Vårens reccegask på Norrlands nation
Krönika över vårens reccegask på Norrlands nation
Norrlands
nation, 10 februari 2012
En bister kyla biter sig fast i de
nyinskrivna norrlänningarnas kinder där de står i en lång kö bakom fanbärarna,
denna fredagkväll i februari. Minusgraderna är fler än tio och snön knarrar som
den ska under fötterna när detta femtiotal församlade sätter sig i rörelse mot
Universitetshuset. Uppför Västra Ågatan, genom valvet,
längs Domkyrkan och upp till gården utanför det storvulna huset som dagen till
ära är skymt av spretiga byggnadsställningar som virats in i smakfull blå
plast. Nationernas kolonner står som de ska, ordnade efter åldern på det stift
där nationernas upptagningsområde finns (utom Stockholm som ställer sig först
jämt ändå). Fanorna vajar lojt i den makliga vintervinden och till det
skrälliga brölet av Hornboskapens marschorkester minglar folk sig varma i
väntan på inmarsch, det huttras och hoppas i leden. Inne i
aulan är det en knapp tredjedel av den folkmängd som satt där i höstas. Sorlet
stiger glatt, men utan någon signal blir folkmassan helt tyst, och sitter så i
fem minuter, bara till ljudet av de många förkylningarnas hostningar, tills en
fyrtiohövdad kammarorkester intar scenen och spelar barockmusik så storslaget att denna stackars kåsör
inte vågar sätta vidare adjektiv på den. Budskapet som går fram är detta:
Uppsala universitet har gamla anor, samt gör saker skitbra. Vice
Curator Curatorum Elin Sörensson hälsar alla välkomna genom att
räkna upp de som har finast titlar och särskilt välkomna reccarna. Hon kommer
att vara konferencier och vet redan nu att kvällen kommer att bli fantastisk.
Nationerna kan erbjuda mycket, och Elin citerar Karin Boye. Därmed illustrerar
också VCC det som sant verkar vara det centrala temat i kvällens alla tal,
nämligen att bildningen inte ska stå i vägen för utbildningen, att engagemang
och studier ska samsas, att man inte bara ska plugga utan också ha roligt, att
man inte ska vara ensam med studierna utan söka gemenskap och lugn på
nationerna eller i kyrkan, och så vidare. Med Boyes slutgiltiga formulering: Nog finns det mål och mening i vår färd Men det är vägen, som är mödan värd Prorektor
Anders Malmberg talar därnäst, företrädandes universitetet och den nytillträdda
rektorn Eva Åkesson. Prorektor hoppas de nya har hittat bostad och annat
behövligt. Han nämner att bland de 2200 nyinskrivna denna termin är 400
ungdomar från Uppsala, som han själv var för 35 år sedan. Det enda dåliga med
detta är att Uppsalas ljuvlighet inte blir samma överraskning som för andra.
Men alla kommer att ha kul, den här ceremonin är faktiskt en uppsaliensisk
förfest. Rektor ska förvisso uppmana till flit och så visdom, och prorektor
minns den forne rektor Torgny Segerstedt (tillika Norrlands nations inspektor!) som höll ett tal så
strängt att den gaskens reccar gick hem och pluggade istället för att gå till
sittningen. Så ska det inte vara nu – han vill från ledningens sida räcka ut en
hand till studenternas engagemang, för att få dem med i universitets framtida
utveckling redan nu. Viktigt både plugga och roa sig. Festa fritt är stort,
festa rätt är större. Ta vara på tiden, engagera er. Kungliga Akademiska Kapellet spelar
upp igen, lugn musik och andäktigt lyssnande följer. VCC Elin presenterar
Värmlands nationskaplan Maria Sivertsson som håller ett tal där budskapet
uttalas som att varje student bör ta vara på sin fria vilja genom att använda
den till att söka en varm gemenskap i nationerna, eller studentkyrkan.
Bibelcitat och psalmer ramar in talet, och det är viktigt att du väljer en
positiv inställning så att din studietid präglas av en balans mellan studier
och fester. Studentorkestern Kruthornen skenar in
på scenen som en hjord uppskrämda flamingos, med samma grace och stil. Rungande
spräckjazz dånar fram och bryter fullkomligt av mot Kapellet, och
föreställningen fullbordas av en trupp skabrösa danserskor som med samma
orgiastiska glädje dansar cancan och moonar publiken medan orkestern extatiskt
spelar brallorna av sig. Bildligt, gudskelov. Numera klarvaken ser publiken Curator
Curatorum Erik Erlandsson bestiga talarstolen och det han fick med sig hit för
sex år sedan var både en tekokare och en hel tomtesäck med förmaningar från
föräldrarna. Det största rådet var att vara duktig, men svårt var det att sålla
bland råden och var det för prorektors skull man skulle plugga? Nej! (Bredvid
krönikören tar några norrländska reccars fingrar slut, där de sitter och räknar
antalet gånger de hittills fått rådet att ha en balans mellan plugg och fest).
CC vill bara hälsa alla välkomna än en gång och får genast därefter komma till
tals igen, ty nu är det dags för de tretton nationernas belöningsceremoni för terminens
reccar! Tretton av dessa borde ha stått på scenen, blott åtta är närvarande där
och får sitt pris – men ibland dem finns Mats Larsson, Norrlands nations recce
från i höstas som över hela nationen gjort sig känd för sin arbetsvilja och sin
ständiga glädje i såväl arbete som fest. K A Kapellet spelar ut och fanbärarna
tågar först. Nationerna tågar hem till sig. Väl på nationen minglar de kring
hundratalet gästerna en stund innan dörrarna öppnas, och man ställer sig vid de
sju bordslängorna som för kvällen är döpta till djur som trivs i norr och även
råkar vara landskapsdjur för de sex norrländska landskapen samt Norrbotten.
Norrlandsången sjungs och huvuden lyfts och ryggar rätas, bänkning sker och
förhållningsorderna om disciplin på skålar och sånger föredras vänligt men
bestämt. Förste Kurator Jonas Andersson intar
talarstolen till artiga applåder och välkomsttalar efter förrätten. Det är
vinter, sörlänningarna är som vanligt förvånade och förbannade och personligt
förolämpade av detta övergrepp, men han själv gillar ljuset och bitet i
kinderna. Han välkomnar innerligt alla nya till nationerna som är en underbart
utvecklande sandlåda, och kanske kommer talet att komma upp i sin helhet här på
den här bloggen, istället för denna oförsvarligt korta anteckning. Jonas
säger aldrig nej därtill, Mera Brännvin i Glasen, mingel och prat och härnäst
kommerNorrlandskören in! Högstämda ordlösa visor, Gubben Noa fyllnar
till, Kung i Baren – allt sjungs med sällsynt bravur, och väldiga applåder
följer. Snapsglasens babelstorn på Bäverbordet rasar. Snart huvudrätt, men först ska Mats
Larsson tackas på riktigt! Terminens recce minsann, vilken kille! Genom sitt
varande på nationen fyller han allt med glädje, såväl på dansgolvet som i
arbetet. Hurra för festfenomenet Mats! Han håller tacktal. Han säger att
flytten hit nog var det bästa han gjort. Tack, alla underbara och fantastiska
människor! Reccar – ta vara på tiden, nationen och människorna i den är något unikt.
Tack! Renrostbiffen kommer in och smälter
snart på tungan, det sjungs sånger och det bjuds vin och så sent som kvällen är
liden blir marskalkarnas försök att uppmana till dassbesöksdisciplin allt
futilare. Recceförman Tobias Larsson äntrar talarstolen och tilltalar reccarna:
Så mycket information ni får, så sjukt mycket. Så många tal! Och alla talar
till er, nu är det dags att tala OM er. Recceförmännen har suttit i Majs och
sett alla nya reccar komma och skaffat sig den förunderliga förmågan där att på
bara några sekunder skapa en bild av vem det är som kommer genom valvet! Han
beskriver vadslagning och reccarnas halvt målmedvetna, halvt osäkra steg när de
kom in på nationen första gången, och dricker till slut alla reccar till. En snapsvisa följer, Jag Har Aldrig
Vart På Snusen, och konferens utlyses slutligen varvid marskalkarna stormas ner
som lejonens konung Mufasa av de skenande gnuerna. Konferensen är desto längre
och många hinner få sig en drink i Yttre Läs-baren och ta en rejäl nacksving på
den innan det är bänkning igen. Chokladtårta med hallonspegel väntar
och snapsvisan Röda Havet sjungs, Bäverbordets försök att sjunga extraverser
bemöts med vänliga men bestämda blickar från honnören. Och så är det dags för
tacktalet för middagen, av inspektor Cecilia Pahlberg, som också det kan
publiceras här, till slut, istället för att återges såhär: Inspektors engagerade stämma
beskriver reccens vardag: Har lämnat familjen och allting hemma, tagit sig hit,
och är nu student – inte längre elev med läxor och klasser och skolgång. Nej,
student, i en ny ordning i livet. Ny stad, nya ord, nya förkortningar.
Inspektor är en länk mellan universitetet och nationen, vilket inte bara är
ansvar utan stundom även ROFL. Att vara student är ju en rolig tid i ens liv,
den bästa tid är nu. Nationens fester är dock inte bara fester utan också något
som ger riktiga meriter IRL, och Cecilia höjer sitt glas FTW. Gasken fortsätter vara sansad och
småpratigt trevlig, Telefonen sjungs och en tid förflyter. Nationens
spexförening rusar in och rusar ut igen och vi undrar vad som hände. Avfärden
mot fortsättningen på V-dala nation rycker allt närmare, som så många vårar
förut, Bäverbordet blir allt gladare, som så många bäverbord före det, och så
är det till sist dags för O Gamla Klang och Jubeltid, som så många reccegasker
förr. Krönikören hoppar ner för stolen,
hämtar jackan och ställer sig i tåget för avmarsch mot nya, djärva festligheter
med groggar och dans och varmkorv från triangiakök i efterfestens dunkel, och
annat som förmodligen gör sig bäst som förvirrade minnen. Ännu en reccegask är
över, och ännu en generation norrlänningar ingaskad i gemenskapen. Er tillgivneNationskrönikör Henrik Dahlberg