Kära norrlänningar,
När jag satte mig ner att skriva den här krönikan över en
kaffe var det frukostbuffé i Majs café och i ett hörn satt några jurister för
att diskutera rättsfall. Om det inte var för att jag just på gasken redan fått
insikten så hade jag fått den nu: Norrlands är tillbaka!
”Hurra, gubbar, vi ska hissa hejaren i höjd,
- Upplyftande är stunden ju – med gamman och med fröjd.”
Festen började som brukligt med fördrink, tiderna till följd
befann vi oss sittande i discot, en märklig upplevelse där det sedvanliga
minglet med gamla bekanta fick ersättas med beströdda vinkningar till olika
hörn av lokalen. Stämningen var dock hög och snart fick vi i god ordning tåga
in i en festsmyckad gamla för att sjunga Norrlandssången. Årets sånganförare,
den nygamla Björn Almkvist och den väldigt nya Tova Söderlund ledde oss an i
både denna och många andra sånger vartefter kvällen led och norrlänningarna
klämde i för glatta livet trots viss förvirring över versernas placering i det
utdelade sånghäftet.
”Det första slag må falla, för hemmets minnen alla!”
Därefter följde välkomsttal och förste kurator Dennis
Wikander inledde med att proklamera att detta var den första ”riktiga”
sittningen vi kunnat ha på över ett år men att, som det gamla ordstävet säger,
än är pandemin inte över. Detta skulle vi dock inte komma att låta överskugga
kvällens stämning och 1Q tog tillfället i akt att tillägna gasken till de vars insatser,
stora som små, trots allt sett till att nationen kunnat hålla öppet under
pandemiterminerna. Sittningsgästerna tog detta till sig och varma applåder
avlöste varandra var gång någon insats som gjorts presenterades under kvällens
gång.
”Och så ett slag kamrater, för våra mecenater;”
Insamlingsresultatet presenterades och serverades.
Skattmästare för förvaltningsnämnden Andreas Sjödin och skattmästare för
kommunikationsnämnden Lena W Jansson tog till micken och gav ett långt och
pampigt inledningsanförande av vilket jag nog glömt allt utom den där anekdoten
om Stecksén. En stor eloge gavs särskilt till alla de som genom sitt engagemang
och monetära bidrag sett till att Norrlands hela tiden kunnat hålla öppet,
bedriva verksamhet och ja, till och med rekrytera nytt. Något som om inte annat
märktes av att den ena av de två sånganförarna (ni får själva gissa vem) dagen
till ära bevistade sin första nationsgask. Särskilt lyftes kuratelet och
klubbverken fram som jobbat oförtröttligt för att hålla nationsverksamheten
igång samt de som arrangerade den mycket lyckade livegalan ”Norrlandshjälpen”.
En tillställning som ju under en enda dag och genom oerhörda insatser från både
de ansvariga och vanliga nationsmedlemmar lyckades skrapa ihop mer än
120 000 kr. De tackades med att tvingas hålla ett impromptu tacktal vilket
de, från min horisont, verkligen tycktes uppskatta.
Även renodlade mecenater, de vars surt förvärvade slantar bränts
i de bottenlösa ugnarna av uppvärmningsavgifter och ismaskinskostnader,
belönades. Fyra av dem fick komma fram och motta Stecksénska medaljen i brons för
sina bidrag på minst 25 000 kr, nämligen:
Håkan Rudström, Chatrine Rudström,
Kenneth Frånlund och Eva Frånlund Althin.
Slutligen presenterades det totala insamlingsresultatet för
föregående insamlingsår: 600 000 kr, en siffra som tillsammans med
stipendiebidrag växte till sammanlagt 4 000 000.
Bra jobbat vänner,
sluta aldrig swisha!
”För visdomsgråa håren, för ungdomen och våren!”
Talet till nationshuset, och här har vi kommit fram till de
märkliga citat som jag, liksom ett frikostigt strössel, fyllt texten med för
att kunna komma upp i ett acceptabelt teckenantal. Sune Lindh talade om den
första pålningsgasken den första maj 1888. 1888?! Jovisst, då samlades nämligen
nationsmedlemmarna för att, medelst slägga, klämma ner den sista pålen inför
byggandet av nationshuset och därefter begå ”frukostmiddag” på okänd lokal. Vad
frukostmiddag innebar förtalde icke historien men tillsammans med minst en
kommitté till (som jag minns det) föreslog Sune att en skulle tillsättas för
att reda ut huruvida det faktiskt utgjorde en pålningsgask eller inte (vilket skulle
ta vårt totala resultat upp till fyra gasker, å andra sidan bör vi ju då även
räkna den pålen varför vi fortfarande kan lägga ner det här åbäket runt 2319
precis som tänkt (givet att det inte behöver pålas igen men, haha, *herregud*,
hur stor är risken för det egentligen?)). Och citaten då? Jo det är delar ur
den kantat som sjöngs (på melodin från det gamla örhänget ”O du heiliger Nepomuk”)
medan pålen slogs i.
”Det slag, som hetast smäller, för trogen vänskap gäller.”
Tacktalet från inspektor Cecilia var ett klassiskt Ceciliatal,
hon lyfte insatsen från de som genom sitt engagemang, sin glädje och vår
gemenskap jobbat hårt för att hålla nationen öppen och avslutade som brukligt
med att tacka de som sett till att gasken alls kunnat bli av, kvällens
personal. Det var med andra ord precis som vanligt. Och just i sin vanlighet
var det väl ändå lite förunderligt. För det spelade som plötsligt ingen roll
att man var tvungen att sitta ner och dricka fördrink, det spelade ingen roll
att vi strax därefter var tvungna att stå på golvet istället för stolarna och
inte fick hålla händer under O gamla klang.
Den förhärskande känslan var trots allt
att gaskerna är tillbaka, norrlänningarna är tillbaka, Norrlands är tillbaka.
”Nu tror jag pålen sitter – Drag ut den, den som gitter!”
I nationens tjänst,
Emil Svensson
Krönikör