Reccegasken 16 februari vt 19
Norrlands nations nya krönikör David Martinsson besökte terminens första nationsgask: Reccegasken!
Senast jag var på reccegasken var under
antiken, HT16. Efter drygt 7 år i stan och 5-6 reccegasker under bältet kan det
nu vara lätt för en gammal avdankad gillevärdinna att lite arrogant glömma bort
varför vi har en reccegask. Vad är
egentligen syftet? Är det ett sätt att visa uppskattning för det fina jobb
vinfantasterna i Kontaktutskottet har gjort? Eller är det mest bara ett
tillfälle för gamla rävar som en själv att komma tillbaka och uppvisa
“exemplarisk” gasketikett för de nya? Både och, antar jag, men bara till en viss
del. Framför allt är det så klart nationens sätt att visa upp sig från sin allra
bästa sida, och faktiskt demonstrera vad det är som gör nationen, och livet
där, magiskt. Inte bara skriva om det, eller excentriskt försöka beskriva det
verbalt för någon recentior i Majs. Magin med nationsengagemang och
studentlivet i allmänhet är inte att gå till en plats som har massa körer,
orkestrar och hembygdsföreningar. Magin är att vara en del av den platsen. Att insupa atmosfären och stämningen.
En inkörsdrog till den magin är reccegasken, som får räknas som ett tvärsnitt
av allt vad Norrlands nation innebär. Så småningom blir man mottaglig för
tyngre grejer som föreningskvällar och adventsfikor. Visst, att gå förbi gamla entrén, som numera
ser ut lite grann som man tänker sig att Tjernobyl såg ut två år innan
reaktorerna ens var färdigbyggda, kanske inte är det mest glammiga och magiska
man kan uppleva. Men en fint upphälld fördrink i Discot och en parad genom
Grisgången till gamla delen fungerar ändå helt OK som substitut för den
speciella känslan av att första gången gå in genom portarna till trapphallen. Reccegasken som sådan bjöd rent konkret på
allt man någonsin skulle kunna önska sig av den. Inledningsvis kollrade förste
kurator Jakob Ernstsson i sitt välkomsttal skickligt bort, inte bara reccarna,
utan också de mest rutinerade, in i mystiken och undrens land med referenser
till både gäll och Palermo.
Recceförmannen Sara Hannerz nämnde några av nationsengagemangens
inofficella grundpelare i sitt tal till reccarna:
- På nationen
möts människor.
- På nationen
lär man sig att älska hembygden.
- Det finns
omtentor men det finns inga omfester.
- Någon gång
har hon velat kasta fördrink på folk.
Och i vanlig ordning avslutade inspektor
Cecilia Pahlberg med ett förstklassigt tacktal där nationens tre officiella
grundpelare var centralt – engagemang, glädje och gemenskap. Hon nämner att när
Norrlands ursprungliga nationer 1827 slogs ihop till det Norrlands nation vi
har idag, ska nationen ha haft 56 medlemmar. Drygt 190 år senare har nationen
omkring 8000 medlemmar och stämningen är minst lika intim, trevlig och
välkomnande som då.Jag kan inte annat än hålla med. Mellan Jakobs välkomsttal och Cecilias tacktal
fick sittningsgästerna njuta av sång från nationens tre fantastiska körer, och
till och med spexet hade hittat upp från sitt förråd och underhöll oss med en
Norrlands-variant av Vem vet mest. Reccegasken var i vanlig ordning en sann succé
och jag kan bara hoppas att många av våra nya studenter känner sig lika
välkomna till världens största och bästa nation som jag en gång gjorde. Ps. Till er som hörde mig och mina kumpaner
sjunga Fortunate Son på karaokedelen av V-Dalas släpp: Varsågoda, det var så
lite! I nationens tjänst,David MartinssonKrönikör