Förste kurator Dennis Wikander höll ett välkomsttal och det har jag faktiskt fått en kopia på varför denna punkt, till skillnad från de övriga, bör ses som fakta. 1Q började med att hälsa reccarna välkomna och fortsatte därefter med att prata om sig själv. Ja det låter kanske lite skrytigt men det var mer i perspektiv av att förklara att även han varit ung och ny och förvirrad och ensam en gång. Det talet framförallt centrerades kring (utöver dråpliga anekdoter) var hur nationen är ett sant andra hem för dess medlemmar och hur vi som kommer hit kan få möjligheter som inte finns någon annan stans i världen att lära oss och att växa. Ett mycket fint tal var det, åtminstone på papper.

 
Talrundan fortsatte därefter med att kontaktutskottets orädde härförare, Recceförman Isak Kautto höll talet till reccarna, ett tal som jag tänker mig riktade sig mer till reccarnas möjligheter i nationen än hans egen väg in i densamma. Jag kan såklart ha fel men det är väl det jag föreställer mig att ett tal till reccarna ska innehålla. En förteckning över en tänkt väg från ung och oförstörd med lärdomsstaden framför sina fötter till gammal patetisk föredetting som på något vis, trots alla år i Uppsala, fortfarande har tre år kvar till examen, men är lika glad för det! Det kan såklart ha varit mer i stilen av att ”det går faktiskt att plugga och köra några servpass för ett roligare liv samtidigt”. Något sådär härligt glatt och otvunget om fritidsengagemangets glädje. Om det var så ber jag om ursäkt för allt jag skrivit innan i stycket.

Medaljer delades ut tror jag, detta brukar åtminstone hända men stod inte med i programmet. Dock skulle jag bli mycket förvånad om så inte skett. Därför ser jag framför mig att förutvarande klubbverk och kurator stod, stadiga på benen och med stålhård blick, på scen och med heder och elegans befästes med beviset för sina storartade insatser. En eloge även från mig. Det gjorde ni med värdighet. 

Rent kulturellt så förhöll det sig som så att sammanlagt tre körer sjöng sittningen till, först ut var Norrlands nations kammarkör (som jag antar sjöng Norrland, bravo!), följt av Cantus Feminis (och vilken rendering av Natt i Uppsala sen!) och sist Chorus Virorum som tydligen var kaffeunderhållning (huruvida detta påverkar något i framförandet (utöver att de skulle haft mer tid på sig att supa till (å andra sidan har även publiken haft det varför det inte lär påverka upplevelsen nämnvärt (förutom såklart för eventuella hel- och halvnykterister))) förtäljer icke historien).

 
Tacktalet från Cecilia behöver jag väl ingen rapport om vid det här laget. Jag kan tänka mig att hon lyfte någon liten del av det som 1Q sagt inledningsvis och gav det lite schvung och eftertryck i värdet av nationsmedlemskapet. Hon fick med att Norrlands bygger på engagemanget, glädjen och gemenskapen hos alla de som ger av sin tid och själ för att erbjuda en ny generation chansen att göra detsamma. Hon lyfte fram något skämt som sånganförarna dragit och tog det till nya höjder. Sist och slutligen kan jag tänka mig att hon tackade de som gjort kvällen möjlig över huvud taget, personalen, dessa outtröttliga riddare av arbetsglädjen, de som åstadkommit en så fantastisk kväll för alla där inne. Kanske passade hon på att nämna för reccarna att de kan och borde bli en del av just det ridderskapet de också. Alla skålade och sist och slutligen sjöngs O gamla klang för full hals.

 
Ja, det var väl ungefär så jag tänker mig att det gick till. Däremellan föreställer jag mig att det begicks konferenser, glasstaplingar, punschsånger och borttappande av diverse gamla heltidare. Kort sagt, allt det som hör en reccegask på Norrlands till. Jag avslutar med det sista jag hört av från min anonyma informatör (som vi för sekretessens skull kan kalla för B. A. sånganf.): ”Mer info kommer. Blev en sju jäkla reccegask!”