende sprack upp på talarens ansikte och den vanligtvis klara stämman sänktes minst en oktav och ett visst sug i blicken kunde skönjas. Förste kurator Anna Jonsäll började skruva på sig nervöst medan Thomsson dimmade belysningen och tog fram det långa plaströret samtidigt som han sjöng Barry White. "Det handlar om skapa mysig stämning, inlevelse och tryck" förklarade Thomsson. Några nervösa skratt hördes ur publiken och showen på scenen ackompanjerades med groteska bilder på projektorduken. "Både pedagogiskt och smakfullt" sa någon efteråt.
 
Efter utsvävningen i bondgårdsromantik var det dags för den utlovade knorren. Nu var det galtens mer privata delar som skulle nagelfaras. För er som inte sätt galtens verktyg förut så har den alltså en knorr på slutet och denna skruvas sedan in i suggan vars livmoderhals är utformad på ett kompatibelt sätt. "Är det inte fantastiskt!?" utbrast Thomsson med ett leende som fick hans ansikte att verka litet.
 
Mättad på både information och bildmaterial var det sedan dags för middag. Det serverades passande nog baconinlindad kyckling med ris. Det var en väldigt informativ och trevlig afton där åtminstone undertecknad lärde sig mycket. Men kvällens kanske viktigaste lärdom, något många egentligen redan visste, var att Danmark är sämst.
 
I nationens tjänst,
Jim Ögren
Krönikör