Luccegask
Krönikören går på luccegask och här är referatet av allt viktigt som hände.
2 december 2011, Gamla Salen
När dörrarna öppnas till Gamla Salen
för luccegasken en måndagkväll 2011 är det med en svettig suck som de
församlade stimmar in; knappt tvåhundrafemtio gäster har trängts i den
marmorerade trapphallen med fördrinkar förväntansfullt i hand. Den stjärnupplysta
salen visar nio längor av bord med pulserande ljusslingor, rader av julöl och
oklanderligt vikta servetter. Norrlands nations luccegask är berömd för att
bjuda på ett av de bästa julbord som överhuvudtaget existerar väster om
Leningrad, och förväntningarna är på stora – få har ätit sedan frukost, i
väntan på denna enda dag på året då frosseri inte är en dödssynd utan
aptitretare. Knappt
har Norrlandssången sjungits och de första ölarna öppnats
förrän kvällens ordningsmakt klingar till sig ordet, och kungör för gästerna
att det är roligt att alla är här, att ljusslingorna kommer att kungöra i
vilken ordning längorna får gå till mats, och – till allmänt jubel – att det
dagen till ära inte bara är tillåtet utan uppmuntrat att spontant starta sång, att
bordsskåla och att skråla fram all den julstämning man någonsin kan önska! Förste kurator Jonas MC Ammer
Andersson håller tal på den lilla scenen i hörnet mot Gulans gång. Han talar om
vår dåliga studiemoral, som är helt rätt! Denna dag när andra gör sig nyttiga
är vi som är här, de som kommer att ångra kvällen minst, och han minns sina
unga dagar här, när han unnade sig saker, ja herregud vad han unnade sig! Jonas
tackar snart för sig och vi sjunger honom till, han äter tills han ligger
still, och sedan följer spontana julsånger som egentligen bara är en väntan på
julbordets kanske allra mest storartade, tillika första del: det kallskurna.
Mössens julsång och en diskussion om Freud fördriver tiden medan krönikören,
som sitter på det tredje bordet i ordningen av de som får hämta, men
otåligheten skiner igenom medan de som hämtar före drar ut på tiden som
gummiband som aldrig vill brista. Och turen kommer till bordet och
jublet är stort! Som alltid väntar hemgravad lax och många sorters sill och
syltor och cornichonger och västerbottensost och tunnbröd och skinka med senap
och berg av korv och rödbetssallader och allt är det lagat av nationens kockar,
och utsökt. Sånganföraren Lina har fått åka hem
för att byta till en större klänning som har plats för all julmat, annonseras
det, och en julsång sjungs just innan det hyssjas för luciatåg. Det är så
vackert och så bra att salen inte kan bärga sig: Mitt i avbryts skönsången av
tordönsapplåder, och när luciatåget gått fortsätter festen och sångaförarna
sjunger igen, säger att det är fritt att gå på konferens när man vill. En smått kaotisk gask fortsätter med
andra omgången, det varmskurna, folk njuter och skrattar och äter, farten
är bra, ljudnivån hög och BM:s specialkryddade julsnaps höjer nivån
ytterligare. Förste kurator fattar åter
talarstolen och berättar att det är dags för en förtjänstmedalj att delas ut:
Jon Stridh, ordförande i Attraktionsorkestern och Skvadern varsitt år, 1Q
2008-2009, skicklig i både det byråkratiska och det demokratiska, ordnat
arkiv och landsmannahälsningar! Applåder följer och Jon får hålla tacktal, han
frågar överväldigat vad man ska säga, drar upp ett papper med ett nedskrivet
tacktal på fyra A4, som här återges ordagrant: T A C K Sittningen
fortsätter. Krönikören får lära sig ordet buksorg som
betecknar all mat som iproppas en människa efter det att hon redan är
proppmätt, eller om sorgen kanske gällde den mat som ändå inte kunde ätas,
trots sin oemotståndliga smak? Den storfryntlige PJ Lind, tidigare
1Q på Stocken och gäst på gasken, reser sig upp och talar till tomten framme
vid talarstolen. Så länge han minns har han haft problem med jultomten, när han
var liten kom en person med mask kommer in fastän alla män ju var kvar! Sedan
dess har han börjat tvivla, det funkar ju inte längre att ge teckningar i
present till nära och kära. 2005 var PJ ung och på Fiji en jul, där var granen
usel och tomten en vältränad svart man med solglasögon och en kudde i sina
byxor, som jul-juckade mot sånt som kom för nära. Tomten är ändå känd av alla
och PJ:s tal bleknar härefter i krönikörens minne, men det framkallade applåder
och avslutades med att PJ ändå gjorde avbön från sin tro på alla
fantasifigurer, såsom tomten, näcken och 1Q-Jonas. Så kommer till slut tomten. Är han
arg? Han delar ut presenter till 2Q-Mauro, GV-Johanna, BM-Krister med särskild
emfas, KC-Stefan, 2Q-Therez, OV-Andrea, 1Q-Jonas, 2Q-Robert, Ella, Inspektor
Pahlberg, CM-Zandra, GV-Alexandra, Filippa Grufvisare och Elias Rosell. Tomten sjunger alla snälla barn till,
PJ vill vara vit i två veckor till, och ljusen lyses för efterättsbuffén. Ris á
la malta, fina ostar, plockgodis, varma lussebullar, den berömda
romrussinglassen. Det äts och njuts och smackas och knappar sprängs från idel
gylfar och västar och klänningsryggar och flyger likt flockar av sparvar mot
taket. Staffan Stalledräng, kaos och gemyt,
punschen kommer 28 minuter i midnatt, dansen koreograferas på nyskapande sätt
för att det är så trångt i salen, och inspektor Pahlberg håller tacktal. Om
Vishnu vill kan det en gång citeras här. Gästerna mår bra och är mätta, när de
sjungit inspektor till är det O Gamla Klang, varvid den hugade halvan av
sittningen går ner i teatern längs raden av tända ljus för att titta på
Attraktionsorkesterns lucceshow. Det är en strålande kväll som för
många av oss markerar början på en riktigt god jul. Er tillgivne
Nationskrönikör Henrik