Fler krönikor

Krönikören har ordet!
På denna sida kan du läsa nationskrönikörens krönikor, som handlar om våra klassiska nationsevent! Läs om alltifrån Landskap till Lussegask, allt utifrån krönikören Johannes Dufvas perspektiv. 

Nya delens jubileumsbankett

Kära norrlänningar och nationsvänner

För att fira att Norrlands nations nya del fyllde 50 år hölls den 22:a oktober en bankett. Jag fick i uppgift att delta i egenskap av Krönikör. En nära vän sa till mig att det kunde var vettigt att skriva ned lite av vad som passerade i min sångbok under kvällen, såklart supervettigt! MEN KOLLA HÄR!

Jag sitter här i Majs och försöker tyda vad jag har framför mig. Första raden kanske, resten är obegripligt skulle jag säga. Vad flög i mig egentligen? Nåväl.

Här är vad jag minns från kvällen.

Från början: förste kurator Olle går upp och håller välkomsttal. Det blir en kära örebroare. Besittningen (heter det så för besättning på en sittning?) skrattar, och vips är kvällens mantra fött. Sedermera går resterande POIs upp, tackar och ger sitt passus på tabben, langar garv, skålar och går ned.  Till detta serveras god mat, någorlunda i tid, det sjungs något förbaskat, sången skickas runt och dem gamla gnabbar om forna tider. Jag sitter på kanten men måste ändå säga att det kändes rätt så trevligt. Det puttrar på. Stämningen livas upp när Attraktionsorkesterns Attrapper gör ett dansframträdande.

Efter detta sker något som får hela salen att tystna. En projektorbild med en gammal gubbe dyker upp. Han har eftertryck i rösten. Bakom sig en stor bokhylla i mörkt träslag. Han berättar om hur det var för femtio år sedan. Om att nationen var på tok för liten, att det fanns tennisbanor på bakgården som samlade löv och människor med radikala idéer – de hade till och med gjort omröstningar med majoritet att riva gamla delen (den som blickar mot ån), men att dåtidens byråkratiska norrländska tröghet (á la SAF) skickligt försinkats från ödesdigert utfall tills dess att medlemmar glömt och nya förslag kunde läggas. Vi får höra historien om diskot. Arvet från de samiska trummorna till taket på hexagon (ovan neonljuset).  Ett brutet ben och B-T-I-Bs hårda flit och slit.  Att besittningen är trollbunden är nästan utan att nämna.

När Stig Strömholm väl talat klart säger han ”och med det torde jag ha sagt det viktigaste jag hade på hjärtat”. Med det avslutades inspelningen och även om vi bara tittar mot duken av en frusen bild brister en rungande applåd ut i salen. Den satt som en smäck. Få gånger har så gamla människor lyssnat till ett så långt tal i nya delen, om nya delen. Det kändes härligt, vissa reste sig till och med upp i stående ovationer. 

Talet följdes av underhållning. Pelle Kjellberg tog upp en jazztrio bestående av Jonathan Jessen, Felix Kling, liksom han själv och spelande distinkt och behärskat. Ett bra luftigt ljud i virveln tyckte jag så jag gick fram efteråt och frågade lite om bakgrund liksom deras namn. Blandade åldrar på KMH visade det sig. Lismande miner, lite åt det putsade hållet om man kan säga något kanske.Trevlig atmosfär läckte Felix som en kommentar. Tredje eller fjärde giget, sa de. Dem var nöjda, publiken var nöjda. Det räckte bra och jag återgick till ätandet.

Gamle klang löste upp och som en viskös sås rann besittningen ut till barerna där det skottades grogg så golvet blev mindre platt. Solskensorkestern (nationens trevliga gubb- och gumm-orkester) hivade fram sina pultar till scenkanten och styrdansen kom till i ren affekt. Sista låten som anfördes var Vera Lynns We’ll Meet Again.

I nationens intresse,
Joakim Nyberg
i Krönikörens intresse

Reccegasken HT22

Kära norrlänningar och nationsvänner
En person sa en gång “att minnas är att förhäxad stå och betrakta hur man glömmer”. Uttryckt på det sättet känns det nästan rent av olustigt att bli för sentimental över stunder som gått. Att för några ögonblick helt upphöra att existera där du står i nuet och slungas bak i rumtidens parallaxer, som ett höstlöv genom oktobers vindspel. Människor som går förbi viker kort blicken något skeptiskt mot din saltstod som fastnat i ett ojämnt ögonlocks trötta blick, medan du lämnat planeten bakom pannbenet för en inre resa till die Vergangenheit.
För min egen del hoppas jag att min uppsyn var något mindre oroande där jag stod i kön till vårt Norrlands nation under en ljust mulen himmel. I ett ögonblick tänkte jag tillbaka på min första reccegask för ett par år sedan. Då hade detta hus, denna villa vid floden Tibern, varit så stor och fylld av mystik i vad som skulle visa sig finnas bakom husfasaden. När jag nu såg på den kö av recentiorer påväg upp mot farstun för att ta några av sina begynnande steg in i studentlivet log jag för mig själv.
Lyckligtvis behövde jag inte stå i detta teatraliska sinnesyrande mer än några sekunder innan några vänner från nationens manskör dunkade mig i ryggen med tjo och tjim. En kö blev avbetad och rätt som det var stod jag som många gånger förr i den inre läsesalen, mitt i ett hav av både förvirrade och finurliga ansikten. De förvirrade bestod till större del av recentiorer som möjligen fortfarande utstrålade en mal placé över var de hamnat och vad kvällen skulle komma att erbjuda; de finurliga fann man bland de föregående årets heltidare på nationen, vilka klämt ihop sig i en fnittrig hög framför fotografen som gjorde ständiga försök att få med dem alla på bild.

Efter omfamningar och hjärtliga skratt i förmaken trädde vi in i Gamla salen. Min bordskamrat för kvällen var Marius Walter och vi slog oss ned vid det så kallade barnbordet, som under kvällen skulle komma att bli just så hat-älskat för de tramsiga och lysande upptåg som enligt seden varje sittnings barnbord förväntas åstadkomma. Såvitt jag vet befinner sig samtliga av de som satt vid vårt bord denna kväll ännu på fri fot, även om min misstanke är att marskalkerna hoppats på livstid för majoriteten. 
Med ett mikrofon-reverb som tordes härma akustiken i Bergakungens sal (ett återkommande mikrofon-tema kvällen ut) tog 1Q Olle Linder till orda. Efter att ha raljerat ett ögonblick över hur hans ämbete i mångt och mycket hitintills gått ut på att uppfostra sin flock av heltidare vände han sig till recentiorerna och berättade sin egen historia om att landa i Uppsala och på Norrlands nation. Han pekade ut den symboliska tröskel som de klivit över in till en värld av oändliga möjligheter, skratt och gråt och ingen ånger. “Universitetet är till för er utbildning, men nationerna är till för er bildning”. En värdig samling klichéer avslutades med “det är hit man kommer när man kommer hem” och vi sjöng honom till.
Efter att Kammarkören vackert sjungit för oss om sexiga veterinärer och gett oss de konkreta tipsen att “köpa en cykel” och “njuta” blev det konferens och Orvar och en styrketår och handpistols-duell och tillbaka upp till vårt bord. I Bergakungens mikrofon läste Inspektor Cecilia Pahlberg och Proinspektor Maria Forsberg tillsammans med 1Q Olle upp förra terminens heltidare och utöver en stor och varm applåd fick de alla också varsin medalj. Scenen äntrades sedan av spex-ensemblen NoNSEns där Magnus, Brasse och Eva återuppstått för att ta reda på vad som skulle bort. Fel, fel, fel var allt såklart, det visade sig vara en bulle.
Norrlands bästa damkör Cantus Feminis gav oss ännu mer skönsång strax innan andra konferensen utlystes och sen tog slut och Marius sa “never show your funny face” vilket fick motsatt effekt hos oss bordsgrannar. Barnbordet var i full gång. Sånganförarna Amelia Forsgren och Frida Esbjörnson var hyggliga och gav oss en norrländsk geografilektion till tonerna av Genesarets sjö där jag minns att Sundsvall som vanligt fick sig en välförtjänt känga. Det var också här någonstans jag lyckades med konststycket att simultant spilla ut i princip samtliga av mina bordsgrannars avec efter att jag osmidigt försökt flytta en utbrunnen ljusstake. Med knapp marginal lyckades jag dock undgå handgemäng och kölhalning genom att fördela ut vad jag själv haft kvar i min bägare samt noga försäkra alla en kompensation för mitt fiasko i form av shots på det efterföljande släppet.

Inspektor Pahlberg tog slutligen till orda och talade till recentiorerna, kvällens faktiska huvudpersoner. Likt 1Q tog även hon oss tillbaka och berättade om sin egen studietids början 47 år tidigare. Mycket hade hänt sen dess men likväl kunde hon konstatera den fantastiska tid som låg framför de nya studenterna. “Vänner finner du här, från alla de möjliga håll” och påpekade även med glimten i ögat att oavsett om Terminens recentior tillika nuvarande Gillevärdinna Nir Teyar var från Skåne så kändes det ju bra ändå! Hon avslutade med att dela med sig av de ledord hon tyckte beskriva Norrlands nation på bästa sätt: engagemang, glädje och gemenskap.

Ett torn av snapsglas föll omkull intill och det blev som sig bör dags för O gamla klang. De något förvirrade ansiktsuttrycken jag tidigare noterat under fördrinken blev tydliga igen på sina håll omkring i salen varefter sången flöt fram och folk ställde sig upp och ner och slog i bordet på rätt och fel ställen. Men jag märkte också av något annat som inte funnits där tidigare. Kanske en begynnande förvissning. Eller åtminstone en begynnande insikt om att det mesta med all säkerhet skulle falla på plats så småningom. För visst gör det det. Bland skålar och pokaler, och jag log för mig själv.
I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör


Pålningsgasken 2022

Kära norrlänningar och nationsvänner

För några veckor sedan satt jag längs Fyrisån framför Uppsalas Magdeburg med en vän på besök från Tyskland och svettades under en ljusgrå himmel, strax innan årets Pålningsgask. Vi satt och delade på en efterlängtad sushibox samt två burkar folköl efter en mindre stadsvandring och kavajerna låg emellan oss över parkbänksryggen. Jag pekade här och var, “den här järnbron som du ser här, den låg ursprungligen där borta, där den andra bron går idag”. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och vi skålade med våra ätpinnar och burkar för vår tids underverk, om så för en väg över vatten så också för fisk, ris och pilsner.

Klockan slog och vi slog klack och traskade iväg till nationen. Det kom till mig så fort jag satte foten på stentrappan upp mot Norrlands huvudingång. Så härligt, efter ett sommaruppehåll där man varit borta kors och tvärs ifrån stan, att äntligen få komma tillbaka till vårt nationshus. Där är man hemma redan från första steget in i trapphallen och efter införskaffandet av snavecbiljetter, kära omfamnanden av Förste Kurator Olle Linder och Gillevärdinna Nir Teyar på trappavsatsen, med ett friskt fördrinksglas och lätta steg ut genom Inre läs stod vi sedan på balkongen och svettades återigen. Senare under kvällen skulle himlen komma att öppna sig totalt och sända ner en störtflod med blixt och dunder och vi alla som var påväg mot efterfesten skulle nästintill få simma oss i land till närmaste trottoarkant. Men där på balkongen gassade fortfarande sommarens sista hetta stadigt och var enstaka bris som driftade förbi välkomnades minst sagt varmt med stilla jubel bland balkongens vackra klänningarna och kostymer.

Efter glada hälsningar och återseenden bjöds vi in i Gamla salen och till marsalkernas påbud om Norrlandssången. Knappt hade vi hunnit sätta oss innan sittningen och den goda stämningen var i full gång. Det uppdämda gaskbehovet från sommarledigheten var uppenbart och vi tänkte inte slösa bort en enda sekund av den härliga kväll som stod framför oss. Inom kort kom första snapsbjudet och min tyska vän hann bara sitta förbryllad av det främmande utbudet i en halv sekund innan Anton Myhr instruerat och gett klarhet om dessa små styrketårar. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och helan gick medan vi satt kvar i vår muntra sal.

Olle Linder ställde sig sedan för första gången i talarstolen i sitt ämbete som 1Q. Mikrofonen skulle såklart trassla sig lite men efter ett djupt andetag tog han stadigt tag i trädtribunen och så också vår uppmärksamhet. Han talade om att ibland önska att väggarna kunnat tala om för oss om gångna dar, festligheter och händelser från en annan tid, men att han också kommit fram till att det nog är bra att de förblivit stumma. Han uppmärksammade även att det på dagen var 100 år sedan folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige och ställde sig frågan hur tillvaron och även nationen sett ut idag om svenska folket istället röstat igenom förbudet. Skål sa vi och sjöng honom till. Därefter presenterades resultatet för insamlingen till pålningsarbetet av skattmästare Håkan Falk och Lena W. Jansson följt av medaljering där Moje Ramstedt fick medalj, men tyvärr missade jag själv båda dessa punkter då jag bortrövats från sittningen några ögonblick för att förbereda den stundande underhållningen. Det enligt planen tänkta framförandet av Gôssegôbberna fick nämligen tyvärr ställas in på grund av förhinder och därmed tågade istället CV in salen och sjöng och sjöngs till och tackade för sig som vanligt med Fredmans sång n:o 10.

Det blev konferens, det serverades orange och uppfriskande drink i Yttre läs, vi tog oss ned till Orvar, någon spillde ut min öl men gottgjorde det kvickt med en ny. Jag kom plötsligt på mig själv att jag faktiskt hade glömt bort att förklara fenomenet Pålningsgask för min tyska vän. “De har alltså slagit ner mer än 300 sånna här pålar under nationshuset vi befinner oss i, utan dem skulle hela huset glida ner i Fyrisån och flyta iväg i den uppländska moränen”. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och konferensen tog slut och vi tog oss tillbaka till vårt bord där punschen kom.
Från det ena till det andra blev det dags för en särskild auktion till förmån för pålningsarbetet där Anton Myhr tog till orda som förrättare. Exklusiva objekt som vårbalsbiljetter, champagne och även ett Donatorsglas klubbades igenom, den ena dramatiska budgivningen efter den andra och till höga belopp, glädjande för nationens skull såklart. Efter auktionen höll Moje Talet till Huset där han tackade Stig Strömholm för dennes klokhet som varit avgörande i hur Nya delen blivit till och pekade även ut hur flexibelt Norrlands nationshus kan vara. Proinspektor Maria Forsberg fortsatte att tala om de härliga traditionerna på Norrlands och om pålning och även ett instick om proväktenskap i Irland vilket jag inte minns mycket mer om än att det definitivt fanns en god poäng med det hela. Hon tipsade alla att fortsätta donera till nationens arbete och tackade oss alla hjärtligt.

O Gamla Klang ljöd och vi ställde oss på stolarna och tog varandra i händerna och svor trohet till allas våra vänskaper och klingade våra glas högt. Min tyske vän räddades precis från att sätta sig på stolen efteråt. “Ach so!” svarade han och skrattade och jag med honom.

I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör

Maj i sin helhet

Kära vänner, genom närmast ett under av prokrastinering har jag lyckats få det som så att jag här i denna krönika har inte färre än tre hela fester att sammanfatta och förklara. Jag vill dock till mitt försvar säga att det var på grund av maj, månaden alltså, då det varannan vecka var dags för en ny orgie i glädje, sång och tal och jag därför knappt hann återhämta mig från förra gången innan det var dags igen. Men kanske är det å andra sidan inte heller mer än rätt att den sista corona-terminen fick avslutas i en fullständig festkavalkad.   Jag ger er alltså: Krönikan för Majmiddagen, Vårbalen, och Hemförlovningen tillika tiotalsgasken - Eller: Förlåt chefen.   Jag var bakis när Majmiddagen inleddes, och det skulle faktiskt kunna vara lite av en röd tråd genom hela den här krönikan om den skulle ha handlat om mig istället för det den ska handla om men nu gör den ju inte det utan just det andra. Jag tycker dock att just Majmiddagen kan få relatera till bakisheten eftersom det är en av de saker som gör den så speciell. Ett rum fyllt av gamla giganter som värdigt förväntar sig det finaste Norrlands har att erbjuda samt såklart alla unga stackare, fullständigt urblåsta av fem dagar fest och jobb som mest vill sova men som fått höra att de faktiskt måste vara där. I denna något disparata miljö blir ändå middagen som en lisa för själen, mer nedtonad i vildhet förvisso men desto större i sin glädje till mat, dryck, sång och musik. Om vi skulle ta och sammanfatta det viktigaste som hände under middagen så blev jag utskälld av marskalkarna minst två gånger. Först när sångarbordet (med representanter från både CV och CF som mycket fint underhöll med körsång vid väl valda tillfällen under kvällen) sjöng smedsvisan och mitt bord, kanske lite väl entusiastiskt, deltog i traditionerna. Andra gången var istället när den *eminenta* jazztrion spelade till kaffet och mitt bord, igen möjligen lite väl entusiastiskt, proklamerade att om man lyssnar på jazz så måste man prata om djupa saker. Det visar sig att om man lyssnar på jazz under en sittning så ska man inte prata om djupa saker. Man ska hålla käft. Utöver detta citerade Ella Ollonen från seniorskollegiet Boye, CV sjöng separat från sin insats vid sångarbordet och som vanligt höll Cecilia Pahlberg sitt tacktal där hon lyfte fram att världen förändras men att Norrlands därmed genom sina traditioner erbjuder oss gamlingar liksom de unga och nya en trygg plats i tillvaron.   Vi går raskt vidare, ni har andra saker att göra än att läsa om fester (om ni inte är Sune Lindhs arvtagare om tvåhundra år och då vill jag istället säga tack och väl bekomme) så vi ramlar in i vårbalen. Jag tror att jag var bakis, det var trots allt den första riktiga återkomsten av serenadnatten kvällen innan och CV hade haft ett späckat schema som dessutom fylldes av ytterligare serenader vartefter kvällen gick. Middagen inleddes med 1Q Dennis Wikanders berättelse om sin travfamilj och hur han, via en tragisk genetisk sjukdom (hästallergi), tvingades till att bli familjens svarta får och studera filosofi vid Uppsala universitet. Varför just jag? Kan man tänka att han frågade sig och vi får hoppas att någon av kurserna gav honom svaret. Nästa grej jag skrivit upp är att vi drack öl på Orvar i pausen, en tradition på vårbalen så god som någon och en bra uppladdning inför att vara kvar på allt. Sedan var det medaljutdelning då Olle Linder (numer 1Q) fick motta nationens förtjänstmedalj i brons. Matilda Permerius höll talet till vännerna och berättade om den glädje och gemenskap som kommer ur engagemanget. Nationen blir ett ”home away from home” och genom att ta servpass och/eller städa toaletter och annat så finner man en vänskap som inte finns någon annanstans. Norrlands nations kammarkör underhöll sedan och sjöng bland annat Kung Liljekonvalje till stort jubel. Sist men inte minst höll Cecilia Pahlberg åter tacktalet som gick lite i citatens tecken där både Goethe (“Ju mer jag tänker på saken, dess tydligare tycks det mig att livet är till helt enkelt för att levas.”) och Seneca (“De som glömmer det förgångna, struntar i det närvarande och fruktar framtiden har en mycket kort och orolig livstid.”) hanns med.   Norrlandsårets sista fest då, hemförlovningen tillika den första (riktiga) tiotalsgasken som fått skjutas upp från 2020, Christian Pavelka-Ulfendahl och jag sånganförde och hade dessutom ordnat med både en telegramchatt (som utöver de traditionsenliga ryska desinformatörerna också fylldes med glada bilder, sjuka memes och Alexander Falck som per korrespondens från Umeå somnat på toaletten) och en bingobricka. Första talet hölls av före detta 1Q tillika före detta KC Hanna Nilsson och vad hon sa det minns jag inte men det involverade enligt mina anteckningar KC-sängen och att “hon grät” samt “redigeringsförbud wikipedia.” Det finns nog någon inneboende logik i det här och den som känner att de kan lista ut den kan med fördel mejla Hanna och berätta så är jag säker på att ni får ett pris. Därefter hände det som i programmet står som “utfyllnadskul” och jag tror mig minnas att det var mest jag och Christian som skämtade om den där gången jag inte kom ihåg texten (eller melodin) till Yesterday samt att Martin Öhlund gick runt i hatt. David Martinsson höll tal också, det kommer jag ihåg som mycket bra men främst var det viktigt eftersom den fria rutan i mitten på allas bingobricka var just att David Martinsson skulle hålla tal, chansen att vinna stegrades med ens! Som avslutning på kvällen höll 1Q Dennis Wikander tal och det var ju också hans sista som 1Q. Han berättade om hur han under sin tid träffat gamlingar på lussegasken som berättat om sin kärlekshistoria där de träffats just där för 60 år sedan. Sedan berättade han om sin egen kärlekshistoria, som började i en fullständig katapultstolsutskjutning via Birkarlarenneth till att tänka att han skulle ta nattåget till Ume och bussa sig vidare hem mot Östersund. Som tur var träffade han istället sin fästmö. Därefter passade han på att tacka alla de som hade tacksamhet gentemot och jag signade ut mentalt. Följande kan ni försöka pussla ihop från mina anteckningar då de ska täcka resten av kvällen:

Han stod på en stol
Percy blev hedersledamot! Rökruta Amanda fuckade allt Spräng dig själv! Swisha cash Be alla om tal ? Tack Emil, varför sa du det först nu?   Jaha, men så står vi här igen då, ännu ett år av krönikor har nått sitt slut. Precis i tid till att nästa år av Norrländska aktiviteter ska gå av stapeln, i startblocken står nationen redo med ändan i vädret och bredvid står 1Q Olle Linder med tindrande ögon och startpistolen i högsta hugg. Och för mig har det då blivit dags att lämna över stafettpinnen till en ny krönikör och att pustande av utmattning sträcka händerna mot publiken och ta emot dess jubel. Jaja den här sommaren har ju varit i stort sett bara friidrott och jag kanske har lite dille, heja Sverige.   I nationens intresse Emil Ahlström, krönikör

Reccegasken VT22

När jag skriver detta viner aprilvädret utanför balkongdörren, kung Bores sista dödsryckningar inför den obevekliga vårens anstormning. Aprilväder? Frågar du. Men Emil, reccegasken var ju i februari? Jajajaja vill du höra om reccegask eller diskutera ledtider och prokrastinering?   Tänkte väl det, då kör vi!   Ja kära reccar så blev det ännu en reccegask på Norrlands, och vad många av er det var! Den här krönikan är skriven till er trots att jag med nästan 100% säkerhet kan säga att ingen av er kommer att läsa den. Men om ni nu mot förmodan hittar till min obskyra avdelning av hemsidans vrår så tänk att jag står i baren och berättar detta, lätt rund under fötterna, medan du förgäves försöker komma iväg med en nyköpt öl.   Själv hade jag glömt att det var reccegask och kom därför iväg rätt sent till nation, jag hade glömt nålar, jag hade glömt hitta ett bordssällskap och jag hade dessutom glömt att tiden för samling inte nödvändigtvis relaterar till mig eftersom jag ändå inte hade tänkt gå till aulan. De första timmarna av festen spenderades följaktligen på Orvar. När själva middagen sen väl kom igång välkomnades vi av ett storslaget lejonkungsnummer från sånganförare Tova och Olle, en passande känsla inför kvällens bravader. För enkelhets skull väljer jag att härinunder sammanfatta kvällen i två olika teman, kultur och tal:   Norrlands nations kammarkör sjöng som första kör ut och det var idel reccegask-klassiker, sången om Uppsala, Norrland(s) etc. osv. alltid bra, alltid uppskattat. Därefter får vi inte glömma nationens yngsta kör Cantus Feminis, Norrlands nations damkör om vilka jag skrivit i mina anteckningar “Jättebra.” Tack Emil. Sist bland körerna kom till kaffet Chorus Virorum, Norrlands nations manskör, som, vill jag minnas, gjorde ett bejublat, känsloladdat, och strålande vackert framförande (i mina anteckningar har jag skrivit “vi sjöng.” Tack Emil). Sist bland kulturella aktörer så kom Nonsens och gav ett Ferdinand-inspirerat spex om TED-talks med en Hogwarts-touch.   Först ut bland talarna då, 1Q Dennis som berätta om när han suttit på en stubbe och om att Norrlands är bäst (samt någonting om oändliga möjligheter att göra nationslivet till en helt otrolig tid i livet). Därefter kom Isak Kautto och höll talet till recentiorerna, ett tal han till viss del höll på bondska om som kan sammanfattas i hans kärnfulla uttryck: “Är du glad, far till nation och är du ledsen ska du definitivt fara till nation.” Väl talat Kautto. Sist ut bland talarna var så Norrlands proinspektor, Maria Forsbergs, som framhävde att vi, och kanske framförallt reccarna, inte är först. Tänk Predikaren 1:9 liksom, vi klarade spanska sjukan, vi klarade corona, Norrlands står fortfarande och en kan dess salar fyllas med nya, glada studenter. Vidare talade hon om Nationens traditioner men också om hur mycket det finns att göra innanför dess väggar och att om du känner att det saknas en förening för just dig, jamen så skapa en då!   Så det var formalian det, men vad hände egentligen, hör jag dig fråga. Var balkan balkan? Såg någon från honnören ilsket åt deras håll? Såg någon från honnören avundsjukt åt deras håll? Var det Orvar i konferensen? Staplades det glas? Stal du alkohol från dina överförfriskade bordsgrannar? Ja.   Min kväll avslutades tillslut i Sjöbotten dit jag tagit min tillflykt efter insikten att om jag följer med till V-Dala så kommer jag finna mig själv klockan två där jag står och har skrikit sönder rösten på karaoken efter åtta omgångar av Östen me’ restens “Hon kommer med solsken”. Däruppe (i Sjöbotten alltså (fast antagligen även på karaoken om jag känner oss rätt) befann sig CV (som det för transparensens skull måste påpekas att krönikören själv är med i, det finns även andra körer), punsch och sång av det för halsen lite mildare slaget. Nåja, men vi blev åtminstone utkastade därifrån redan ett så jag hade ju inte tid att förstöra halsen helt innan jag vankade hemåt i vinternatten. Klokare? Nja. Jag har lagt av med att växa som människa för ett par år sedan. Men likväl i vetskapen från att se er alla reccar att nationen består och kommer så göra i oräkneliga år framöver så länge vi fortsätter göra det vi alltid gjort. Så ett sista råd från en gammal patetisk föredetting, engagera dig, gå med i en förening, spela trumpet,  stå i en bar, putsa bestick, sjung en sång eller håll ett tal. Varje insats liten som stor är en del av det som gör Norrlands till Norrlands. Låt den här reccegasken vara starten på din historia som du sen kan återberätta för någon obekväm yngling som mest skulle köpa grogg men nu istället står fastnaglad hos dig i baren. Och, om inte annat för sagda ynglings skull, försök göra historian så rolig som möjligt.   I nationens intresse Emil Ahlström, krönikör

Lussegasken - 11/12 - 21

Undrar du vad som hände under Lussegasken 2021?
Vår tillförordnade krönikör Joakim Wester guidar dig!
Krönika över Luciagasquen på Norrlands Nation 2021

Dagen började som vilken annan, jag satt och sörplade på en kopp kaffe medan jag skrev rapporter om utrotning av invasiva arter i Västerbottens skärgård. Nu pratar jag alltså inte om stockholmare utan om faktiska växter bara för att klargöra för våra mer sörlänningsföraktande nationsmedlemmar. Jag ska också intyga att jag själv är stockholmare, och därför får skämta om vårt snyltande på andra landsdelars kustremsor. Men tillbaka till ämnet, dagen började som vilken annan! Plötsligt hör krönikor, CVO Emeritus osv. Emil Ahlström, av sig till en gemensam gruppchatt i bestörtning: ”Är det någon här som vill gå på Lussegasquen? Jag kan tyvärr inte gå och det behövs en krönikör” Han får endast tveksamheter till svar och tillägger: ”Ni får inbjudan på krönikörsbiljetten” Snabbt som en huggorm hugger till sig en åkersork en solig junimorgon svarar undertecknad med ”Vi går gärna!”. Så blev det att jag skulle skriva en krönika om nationsvärlden, en värld jag mest har cirkulerat kring med en öl i handen och nyfiket tittat på men aldrig till fullo givit mig in i.

Den elfte december närmar sig med stormsteg. Jag funderar mycket på hur denna krönika bör författas och bestämmer mig för att ta mig an det med en forskares nyfikna och naiva blick. I ett försök att undvika konfirmationsbias och minnesluckor tar jag med mig ett anteckningsblock för att föra ned vad som sker under kvällens gång. Jag lyckas återfinna blocket lagom till att denna krönika skrivs. Att tyda innehållet är allt annat än enkelt, det är som att hitta en okänd kurskollegas föreläsningsanteckningar i teknisk fysik och försöka utröna vad som egentligen sades. Vems densitet och hållfasthet är det egentligen jag ska beräkna?

Dagen började så här:
Kl 14:27
Fru: ”Vi behöver börja göra oss i ordning”
Jag: ”Halv 3? Det är en gasque, inte afternoon tea!”
Fru: ”Det börjar klockan 16”
Jag: ”Va? Så kan de väl inte göra? Det är ju 04-släpp, förväntar de sig att folk ska festa i 12 timmar i sträck?”
Fru: ”Kan du bara börja göra dig i ordning istället för att ifrågasätta tidsplanen?”
Jag: ”Mummel”

Vi gjorde oss i ordning och tog oss ned till Norrlands Nation där vi möttes av en lång kö och kom på att vi måste se till att våra vaccinationspass var i sin ordning. Vi fick till slut kliva in genom dörrarna och där stängde jag av min kännande, tänkande, inre människa och slog på min kalla, analytiska, forskarmänniska.
Utan att ytterligare dra ut på tiden kära läsare så presenterar jag årets Luciakrönika:

En biologisk studie i mänskliga sociala beteenden inom smala sociala kretsar i studentnationsvärlden i Uppsala, Sverige
Wester, J.

Studentnationerna i Uppsala, Sverige, är kända landet runt som hemliga sällskap med slutna dörrar
som endast de mest flitiga och socialt begåvade studenterna får tillgång till (Ahlström, 2021). Tillfälle
gavs att undersöka en av dessa nationer inifrån under december 2021 då nationen skulle fira att en
kvinnas ögon stacks ut och hon blev helgonförklarad (Inskription, 300-ish). Ankomsten var
odramatiskt och en kö bildades till garderoben där diverse samtal hölls bland sällskapen. Försök
gjordes till spontana samtal med okända närvarande men dessa var fruktlösa, det började bli mer
uppenbart att en social hierarki fanns i rummet. Denna sociala hierarki var inget som omnämnts vid
inbjudan eller vid kontakter med andra kollegor som besökt nationsvärlden. Flera av de närvarande
bar på metallföremål på sina bröst och verkade osedvanligt raka i ryggen. Den enda slutsatsen som
kan nås är att detta är ett tecken på sexuell selektion, där endast de mest pråligt utsmyckade och
stolta exemplaren får tävla om honornas gunst. Särskilt tydligt var detta hos de äldre närvarande
gästerna. Potentiellt är detta ytterligare förstärkt av att det har varit så få tillfällen till kamp hos dessa
gäster då antalet middagstillfällen har varit i stort sett noll de senaste två åren.

En fördrink serverades i form av en varm, röd, dryck med tydlig kryddkaraktär. Innehållet noterades
och testades med masspektrometri mot kända afrodisiakum men det enda i innehållet som var aktivt
psykogent var etanol, ibland använt för att lätta upp stämningen (Ahlström, 2021).

Borden befolkades och hälsningar utbyttes bordsgästerna emellan till dess att alla blev tillsagda att
sitta ned. Bordet hade en god blandning av människor av alla skrån och åldrar, vilket antyder att
nationsvärlden inte har några formella kriterier för inträde utöver flitigheten och den sociala
kompetens som nämndes i inledningen. En bordsplats i närheten var tom och alla flaskor som där
stod länsades snart på sitt innehåll. En liknelse för detta beteende skulle vara gamar som faller över
ett kvarglömt lejonbyte.

Det klingades i ett glas och tre personer som utgav sig för att vara ”Sånganförare” ställde sig upp och
sade att middagen skulle öppnas med att sjunga ”Norrlandssången”. Snart visade det sig att även
övriga middagsgäster förväntades sjunga med och detta slutade i ett gruppskrålande i fullständig
otakt. Beteendet upprepades många gånger under kvällen trots att ”Sånganförare” konstant
intygade att ”Det sjungs för lite”. Noteringar gjordes kring mängden sång för jämförelse med andra
middagar så att ett mått för lagom mängd sång kan tas fram.

Efter en stund till bords så släcks lamporna och ”Sånganförare” stiger in till musik och sjunger vad
som endast kan vara en rituell ramsa medan de går i procession fram till scenen. Nationens första
kurator, ett slags överstepräst som väljs av nationens innersta medlemmar i en hemlig ceremoni
varje år, bjuds upp för att hålla tal. Han kliver upp på scenen och ställer sig bakom en stock. Förste
kurator öppnar sitt anförande med en ockult ramsa på latin som följs upp av att han berättar sina
memoarer för det gångna året. Det finns tydliga indikationer på att förstekuratorerna offras till
någon, ännu ej känd, gudomlighet efter sin tid i nationens tjänst. De omtalas ofta som att de ”flyttat
tillbaka till Östersund” eller ”börjat jobba” men de ses sällan igen så detta har inte kunnat bekräftas.

Efter en lång och hungrig väntan så tändes lampor på några av borden i salen och de som satt vid
dessa bord utbrast i högljudd förtjusning. De slängde sig från sina stolar och sprang till närmaste dörr
ut från salen. Långa rader ringlade sig ut och dessa minskade när några återkom med tallrikar fyllda
till bredden med mat. Här förstärkes de tidigare indikationerna på en dold social hierarki, det var
tydligt att de med högst social rang fick gå och ta mat först. Det är en vanlig funktion inom
djurvärlden, ofta tar de äldsta och starkaste hanarna mat först, tätt följt av deras honor och barn.
Bottenskrapet lämnas till nykomlingar och stockholmare. Till slut tändes även lampor på de övriga
borden och tillfälle gavs att ta del av maten och det var verkligen uppdukat! Det var tydligt att
nationen inte ville ge bilden av att det var digra tider. Denna process upprepades två gånger till under middagen och slutresultatet var att många gäster lutade sig bakåt och höll sig om sina magpartier och kved. Troligen var detta deras enda tillfälle till att få äta på flera dagar då de tryckte i sig som utsvultna flodhästar.

Efter att första matbjudet avslutats så släcktes salen ytterligare en gång för att släppa in en lång rad vitklädda människor i kåpa, ledda av en kvinna med fem ljus i en krona på sitt huvud. Det skulle alltså vara en ikon föreställande den tidigare nämnda kvinnan som fick sina ögon utstuckna. De framförde vacker skönsång om julen (Bibeln, 400-ish) och om en dräng som skötte sina fem hästar, kopplingen mellan dessa sånger är ännu ej utredd.

Ännu en talare bjöds upp till talarstolen, hon omnämndes som en tidigare förste kurator men då detta ej sammanfaller med tidigare hypotes kan det endast ses som ett försök att dölja det rituella mördandet som sker i bakgrunden av nationens inre värld. Talet som hölls var mycket skräckinjagande, det började som en historia på antikt versmått om fem små pojkar som gick genom snön en vacker vinternatt men visade sig snart vara en varnande historia om att små pojkar minsann måste sköta sig om de inte ska bli till kattmat eller få sin hjärnsubstans utsmetad över spis och krans. Talet måste ha varit en varning till de i nationen som funderar på att spilla de hemligheter som utspelade sig under kvällen.

Därefter kliver en rultig, rödklädd, herre in till alla närvarandes förtjusning. Det viskas om tomten och inslagna presenter delas ut till vissa närvarande i salen. En väldig tydlig känsla av piska och morot infaller och det är tydligt att nationen vill visa att om man spelar inom ramarna så kan man belönas, annars hamnar man var nu gamla förste kuratorer hamnar, troligen i ”Hudiksvall” (Eriksson, 1986).

Som avslutning på kvällen hölls ett sista tal av ”Inspektor” Pahlberg. Hon beskrev middagen som i klass med nobelfesten. Detta påstående kan inte bekräftas då ingen närvarande befunnit sig på den sistnämnda. Talet avslutades med de inspirerande orden: Engagemang, glädje och gemenskap. De är menade för dem som med sin närvaro i nationens innandöme lyckas finna sig dessa, och chansen är nog större att de finnes innanför än utanför nationen väggar.

I nationens intresse
Tillförordnad krönikör Joakim Wester

Referenser
Ahlström, E. (2021). Mellan skål och vägg på Orvar: En spoken word essä under nattens senare timmar. Norrlands nations muntliga annaler, 195.
Eriksson, R. (1986). Pessimistkonsulten. Aotom Taotom, spår 3.
Inskription. (300-ish). Syrakusa.

Kommentera

Öppettider

KANSLIET

Måndag - Torsdag
Fredag
Lördag
13 - 17
12 - 16
12 - 15

Orvars Krog

Måndag - Torsdag
Fredag 
Lördag
Söndag
17 - 01
14 - 01
15 - 01
17 - 22

Majs Café

Måndag-Torsdag
Fredag
Lördag
08 - 17
08 - 14
12 - 15

Studieplatser

Måndag-Tisdag
Onsdag
08 - 21
08 - 20
Torsdag
Fredag
Lördag
Söndag
08 - 21
08 - 15
12 - 15
14 - 18

Bibliotek

Måndag-Tisdag
Onsdag
Torsdag
Fredag
Lördag
Söndag
08 - 21
08 - 20
08 - 21
08 - 15
12 - 15
14 - 18

Utlåning - bibliotek

För utlåning kontakta
bibliotek@norrlandsnation.se

Sidöversikt

NNFK

Norrlands nation fest & konferens
Är du inte student och vill boka lokal för konferens eller fest? Klicka här!

Kontaktuppgifter

Telefonnummer

018-65 70 70

Adress

Norrlands nation
Västra Ågatan 14
753 09 Uppsala

E-post

Kansliet (Allmänna frågor)

Förste kurator (Medlems- och funktionärsfrågor)

Andre kurator (Uthyrningar, lokalbokningar och ekonomi)

PR-förman (Marknadsföring, sociala medier och affischering)

Vad är norrlands nation?

Norrlands nation i Uppsala har till uppgift att som en partipolitiskt och religiöst obunden sammanslutning av studerande främst med anknytning till Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, verka för att skapa en miljö, som befrämjar medlemmarnas studier, trivsel och personliga utveckling under studietiden i Uppsala.

Undrar du vilket upptagningsområde vi har? Alla studenter i Uppsala är välkomna att bli medlemmar av Norrlands! Nationen härstammar ursprungligen ur studentsammanslutningar som riktade sig mot studenter från Norbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Det är även de i dessa län ingående landskap som utgör nationens vapen. 


Laddar...