Krönika, kronologi, tidsföljd och logiskt ordning. Pfff, påtvingad tanke! Jag börjar denna berättelse vid sidan av början och strax bakom slutet med iakttagelsen att dansprogrammen har levt ett varierat liv under läsåret. Sett över de två baler som varit har variationen faktiskt varit maximal. På höstbalen var de borta och på vårbalen var de tillbaka. Små detaljer som speglar en evig inre kamp för nationslivet; dusten mellan tradition och nytänkande. Ska vi förbli inbäddade i historiens glimmer med gamla hus och underliga ritualer, där ju mer förr dess bättre råder? Eller ska vår glada studentsekt kasta sig in i framtiden för att kanske skuffa mänskligheten lite närmare perfektionen enligt rådande mode?
   Jag har under året utsatts för en rad olika traditioner. En av dessa är självklart alla dessa titlar, titlar och titlar. Att inleda ett tal på Norrlands nation är inget man gör i en handvändning. ”Inspektor”, ”förste kurator”, ”ärade gäster” och dylikt uttalas i början av var oration. Uppstartstraditionen ger även krönikörer tid att åter fiska upp pennan ur grannens vattenglas där den av någon anledning alltid hamnar efter finskålen. Ah, finskålen! Traditionernas tradition. Är det inte fest innan är det garanterat fest efteråt. Musklerna reagerar instinktivt i det invanda mönstret (Höger, vänster, rakt fram, bäska, rakt fram, vänster, höger) och som genom inknappandet av en halvt bortglömd pin-kod frisläpps kroppens inre glädjereservoar. Fest! Sen sitter man där med en slipsen runt huvudet och diskuterar Hobbes, Ryssland och fläderblommens varierande säsonger som alla andra.
   Traditionerna har kort sagt hållit nationens medlemmar i handen även under detta läsår. Ibland tar dock utvecklingen ett språng och nymodigheterna brakar in genom dörren. Något som glatt många urinblåsor under året är att en ny standard bestående av två konferenser per sittning har brukats. En annan nymodighet som uppmärksammades av medlemmar under höstens Reccegask var att både universitetets rektor och Norrlands inspektor var kvinnor. Detta kanske inte var en nyhet för personerna i fråga, men det tycks vara första gången som ämbetena samtidigt bärs av sådana klassificerade individer. Ett steg framåt tyckte många. Nästa framsteg i frågan kan i ett linjärt tempo förväntas om cirka 140 år. Eller så går utvecklingen som polonäsen på Norrlands baler; i en högst varierad stegsättning.
 
Reccegasker
   Mig veterligen har två Reccegasker ägt rum på nationen under året, en på hösten och en på våren. När jag läser mina anteckningar från dessa tillställningar fattar jag absolut ingenting. Ett gott tecken, eftersom det pekar mot att jag hade alltför roligt med annat samt att festerna nog var så bra att jag tog det för självklart att jag ett år senare skulle minnas allt som hände även utan stöd av läsliga anteckningar.
   Reccegaskerna inleddes som seden bjuder i Universitetets aula där de nya studenterna förväntas förundras. Inför höstens reccegask höll rektor Eva Åkesson ett tal om att man inte ska vara rädd för att göra fel, eftersom fel leder till rätt. Rektorn demonstrerade sedan sin tes genom att göra fel under hösten vilket resulterade i att prorektor Anders Malmberg höll välkomsttalet till recentiorerna inför vårens Reccegask medan rektor själv var upptagen med att göra rätt och reda upp det akademiska kaos som prorektor benämnde som: ”något av en konstitutionell kris för universitetet”.
   Många frågor ställs under Reccegasker. Var kommer du ifrån? Vad pluggar du? Är inte Skvadern bara på låtsas? Är en Vaja mer än ett djur? Frågor som många fortfarande brottas med. Intresset var hett bland de nya och de gamla agerade visa på ett trovärdigt sätt.
   Inför vårens Reccegask spenderade Kontaktutskottet flera arbetsveckor med att spela GameBoy i Majs kafé. Resultatet blev ett synnerligen väl genomfört tal av Recceförman Zandra Flygh där hon liknade recentiorerna med pokémons som fångades av tränare från olika nationer. Recentiorerna fick sedan levla inom Norrlands organisation innan de lockades ut för att slåss med V-Dalas reccar under släppet.
   Årets recentiorer blev Maggie Roan för höstterminen och Tobias Lindholm för vårterminen. Maggie hade redan hunnit återvända till Taiwan och hennes tacktal lästes därför av förste kurator Mattias Bergman, som var rätt lik Maggie om man blundade och höll ett fotografi av henne mellan sig själv och honom. Både Maggie och Tobias var glada för alla nya vänner och erfarenheter nationen berikat deras levnad med.
   Reccegaskerna bevistades av Chorus Virorum, Norrlandskören och NoNSEns. Som alla andra stora akademiska författare väljer jag här att citera mina egna tidigare arbeten för att komma högre upp i eventuella citationsräkningar:
”Vi sjunger snapsvisor och därefter dundrar Chorus Virorum in i salen. De bränner av sånger för flickan, flaskan och fosterlandet! Sången för flaskan tycks först ta sig en alkoholhetsande ton. Inspektor sneglar på Rektorn, Rektorn tittar på sin gaffel. Men sången avslutas med ”Varannan vatten!”, så Rektorn skrattar och alla andas ut igen.” (Fjellborg, Krönika från Reccegask HT -14) 
”Norrlandskören tågar in, lite pö om pö i en ostrid ström. Till sist är alla där och kvalitetsmusiken serveras på silverfat. Till det kommer en gammal trämugg grogg innehållandes ”What shall we do with the drunken sailor”. Tänk att kunna hicka i stämmor… humor och kvalitet i ett.” (Fjellborg, Krönika från Reccegask VT -14)
”NoNSEns (NOrrlands Nations SpexENSemble) framför en ”musikalisk” middagsunderhållning… det hela ackompanjeras taktfast av plastmuggar, kazoo, koskälla och kundvagn. Stor konst uppstår!” (ibid.)
   Sånganförare Lars Jäger har under läsåret tjatat hål i huvudet på nationens nya medlemmar för att få alla i stora salen att bara slå en gång under ”O gamla klang”. Samtliga försök till disciplin rapporteras som misslyckade.
 
Talarmiddagar
   Tre talarmiddagar har anordnats på nationen under läsåret. Talarna har varit: Gudrun Schyman (politiker), Inger Henricson (författare) och Kekke Stadin (professor).
   Det är inte varje gång en talarmiddag fyller Gamla Salen och skapar debatt på Norrlands facebook-sida. Schymans besök lyckades med båda bedrifterna. Vad händer med nationens obundenhet om vi bjuder in partiledare för att tala om sina favoritfrågor? Diskussionen torkade dock ut allt eftersom medlemmarna insåg hur ointressant frågan var. Schyman lovade dyrt och heligt att inte tala om partipolitik utan istället fokusera på frågan om jämställdhet/ojämställdhet i det svenska samhället idag. Inför 250 entusiastiska personer talade Schyman om dominans och maktfördelning i samhället. Kön och genus agerade gravitationspunkt men även klassfrågan dammades av och cirkulerade runt likt en gammal sputnik. Talarmiddagen bjöd på förstklassig retorik samt en tydlig pedagogik. Även om en stor del av publiken redan var frälsta feminister spreds en del ny kunskap om jämställdhetsmål och statistik vilket ledde till att jämställdhetsfrågan klistrades upp på medlemmarnas mentala anslagstavlor för en tid framöver. Stående ovationer avslutade. 
   Inger Henricson från Ångermanland besökte nationen i januari för att berätta om sin sena författardebut inför en mindre skara medlemmar i Strömholms sal. Boken bar namnet ”Stannfåglarna” och handlade om hennes släkts liv och historia under 1900-talets början och tiden med kronotorp, ålderdomlig sjukvård och utmaningarna i att släktforska. Berättelser om konflikter med alltför kreativa förläggare såg dagens ljus och maten smakade väl.
    Kekke Stadin var sist ut och talade om livet som student på 1800-talet. Inre läs fylldes och årgången på besökarna hade en imponerande bredd. Överliggare, muntor och karaktäristiska professorer från universitetets historia såg åter dagens ljus och förklaringen till en del underligga traditioner fick sina förklaringar. Middagen avslutades med framförande av en rad Gluntar ur Gunnar Wennerbergs produktion.
  
Landskap
   Mitt samlade intryck av landskapen under läsåret är att de varit något sparsamt besökta och lugna tillställningar, med tanke på att de respresenterar en organisation med nästan 8000 medlemmar. Många intressanta och viktiga frågor om nationens framtida organisation och ekonomi har diskuterats men uppslutningen av medlemmar har varierat under läsåret. Vid valtider lyckades de aspirerande kandidaterna ofta kampanja in fler vänner och bekanta till landskapen, medan terminernas avslutande landskap har sett många tomma stolar. Vissa teoretiker inom ämnet menar orsaken kan vara att debatten och dramatiken har avtagit på nationens landskap. Mötena präglas enligt hypotesen av alltför mycket informationsgivande och passivt mottagande från medlemmarna istället för aktivt deltagande och dramatiska utfall. För att råda bot på detta har diskussioner förts angående hur nationens organisation kan förbättras och hur transparensen kan gnuggas upp för att uppmuntra medlemmar till att intressera sig mer.
   I övrigt har landskapen bjudit på mörkt tonade (om än mer realistiska) ekonomiska prognoser för vår kära förening, en rad presentationer av valkandidater med öppen eller dold nervositet samt många våfflor, baconskivor, omeletter och kaffekoppar.
 
Lussegasken
   Vissa fester förtjänar en egen rubrik och Lussegasken på Norrlands är en av dessa. En kväll för att avrunda höstterminen med vännerna, bli lagom rund under fötterna (om man är lagd åt det hållet) samt bli avsevärt rundare om magen efter tre fullastade julbord.
   Mitt i allt syndigt frosseri steg förste kurator Mattias Bergman fram som en ren själ och bad oss alla att tänka på människor utanför vår direkta närhet under julen. Människor som saknar vårt överflöd och kanske befinner sig i svåra situationer eller på flykt. Mången var vi besökare som fick något religiöst i blicken för ett ögonblick innan vi åter begravde ansiktena i den apelsingravade hjortfilén och kanelfläsket.
   Sånganförarna Lars Jäger och Joel Hermansson bjöd upp sällskapet till flera glada julsånger för att aktivera gästerna diafragma att skapa utrymme för mer delikatesser i magområdet. Lars missade tyvärr Tomten även detta år eftersom han oturligt nog var ute och snortade löksill just när Tomten besökte salen för att dela ut klappar till snälla barn och barnsliga vuxna. Stackars Lars.
 
Sillunch och Valborg
   Jag väljer här att åter citera mig själv ur en krönika tidigare publicerad på hemsidan, denna gång på grund av lathet. Det är helt enkelt för jobbigt att skriva nytt och jag har många viktiga saker att se på tv. 
   ”Gamla människor måsta också äta. Mest av allt vill de äta sånt man åt förr. Förr åt man sill. Ingenting annat. Sill, sill, sill! Sill med lök. Lök med sill. Sill med grädde och grädden på moset var: SILL! Sill, sill, sill!... nu sitter jag här och ljuger igen… de kan HYPOTETISKT och högst troligt ätit sill hela tiden. Alternativt dill, makrill eller John Stuart Mill (den brittiska sillosofen som dog under mystiska omständigheter år 1873).
   Sillunchen hölls som traditionen bjuder på Norrlands balkong. Balkongen var ytterst lik Inre läs. Men seniorskollegiets ordförande Jon Berglöf Stridh hävdade innerligt att inomhus var utomhus och att kollegiet i all hast valt att bygga tak över balkongen på grund av de dystra väderprognoserna. Tji fick Jon som byggt ett tak i onödan, för utanför balkongens nya fönster sken solen.  
   Till lunch serverades sill. Med lax, köttbullar, prinskorv, potatis, ägg och andra sillbehör. Tuborg x 2 och en snaps så sången kom fram. Jonas Andersson fick låtsas vara sånganförare och det gick bra för det var ju inte på riktigt. Sång! Sång! Sill! Sång!
   Krönikören pratade med människor över generationsgränserna och det var väldigt trevligt. Det visade sig att folk var lika barnsliga förr som de är idag. Fast på ett bättre sätt eftersom det var förr.
   1Q electa, Anna Jonsäll, presentade sig och fick applåder. Inspektor tackade sedan Seniorskollegiets arrangörer för den fantastiska lunchen och gladde sig åt att se så många på plats. Krönikören tvingades sedan av sitt privatliv att dra vidare mot fortsatt Valborgsfirande och missade mycket myspys. Men förhoppningsvis så kommer det en ny lunch nästa Valborg. Och sen en sill och en sill och en sill och en sill! Wiiiiiiiie!” (Fjellborg, Krönika från Sillunchen VT -14)
   Övrig notis om Valborg var att det var sol på dagen och snö på kvällen. Ytterst makabert att picknicka i snöglopp. Men alla sanna Uppsalastudenter höll sig ute ändå. Kylan må bita djupt i skinnet och förstöra stämningen. Men ute i parkerna skall vi ändock vara! Av någon besynnerlig anledning…
 
Majmiddag
   Maten på Norrlands har under året geggat runt på precis rätt sätt mot min gom för att slå an de inre cellosträngarna och fått hela ryggraden att vibrera av välbehag. Och vardaglig festmat i all ära, men Majmiddagen står på en klippavsats ovan de andra. Årets Majmiddagen bestod av fem rätter. Fem rätter! Det är ju fler är fyra elefanter!
1.  ”Rostad blomkålssoppa med surdegsbröd, ostkräm och panchetta” Mmmm… Hur rostar man en soppa? Svävande i ett magnetfält? Fångad i ett vakuum tillsammans med eld och kolbitar? Jag VET inte! De kulinariska konstnärstricken hade inga gränser denna afton!
2. ”Fasan serverad med julienner och körsbärssås” Det är fan så fint att jag kunde rösta borgerligt! (Haha… Skojar bara, jag är från Norrbotten, hur skulle det se ut…) Vad är julienner? Det låter romerskt och förnämt! Gott var det.
3. ”Gotlandssparris inlindad i tvärnöskinka serverad med citronmajonäs” Ölkorv deluxe! Serverad med vin. Vinkorv!
4. ”Uer (kungsfisk) med hummersås, jordärtskockspuré och primörer” Man vet att en maträtt är fin när hummern bara får vara med och vänstra lite i såsen.
5. ”Vit chokladpastej, smultronsås och ringblomma” En sån geggig, god och näringsrik energikälla!
   Till denna parad av kulinaritet dansade fyra vita viner och en öl in. Samt en avec. Små rätter + stora vinglas + liten hjärna = vissa effekter uppstod. I say no more!
   I sitt välkomsttal frågade sig förste kurator Mattias Bergman följande: ”Vad är nationens kärna och hjärta?” Ryktet om Uppsala och studentlivet hörs långväga i landet. Men det är först när man kommer till Uppsala som man upplever det på riktigt. Det är först på plats i Uppsala som ryktet blir verklighet. Nationerna skapar ett viktigt värde för studenterna som blir konsumenter av nationens varor och tjänster (här tänkte en förskräckt krönikör: löpande band, alienation och New Public Management). Men detta konsumerande är inte själva kärnan (Krönikören andades ljudligt ut). För själva kärnan består av medskapande, glädje och gemenskap mellan medlemmarna. Nationen ämbetsmän och seniorer gör fantastiska insatser för oss alla! Hurra!
   Till kaffet blev det stråkkvartett! Treitlerkvartetten spelade klassisk musik blandat med toner från maffiafilmer. Det var bra. Jag har svårt att beskriva musik. Du borde vara där nästa gång och lyssna själv. Ta lite ansvar för din kulturkonsumtion!
 
Tack för tacktal
   Mot slutet av fester har jag ofta funnit mig trött, munter, kissnödig, ledbruten, filosofisk, tramsig, grottmänsklig och lycklig. Slutet på fester är ofta ett gytter av känslor som trängs med en massa hjärnbark. Det är då lugnet och tanken virvlar upp i talarstolen i form av inspektor Cecilia Pahlberg. Sällan skådas en person som på ett så hjärtligt sätt tackar och samtidigt med innerlighet lyckas övertyga samtliga lyssnare om att just det de upplever är något fantastiskt. Upprepade gånger har inspektor uppmanat nationens medlemmar att leva i nuet och ta vara på stunden. Kvalitén på de efterföljande släppen har utan tvekan stigit genom dessa kollektivt meditativa tacktal. Inspektor är en klippa som nationen kan luta sig mot och kanske kan vi på henne bygga en kyrka som liknar vårt nationshus när det nuvarande slutligen har glidit ner i ån.
 
Var var jag… dansprogram!
   Ja! Vi är ju många som med spänning följt dansprogrammens resa genom läsåret finfester. Men även andra saker sker på Balerna. Höstfesten inleddes med att stor pompa uppstod! Chorus Virorum fick trapphallen att vibrera som insidan i ett nyrenoverat snäckskal. Men istället för havets brus rullade ”Studentsången” in. Trapphallens akustik äro som gjord för manskörens stämmor! Detta enligt dirigenten i alla fall.
   Höstfesten gästades även av ordförande för Uppsala kommunfullmäktige, som höll tal och var glad att för andra gången besöka Norrlands och få användning för nationsbandet som han fick vid förra besöket år 1956. Under vårbalen betalades vi istället av Juho Niskanen från Etelä-Pohjalainen Osakunta som höll talet till vännerna och uppmanade samtliga närvarande att sluta lyssna på honom och istället umgås med sina vänner medan förste kurator i sitt tal uppmanade oss alla att rösta i EU-valet och stoppa de onda nazisterna, som dock också är människor.
   Hedersbetygelser och medaljer delades ut till välförtjänta individer. Håkan Falck blev under Vårbalen den sjunde i historien att få stora förtjänstmedaljen i silver. I sitt tacktal framförde han teorin om att det nog berodde på att han sedan 80-talet var regerande nationsmästare i brödbacksåkning i Järntrappen. Under Höstfesten delades även förtjänstmedaljer i silver ut till Andreas Stetenfeldt och Therez Olsson. Tre hedersledamöter installerades under balerna; Eva Wallerstedt, Eva Forsgren och Tobias Sjöblom. Forsgren såg hedersledamotskapet som ett tecken på att hon lyckats ha roligt på ett ställe som det är roligt att vara på och Sjöblom tackade nationen för att han som Storkarl i Birkarlarna vant sig vid att hantera ett mycket värre kaos än det yrkeslivet någonsin kan erbjuda. Slutligen fick Per Sundelin vaktmästarparets stipendium som godigaste nationskamrat. Här är Pers tal i sin helhet: ”Man ska fatta sig kort. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.”
  
Vad har jag lärt mig?
   Det ovan beskrivna är några ljusglimtar av läsåret 2013/2014 som har råkat passera mina ögonglober. Om du också var på Norrlands under samma period uppmanar jag dig nu att inte blint tro på mig utan istället själv fundera på vad som egentligen hände de där månaderna i stundentstädernas studentstad. Vilka människor träffade du? Lärde du dig något utanför litteraturen? Blev det några bra bilder? Vilka känslor har passerat genom dig? Fundera en stund och läs sen vidare…
   Tänkt klart?... nä, tänk lite till… vad gjorde du med dina föreningar? Var städdagarna det roligast någonsin? Prövade du FireBäsken på en sen sittning? Vilka bakverk luktade bäst i Majs kafé? Vilka bokhyllor stirrade du mest på i biblioteket när du försökte plugga?...
   Nu? Klar!? Bra, då fortsätter vi. Under läsåret har jag gått på många fester. Jag har lärt mig att man går upp i vikt av att dricka öl och att man kan nöta hål i en frackrock om man verkligen, verkligen vill. Jag har lärt mig att fester på Norrlands nation är efterlängtade avbrott i den grå vardagen. Att klä upp sig i kostym och frack är inte något de flesta gör varje dag. Men jag har också märkt att om man börjar hänga på baler lika ofta som man går på McDonalds och fracken glider på lika naturligt som gårdagens infista underkläder. Ja, då händer det ibland att de efterlängtade avbrotten blir till grå vardag. Men att se lite moloken och trött ut lockar ibland fram det bästa i nationslivet. För vips så står en god vän där, redo att dra ut en på dansgolvet, diskutera nästa galna projekt eller bara filosofera i fåtöljen bredvid. Huset är vackert och traditionerna imponerande, men de bästa stunderna jag bär med mig kommer från de alltför långa fikapauserna med nationsvänner i Majs, där jag slösat bort oumbärliga och oräkneliga timmar av min utbildning på att bara vara och ha det bra.
   Slutligen kan sägas att om en existensförvirrad Daniel Fjellborg årgång 2014/2015 springer bort i närheten av Uppsala så vet ni var ni finner honom. För så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara… tills det inte är så längre.
   Tack för läsningen och lycka till med din vidare existens.
 
//Daniel Fjellborg