Fler krönikor

Krönikören har ordet

På denna sida kan du läsa nationskrönikörens krönikor, som handlar om våra klassiska nationsevent! Läs om alltifrån Landskap till Lussegask, allt utifrån krönikören David Martinssons perspektiv. 

Inspektorsskiftesbal

Det här är en mycket lång text där ett antal tal är fullständigt citerade. Förhoppningsvis återger ändå texten mellan citaten hur balen var, både för de som var där och vill minnas, och för de som missade den och vill veta. Citaten hoppas jag ger någon rättvisa till det som sades, trots att det skrivna ordet bara är en fladdrande skugga av den brandfackla som det talade är. I någon framtida version av den här bloggen (när den nya hemsidan kommer upp) kommer det förhoppningsvis att finnas bättre möjligheter till formatering av text (exempelvis möjlighet att expandera/komprimera delar av texten) än vad denna bloggs redigerare kan tillhandahålla, vilket kommer att underlätta läsning.
Balen är uppdelad i fyra delar: Kransnedläggning, Högtidslandskap, Bankett och Bal . 

12 november 2011 

1. KRANSNEDLÄGGNING

I sporadiska taxibilar anländer norrlänningar till sin nation, och i novemberdagens råa ruggighet ställer en kolonn sig upp, alldeles ovanligt lik en pingvinflock där frackfolket kurar ihop sig i höstrusket. En ovanligt storslagen flora av folkdräkter utmärker denna festens förtrupp, och klockan två hoppar fanbärarna hurtigt till och sätter i rasande rask marsch av mot nationsgraven med vajande fanor framför sig, övriga efter med många dirigenter som försöker ordna ledet trots den höga farten.

Trafiken håller upp där tåget går fram mitt i gatan, upp längs Ågatan och genom valvet i Skytteanum, förbi Domkyrkan och Universitetshuset, över kyrkogården. Medan några tågande förundrar sig över gravarna, exempelvis varför ”Borgerskapet i Uppsala” ligger begravt här, ansluter sig andra norrlänningar taktiskt längs vägen och till slut når ett femtiotal personer nationsgraven, som blir helt omgiven av rockar och hattar och högtidlighet.

Förste kurator Jonas berättar om en nyligt installerad hedersledamot som antog att hennes installation innebar att hon skulle begravas här, men som samtidigt avböjde sig den äran. Det är förvisso flera hedersledamöter begravda här, men också många studenter som avled under sin studietid, och vars familjer inte hade råd att ta hem dem. Gravens belyser den anda nationen alltid haft: Att hjälpa sina medlemmar med allt som står i dess makt.

En tyst minut för de avlidna i graven. Jonas och tillträdande inspektor Cecilia nedlägger en krans på graven.

Tidigare nationskaplan Cecilia Wikström ställer sig i halvcirkeln av tysta norrlänningar. Hon talar om skuggor och ljus och längtan att veta vad som händer när vi dör. Det är höst, och stämningen minner om Tove Janssons sång, som hon citerar ur:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.
 
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Så sjungs de tre verserna i Härlig är Jorden, och Cecilia Wikström läser en välsignelse. Återtåget anträds.

2. HÖGTIDSLANDSKAP

I nationens gamla trapphall minglar många ansikten från både nu och förr, inspektorsskiftet har lockat till sig många som förr varit nationsaktiva men som nu assimilerats av det stora läskiga arbetslivet, samtidigt som mycket många unga står i klungorna, dock mindre framtunga av medaljer.

I Nya festsalen (det s.k. ”Discot”) är stolar uppställda för högtidslandskap – de gamla svartröda sittningsstolarna i sin slitna majestät, långt över hundra stycken, på scenen ett vitdukat presidiebord och talarstolen insvept i svart sammet med ett hedersledamotsband på snedden över. I stram pompa står vår sjuttiotalssal, när norrlänningarna och de inbjudna gästerna fyller närapå varje stol.

Vid intåget av kuratorerna och inspectores, sittande och installanda, reser sig församlingen och sätter sig i den nyfunna tystnaden där ölkylarna likt Kamlungeforsen dånar, medskramlad av ismaskinens glaciala slentriantugg. Barmästaren lessnar efter ett tag på Kamlunge och isen och rycker sladdarna, och landskapet har under tiden hunnit börja med 1Q Jonas som väljer justerare, adjungerar samtliga eventuella gäster i salen, och berättar om kransnedläggningen, allt med värdig effektivitet. Härnäst blir det dags att granska medlemmar som skrev in sig för länge sedan, längre sedan än 1981, och årgångsvis får de ställa sig upp. Många reser sig och presenterar sig, inte alla år är representerade, men livskraftigt många och äldst närvarande är en man som skrev in sig vid Norrlands Nation år 1944. Flera fyrtiotalister är närvarande och många från från femtiotalet, vitt hår lyser som lagerkransar i den vanligtvis något yngre landskapskretsen. Förste kurator frågar äldste närvarande kurator, Nils-Johan Höglund med 57 förflutna år sedan sin ämbetsperiod, om han kan tänka sig att presidera som kurator honoris, därefter landskapet samma sak, båda ger bestämda bifall. Nils-Johan tar plats mellan de båda jamtska kuratorerna och nationssekreterare Tobias Storkarl Larsson, fattar klubban och lämnar genast ordet tillbaka till Jonas, som håller ett tal:
Curator Honoris! Inspektorspar! Proinspektorspar! Förutvarande Inspektorspar! Hedersledamöter! Proinspektor electus! Skattmästare! Skattmästare emeritus! Andre Kurator! Klubbverkare! Curator Curatorum! Vice Curator Curatorum! Custos Pecuniae! Kuratorer Emeriti! Klubbverkare Emeriti! Kära Norrlänningar!
Det här är nog det största, finaste och viktigaste tal en Förste kurator får möjlighet att hålla under sin tid som ämbetsman. Jag känner ingen press. Kära Tore! Det är med djup vördnad och med en känsla av vemod som jag nu i ett tal ska försöka att sammanfatta din tid som inspektor. Det känns svårare än vad det hade varit att rengöra Augeas stall med högerhanden samtidigt som jag med den vänstra fäktas med det nemesiska lejonet. Jag vill inte på något sätt tillstå att jag ser mig själv som herkules, snarare kanske som sisyfos när det gäller denna uppgift. Men jag ska göra ett försök att knuffa stenen upp för backen och hoppas att jag inte får den över mig vid slutet av talet.
Professor Tore Frängsmyr föddes i Sjöbotten utanför Skellefteå 1938. Men då var han bara docent. Om Tores uppväxt i Sjöbotten har nationens medlemmar fått höra många och ofta dråpfulla historier under Tores briljanta tacktal. Speciellt minns jag historien om bonden i byn som höll på och plöja på åkern när en handelsresande passerar och stannar och frågar efter vägen till någon speciell gård i byn. Varpå bonden glömmer bort vad han håller på med, och eftersom alla män i Sjöbotten är rejäla och välbyggda sådana så följer plogen med upp i luften när bonden pekar ut riktningen.
Efter att Tore avlagt studentexamen i Skellefteå 1958 Skrev han rappt in sig vid nationen och inledde sina högskolestudier här vid Universitetet . Kring denna tid vet jag inte mer än vad som står att läsa om i Norlandica X men en kort uppräkning av Tores akademiska karriär får man nog anse vara på plats. Tore avlade sin kandidatexamen -61, sin licenciat -66 och disputerade -69 med avhandlingen Geologi och skapelsetro. Han blev samma år också docent i idé- och lärdomshistoria. Sin professorskarriär inledde Tore i linköping där han 81
blev professor i teknik och social förändring. -82 återkom Tore till Alma Mater och tillträdde en professur i vetenskapshistoria här. 2002 inrättades Hans Rausings professur i vetenskapshistoria och den blev Tore den första innehavaren av. Tore har utöver sin gärning vid universitetet också verkat som ordförande i Nationalencyklopedins vetenskapliga råd och genom sitt engagemang i Kungliga vetenskapsakademin i över 20 år överräckt de naturvetenskapliga Nobelpriserna vid utdelningsceremonierna. Han har med andra ord under många decennier haft en högst framskjuten roll i de svenska och internationella vetenskapernas centrum.
1988 blev så Tore kallad till Hedersledamot av Norrlands nation bara veckor efter detta också installerad. Denna kvickhet i sin iver att tjänstgöra för nationen är något kännetecknande för Tore. Många gånger när jag varit beråd och ringt Inspektor för en hjälpande hand på vägen, har jag knappt hunnit avsluta frågan innan Tore på sitt lugna skelleftemål har lotsat mig fram till rätt slutsats och rätat ut alla frågetecken. Oavsett om det gällt ceremoniella frågor, stipendieärenden som varit lite snåriga eller tips och råd med bordsplacering så har han efter en kort betänketid lyckats reda ut de problem som kan ha förelegat.
2003 efterträdde Tore då Stig som ny inspektor. Jag har ju inte varit med riktigt ända från då så jag har försökt höra med några företrädare för att få en mer komplett överblick över hur Tore har varit som inspektor och om man kan sammanfatta hans gärning på något enkelt sätt. Det enda de har varit rörande överens om är att hans värv har varit stort och på väldigt många fronter. Alla lyfter de dock upp Tores brinnande intresse för kultur. Han har under hela sin tid som inspektor arbetat mycket och intensivt för att lyfta fram allt bra som nationen gör på det kulturella planet men kanske i ännu större grad försökt se till att nationen gör ännu mer. Han har hjälpt till att hitta prominenta talare till talarmiddagarna och jagat på nationens kulturförmän för att se till att nationen håller konstutställningar. Nationen står i stor skuld till Tore för hans arbete på detta område.
Tore har ju också under sin tid som inspektor blivit känd som nationens främste paltexpert. Ingen vid nationen har samma kunskap om eller är en lika stor konnässör när det gäller denna degiga maträtt. Han har med myndig stämma och med stor sakkunskap meddelat nationens paltgeneraler i exakt vilka proportioner av vete- och kornmjöl palten ska kokas. Ska man koka all potatis till smeten eller ska delar av potatisen tillsättas råriven för att ge palten struktur? Allt detta har Tore alltid ett välunderbyggt svar på. Därför har jag beslutat att på livstid utse Tore till nationens Paltnestor. Det garanterar honom fri palt på nationen samt en plats som rådgivare i alla paltrelaterade frågor.
Tore, Du har varit en fantastisk inspektor. Du har varit en god vän och ett oerhört stöd för oss kuratorer på nationen. En recentior i höstas som försökte få grepp om nationens
organisation sammanfatta det som att du är ungefär som nationens överseende morfar. Det är ganska fint tycker jag. Du har varit en fantastisk morfar för alla oss barnbarn på nationen. Snäll och rolig för det mesta, men med myndighet när vi behövt blivit tillrättavisade. Vi vill tacka dig varmt för all nedlagd tid och energi och hoppas att vi får fortsätta se dig och mormor Birgitta på nationens middagar. Ni är för alltid varmt välkomna tillbaka och vi hoppas att få möta er på nationens middagar länge framöver!
Tack!
Tore kallas upp på scenen och ställer sig i den svartklädda talarstolen. Liksom de övriga återges talet här i sin helhet:
Kära norrlänningar, ärade gäster !
När jag för åtta år sedan valdes till Inspektor för Norrlands nation insåg jag genast att det var en historisk händelse – fast kanske inte på det sätt jag tänkt mig. Jag skulle bli den siste Inspektor som blivit vald i det gamla konsistorierummet under ledning av Rector Magnificus. Men jag blev också den siste Inspektor som blivit vald i det gamla obligatoriska systemet. På det sättet var jag den sista länken i en kedja som hållit i 350 år.
Ja, skall man vara riktigt ärlig, så har ju flera länkar bytts ut under tidernas gång. Norrland var ju i detta sammanhang inte något enhetligt begrepp under flera århundraden. Vi hade Jämtska, Härjedalska, Botniska nationen etc, ibland var de stora, ibland små. Vid ett tillfälle bestod Botniska nationen av en enda medlem, han var både student och förste och andre kurator samtidigt – för att inte tala om klubbmästare. Men så var det också ett lejon, nämligen Jöns Svanberg, så småningom Vetenskapsakademiens ständige sekreterare, astronomiprofessor i Uppsala, samt grundare av Upsala Simsällskap. Lägg därtill att han ledde en gradmätningsexpedition till Torneå för att utröna jordens form. Folk hann med så mycket förr i tiden, men så hade de inte heller TV och datorer.
Många av föregångarna var märkliga personer. Fysikern Anders Ångström var en internationellt framstående forskare. ”Ångström” har dessutom gett namn åt en längdenhet som är så liten att den nästan inte finns. Filosofen Christopher Jacob Boström å andra sidan tänkte ut ett system som omfattade hela världen. Hans idealstat hade förbluffande likheter med det svenska statssystemet med kungen och de fyra stånden; detta system fanns som en idé i Guds medvetande, ansåg han. Då representationsreformen beslutades i december 1865 firades det på alla nationer i Uppsala med sång och glam – utom på Norrlands där det var tyst och släckt. Man led med sin gamle inspektor. När den allmänna rösträtten genomdrevs i Sverige (det som nu diskuteras i tidningarna) skedde det tack vare Norrlands nations inspektor Nils Edén, låt vara att han också var Sveriges statsminister. Vi har vidare haft en inspektor som samtidigt var universitetskansler (Engströmer), och vi har haft två som varit rector magnificus (Segerstedt och Strömholm). Vad betyder allt detta? Jo, det betyder att vi haft ledare som varit aktiva i samhället, de har varit lärare och forskare, och de har samtidigt deltagit i samhällsdebatten; de har inte suttit i något elfenbenstorn.
Inspektorn kan och bör således vara en länk mellan universitet och samhälle, men också mellan äldre och yngre generationer, och inte minst mellan lärare och studenter. Vad är det då vi – som utgör en sådan länk – skall förmedla? Jo, det är bildning och vetenskap. Bildning är som en rar blomma, en tulipanaros. Om ni inte är säkra på vad det betyder, kan ni slå upp det när ni kommer hem. För mig är bildning egentligen detsamma som folkbildning, att dela med sig av allmänna kunskaper i vardagen, att leva och lära på samma plan. Den gamle folkbildaren Carl Cederblad sade att folkbildning var ”hut och hållning, vett och vetande”, en ganska bra sammanfattning. Vad är då vetenskap? Det är systematiserad kunskap, det vill säga vi följer vissa system, vi arbetar efter fastställda teorier och metoder. Det vi kommer fram till är objektiv sanning, så långt man nu kan nå objektiv sanning. Jag vägrar i alla fall att acceptera postmoderna slagord om att det inte finns någon sanning. Det vore, som det heter på idrottsspråk, att kasta in handduken, och så lätt skall vi inte göra det för oss.
Om vi skall fortsätta att använda idrottsspråket, kan vi säga att vi nu lämnar stafettpinnen vidare. Jag tog över efter Stig Strömholm, och han underlättade övergången genom att alltid vara hjälpsam och omtänksam. Birgitta och jag kände det bokstavligen som om Stig och Gunilla stått vid vår sida, de har förmedlat sina kunskaper och erfarenheter på ett försynt men klargörande sätt.
Jag har givetvis också haft god hjälp av våra ämbetsmän. Till proinspektor Cecilia Pahlberg har jag fått delegera viktiga ekonomiska frågor, en arbetsordning som underlättat mitt arbete på avgörande sätt. Cecilia är inte bara kunnig i ekonomiska ting, hon visar också en entusiasm och arbetsglädje som inte alltid är så vanlig. Som inspektor kommer hon att satsa allt, det är jag övertygad om. Hon kommer säkert i sin tur att få god hjälp av den nye proinspektorn Mats Hjortberg. Kuratorer, gillevärdar, marskalkar, ja hela raden av skiftande ämbetsmän har imponerat genom sin lojalitet och sin ambition. Jag är övertygad om att dessa ungdomar, sedan de lämnat nationen, kommer att göra en viktig samhällsinsats. Framtidens svårigheter för studentnationerna ligger bland annat i obligatoriets avskaffande. Jag tror att Norrlands nation står ovanligt väl rustat genom sina kunniga ämbetsmän.
Jag vill önska er alla lycka till, och jag skall ge er ett ord på vägen. Hade vi varit i stora salen kunde ni ha blickat mot taket, där det står en rad tänkespråk. Jag vill peka på ett av dem. Är ni halvbildade så tror ni att det kommer från Albert Engströms skämttidning Strix, men är ni riktigt allmänbildade så vet ni att det ursprungligen stod i Havamal: Tål intet ont i världen, men var glad åt allt gott!
Tack skall ni ha!
Så avgår Tore Frängsmyr som Norrlands nations inspektor. Förste kurator tar av det tunga insigniet och lägger det på en sammetskudde, och skakar hand med inspektor emeritus som sätter sig bland landsmännen, medan Cecilia Pahlberg kallas fram. Till ljudet av en ljungande trumpetfanfar bugar sig Cecilia så att inspektorsinsigniet kan hakas om henne, och hon ställer sig att tala:

Kära vänner och norrlänningar!
För två veckor sedan tillbringade jag helgen hemma i Övertorneå. Trots att detta var i slutet av oktober var det ovanligt varmt ute när jag på lördagsmorgonen tog min morgonpromenad. Solen hade precis brutit fram och skingrat morgondimman och när jag gick norrut, med Torne älv och Finland på höger sida och samhället som klättrar upp efter berget Särkivaara på den vänstra, funderade jag på vad jag skulle säga här idag. Jag går samma stig varje morgon när jag är hemma och kan på så sätt följa årstidernas skiftningar: i juni när midsommarblommorna lyser i all sin färgprakt, några veckor senare i juli när de först följs av prästkragar, blåklockor strandveronika och hundkex, och därefter när renfana och mjölke lyser i senapsgult och ceriserosa. Septembers sprakande gula och röda löv, novembers karga skönhet och sedan vintermånadernas rimfrostträd som i mars/april ersätts av det underbara vårvinterljuset. Att gå samma välkända stig och känna igen årstidernas växlingar – allt detta skapar tillhörighet, tillförsikt och harmoni. Här känner jag att jag hör hemma. Verner von Heidenstam har i dikten ”Ensamhetens tankar” fångat denna känsla för hembygden. Han skriver:
Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
—men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna, där barn jag lekt.
Samma känsla av att höra hemma tror jag att många av oss känner här på nationen. Det här huset – eller husen – med all sin varma atmosfär där så många generationer av studenter fått möjlighet att träffas och utvecklas har något som kan jämställas med känslan för vår hembygd. Många av oss skulle nog instämma i att Norrlands nation är vårt andra hem – här är allt välbekant, även om det kan gå långa perioder mellan besöken. Precis som jag känner igen årstidernas växlingar när jag går på min stig i Tornedalen, känner vi nationsmedlemmar igen oss när vi besöker nationen. Reccegask, majmiddag, vårbal, luccegask och höstfest, landskap, lördagskaffe och föreningskvällar – allt förefaller välbekant och ganska oförändrat över decennierna. Och skönt är väl det! I vår turbulenta värld, där allt tycks ske allt snabbare, känns det tryggt att någonting är ”som det alltid varit”.
Men det är inte bara huset som är viktigt. Till skillnad från Verner von Heidenstam – som inte längtade till människorna – vill jag lyfta fram att det är människor som betyder så mycket för att nationen blir en så speciell plats. Studentgenerationer kommer, stannar några år och fortsätter sedan vidare –förhoppningsvis med många nya vänner, erfarenheter och kunskaper i bagaget och med en förvissning om att som alumn alltid vara välkommen på nationen. Men en del av oss blir kvar över längre perioder. Just den här kombinationen av förnyelse och kontinuitet är mycket viktig.
Kontinuitet visas inte minst en sådan här dag som vi började uppe vid nationsgraven. Högst upp på den pampiga stenen återfinns namnet på nationens förste inspektor, Johan Bredman, född 1770 i Oviken och nationens inspektor 1827-1841. När han blev inspektor hade han redan många års erfarenhet av uppdraget – mellan åren 1816-1827 hade han varit inspektor vid Medelpado-Jämtländska nationen, som var en av de nationer som bildade Norrlands nation. Bredman var professor i astronomi, han var en mycket populär lärare och blev så småningom också universitetets rektor. Det sägs att Bredman med omsorg vakade över nationen, att han försåg mindre bemedlade studenter med pengar och att han ännu vid mycket hög ålder besökte nationen vid olika festligheter. Som nationens förste inspektor satte Bredman otvivelaktigt en norm för kommande inspektorer – vi har här haft förmånen att ha inspektorer som, liksom Bredman, innehaft ämbetet under långa tidsperioder och härmed svarat för den stabilitet och kontinuitet som är så betydelsefull. Ett lysande exempel är naturligtvis Stig Strömholm som tillsammans med hustru Gunilla under 25 år alltid prioriterade nationen och nästan aldrig missade något evenemang.
I Verner von Heidenstams diktstrof nämns ”åtta långa år” – och åtta år är den tid som Tore Frängsmyr varit inspektor. Ur mitt perspektiv har det varit en verklig förmån att få vara med under denna period. Tore Frängsmyrs stora kunnande inom humaniora, hans vilja att dela med sig av all sin kunskap och vidga våra perspektiv är enormt inspirerande. När Tore för några år sedan tilldelades Disapriset framhöll han att ”man ska skriva så enkelt och uttrycksfullt man kan och koncentrera sig på att få fram budskapet.” Och nog
har vi fått ta del av många kloka och insiktsfulla reflektioner, och kunnat njuta av ett stort antal roliga tal med tänkvärda poänger. Tillsammans med Birgitta har Tore förgyllt en lång rad evenemang och vad jag speciellt vill understryka är att han initierat många minnesvärda kulturella höjdpunkter i form av talarmiddagar och debatter med celebra författare.
Tore Frängsmyrs tid som inspektor har varit en på många sätt händelserik era inte minst genom att vi fått genomleva obligatoriets avskaffande. Med den trygghet och stabilitet som Tore Frängsmyr symboliserat har nationen kunnat fokusera på målmedvetna förberedelser inför framtiden. Tänk bara på inrättandet av dotterbolaget NNFK, den viktiga satsningen på förbättrad information som bland annat resulterat i inrättandet av ett ämbete som kommunikationsskattmästare, diskussionerna om hur alumnverksamheten skall utvecklas, byggandet av nationsbostäder i Ekonomikumparken och renoveringen av Studentvägens alla korridorer och lägenheter. Och precis som Stig Strömholm lämnade över en mycket välskött nation, där det hus vi nu befinner oss i, Nya Huset, var alldeles nyrenoverat, har under Tore Frängsmyrs tid det Gamla Huset rustats upp och strålar nu i all sin prakt. Vi står alltså välrustade inför framtiden!
När jag talat om människornas betydelse för nationen har jag hittills fokuserat på inspektors roll, men det är självfallet så att nationens framgång bygger på att vi har många engagerade medlemmar som ställer upp. Norrlands nation har förmånen att ha personer ur olika generationer som lägger ner stor kraft, möda, tid och intresse: förutom de nu aktiva i kuratel, klubbverk, styrelser, utskott och föreningar vill jag speciellt nämna de tre skattmästarna. Kombinationen av yngre och äldre landsmän som har ett gemensamt intresse i utvecklingen av nationen – och bidrar med både förnyelse och kontinuitet – är ett vinnande koncept. Jag ser fram emot att tillsammans med proinspektor Mats Hjortberg få vara med och medverka till positiva och öppna relationer mellan nationsmedlemmar ur dessa olika generationer, men också till universitetet, andra nationer och det omgivande samhället.
Ett nytt inslag denna traditionstyngda dag är att inspektorsposten på Norrlands nation för första gången innehas av en kvinna. Under huvuddelen av universitetets och nationernas tid har det ju varit männen som dominerat. Några av dem som gjort banbrytande insatser för att förändra detta finns här
i salen idag. År 1957 blev Gunilla Strömholm (då Forslund) vald till nationens första kvinnliga kurator, och drygt ett decennium senare följdes hon av Ulla Bergquist. Ulla Bergqvist blev efter sitt år som andre kurator vald till kuratorskonventets första kvinnliga curator curatorum. Det tog ytterligare ett decennium innan vår nation, som sista nation i Uppsala, fick sin första kvinnliga [förste] kurator: 1987 valdes Margareta Bojéus till denna post. Utvecklingen har gått framåt och idag tycks kön glädjande nog inte vara avgörande vid val till olika centrala poster.
Vad har jag då för vision för framtiden och för min roll som inspektor? Det primära för alla som skriver in sig vid nationen är naturligtvis att bedriva akademiska studier under kortare eller längre tid. Men parallellt med studierna kan nationen ge fantastiska möjligheter till personlig utveckling. Ett engagemang på nationen ger erfarenheter och kunskaper, vågar jag påstå, som är ovärderliga oavsett vilken bana man väljer för framtiden – och dessutom är det fantastiskt roligt. Som inspektor vill jag medverka till att nationen tar tillvara mångfalden och fostrar till tolerans grundad på olika erfarenheter, olika åldrar och olika bakgrunder. Och här vill jag poängtera att man inte behöver vara född i Norrland för att känna tillhörighet. Nationens alla verksamheter tillvardags och till fest, såväl dag som kvällstid och i många olika föreningar gerutrymme och plats för alla.
Jag vill avsluta med att tacka för det förtroende nationen visat som valt migtill Inspektor. Med ödmjukhet, och med det historiska såväl som det framtida perspektivet, hoppas jag fullgöra mitt uppdrag på ett sätt som motsvarar förväntningarna. Med Ert fortsatta stöd och förtroende kommer jag att med engagemang och glädje verka som Norrlands nations Inspektor.
TACK!

Så blir det dags för proinspektorsskifte – Mats Hjortberg kallas upp och detta insignium hängs om hans hals. En ny, bara aningen kortare trumpetfanfar hörs, och Mats håller ett koncist tal som lovar nya, goda tider. Även detta tal kan komma att publiceras här som Mats berättade det.
Efter detta avslutas landskapet när 1Q emeritus Richard Samuelsson inbjudit Tore och de kuratorer som suttit under Tores tid som inspektor till en middag. Fotografering vidtar under logistiskt mankemang, och klockan börjar närma sig det att kvällens bankett ska börja.


3. BANKETT

Många människor i vackra kläder pratar och minglar i nationshusets äldre delar, återseenden och nya möten sker mellan parfotografering och skålar i finbubbel. Medaljer klirrar och händer skakas och ovanligt precis på det angivna klockslaget öppnas dörrarna till gamla salen, som är magnifikt dukad med borden döpta efter forna inspektorer. Krönikören får plats på Torgny Segerstedt. 

Norrlandssången klingar, tonen är säker, och den första rätten – hummersoppa – serveras utan dröjsmål. Sånganförarna Lina och Linnéa har mage att ta upp en första snapsvisa väljer – helt mot alla konventioner – Helan Går, istället för I Norrland Växer Det. Detta skabrösa regelbrott till trots sjungs det starkt och rakryggat, och hummern sköljs ner med en pale ale, till sång av Chorus Virorum om skägglösa dundergudar, dåne liksom åskan, en skål för Pahlbergs ära och Frängsmyrs. Applåderna åskar.

Mellan de nya, ståtliga ljusstakarna är stämningen glad och högtidlig, fotoblixtar stör 1800-talsatmosfären med korta mellanrum, den första rätten dukas ut, och äntligen: I Norrland Växer Det. Smultronsorbet med mousserande vin serveras som mellanrätt, och 1Q ställer sig att tala. Han adresserar alla kategorier av gäster mycket noggrant och välkomnar sedan upp Tore och Cecilia. Tore överskänkes i nationens namn en förgylld förtjänstmedalj, som med viss tröghet sätts på frackbröstet. Applåderna dröjer, kanske för att vördnaden är så stor, men när de kommer igång blir ovationerna stående, och varar länge.

1Q emerita, Curator Curatorum Anna Berntorp fattar mikrofonen och talar Tores lov: Inspektorernas roll var för länge sedan att förhindra att studenterna gick lös på varandra med nävar och värjor men numera tillför de inte bara sådan stabilitet, utan den viktiga kontinuiteten, och har nu senast varit oss behjälpliga med att övervintra kårobligatoriets fall. Tore har varit inspektor länge, har utgjort en god rådgivare och vän, en glädjekälla och stor välgörare för det norrländska kulturlivet i Uppsala. Inte minst har många lärt känna honom som en man av många finurliga tacktal! Som styrkemätare på det upsaliensiska studentlivets tacksamhet överräcker Anna Kuratorskonventets förtjänstmedalj i Norrlands nations sidenband.

Tore tackar helt kort för äran, och säger att han hoppas hans arv förs vidare: Förvaltandet av det gamla på ett sätt som gör det möjligt att ta till vara på det nya.

Norrlandskören gör entré och sjunger med störa stämmoprecision bland annat Gubben Noa, tolkad med största bombastism.

Härnäst utlyses konferens i tio minuter, och det understryks alldeles särskilt att man INTE hinner gå på Orvar under den tiden. Ifall det nu istället på herrarnas toalett sjungs oanständiga visor och dricks ur pluntorna är det inget som krönikören vet något om, eller kommer att berätta om här.
När sittningen åter börjar serveras den första varmrätten snabbt – ankbröst med smörstekt lök. Sorlet dämpas kraftigt när matens delikatess till fullo går upp för de sittande, och härnäst är det dags för talet till Hembygden, i tappning av nyvalde proinspektor Mats Hjortberg. Talet återges här:
Kära Örebroare! Hade jag sagt om jag hållit Hembygdstalet på Arboga gillepå V-Dala Nation, men det gör jag inte, ty jag är inte född i vare sig Örebro, Hallsberg, Askersund eller Nora utan i Norland, eller Norrland, som det heter om det skall stavas och uttalas någorlunda korrekt. Närmare bestämt på Övertorneå Gamla Sanatorium uppe på Särkivaara, som omges av kyrkbyn Matarengi. Det skedde den 12 april 1961, samma dag som Jurij Gagarin som förste människa åkte upp i världsrymden. Jurij var förutom stridsflygare och kosmonaut även en fullblodad nostalgiker. Han älskade sin hembygd utanför Smolensk så till den grad att han i det minimala kosmonautspatiet i rymdkapseln lätt hänga upp sin mors 8 x 8 m broderade väggbonad föreställande ”Firandet av att Kolschosen lyckats dra upp den, för att uppnå femårsplanen levererade traktorn, ur kärret redan efter åtta år”.
Apropå Särkivaara! På svenska Mörtberg. Ja så hette vår nya inspektor innan hon gifte sig med JanOloph och tog namnet Pahlberg. Hon hade långt innan giftermålet och det blivande inspektorskapet intresserat sig för geografi i sann Upsaliensisk anda inspirerad av vår saliga Gerd Eneqvist, hedersledamot från Luleå, och Uppsala Universitets första kvinnliga professor. Det första Cecilia gjorde efter att hon lärt sig gå var att namnge berget i nära anslutning till familjens hemman. Det fick följaktigt bli namnet Mörtberget. För att sedan förankra namnet hos alla Matarengibor beslöt hon kontakta sina goda vänner Bengt Pohjanen i Haparanda och Mikael Niemi i Pajala om en översättning av Mörtberget till tornedalsfinska, meänkieli. De kanske sinsemellan mindre goda vännerna Bengt och Mikael beslöt sedan efter en riktig holmgång som inkluderade tårtkastning, smuggelsprit och bastubad förkasta det rent Tornedalsfinska Mörtiperki och istället namnge berget utifrån det mer purfinska Särkivaara.
Ja Övertorneå denna lilla pärla men ändå huvudort för mellersta Tornedalen var då precis som nu präglad av den älv som utgör gräns men ändå binder samman två riken i Norden. Endast några få planerade konceptioner men inga planerade förlossningar sker numera i Övertorneå, det har det inte gjorts sedan 1969, så hade jag fötts ungefär när snittet av er som anno 2011 är på höstfesten är födda, hade det skett i Kalix och Kalix är ju förutom sin löjrom och nyhetsankaret K-G Bergström mest känt för oss Tornedalingar som början på Svenskbygden och som sträcker sig ända till gränsen mellan Småland och Skåne. Enbart svensktalande kallades ibland i alla fall uppe i Korpilombolo, där jag för övrigt har många släktingar. för ”Kainulaiset”, det vill säga ”kalixbor”. För överkalixbor eller ylikainulaiset hade man inget namn. Deras dialekt var och är fullkomligt unikt i alla fall ur ett universellt perspektiv. Det finns dock de som menar att överkalixbondska och antimateria är liktydigt och att man kan förena fysikens olika teorier och på så sätt skapa en fullständigt förståelig världsbild utifrån överkalixbondskan. Ingen redaktör vare sig på Science eller på Nature har dock lyckats tränga igenom de inlämnade manuskripten.
Uppväxten i Matarengi har jag inte så många minnen av, lite tråkig kanske men ändå rätt harmonisk. Vi bar inte folkdräkt. Vi hade slutat med att handmjölka kor och kärna smör. Vi pratade ett blandspråk mellan svenska och finska, meänkieli som tidigare nämnts, en så kallad rotvälska, trots att kålrötterna sedan lång tid tillbaka ersatts av mandelpotatis. Vi åt inga kräftor men vi åt surströmming och torrköttsvälling – det vill säga att vi lade nästan färdiggnagda torkade renbogsrester som vi kokade i välling. Doften som uppstod var så speciell att vi barn inte behövde kommenderas ut och leka. Torrköttsvälling! Obeskrivligt? Ja! Gott Nej! Det vill jag inte säga. Tacka vet jag Dopp i Kopp. En kulinarisk specialitet vars recept är så komplicerat att endast vår nyvalda inspektor och vår nyvalde proinspektor kan receptet. Receptet fås genom att antingen bjuda inspektor eller proinspektor på grogg eller bådadera. Om det mot all förmodan är så de två recepten senare under kvällen inte överensstämmer kan det finnas ett linjärt samband eller till och med ännu värre ett logaritmiskt samband med groggmängden. Kom då ihåg Inspektors recept är då det korrekta.
I och med att jag inte lärt mig handmjölka kor och att det hos vår familj serverades torrköttsvälling i parti och minut var jag tvungen att lämna hembygden för att söka bäring och näring någon annanstans. Jag lät singla slant utifrån de två böcker vi hade hemma, Lestadius Postilla (krona-norrut) och Luthers lilla katekes (klave-söderut). Klave blev det och jag styrde kosan söderut mot Wittenberg. Nästan halvägs fick jag pyspunka och gick in hos en bonde för att hämta lite luft. Vid köksbordet satt bonden och sörplade välling. Efter att jag förklarat mitt ärende sa han ”Inte behöver du åka ända till Wittenberg, här i trakten antog vi den Augsburgska Trosbekönnelsen redan 1593. Stanna här vet jag. Ja inte just hos mig för du ser inte ut vara den som kan handmjölka kor eller kärna smör för den delen. Åk in till stan vet jag”. Mycket riktigt. Jag hoppade på en grön buss betalade via SMS och steg sedan av vid Resecentrum. Jag såg mig omkring och blev alldeles förskräckt. Det var väl inte så här Martin Luther tänkt sig att det skulle bli när han spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. Jag fick hjärtklappning och en djup släng av Nostalgia. Jag måste hem. Norrut. Jag rusade förbi ett semigigantiskt konsert- och kongressliknande palats bara för att upptäcka att jag var omgiven av kommunfullmäktigeledamöter på väg in till plenum. Vad skulle jag ta mig till? Utan närmare funderingar sprang jag västerut över den smalaste älv jag någonsin skådat. Jag öppnade en vacker port kravlade mig upp för ett ännu vackrare atrium för att slutligen ramla ihop på golvet och svimma av i den vackraste av alla balsalar.
Jag vaknade till av att vinet, en Chambertin 1947 från Domaine Armand Rosseau, smekte min gom och min tunga. Ovanför mig såg jag något så gudomligt ja en nästan himmelsk uppenbarelse, nämligen ett 10-tal unga studenter och studentskor som förbarmade sig över mig. En ofantligt skön studentska med de klaraste ögon sa med sin fagra Lillpitestämma ”Du är vid Tibern”. Va! Skrek jag har jag missat avtagsvägen till Wittenberg? Nej! Sa en grann grabb med frejdig Ramseledialekt ”Du är i villan vid Tibern”. Jag just det ”Vid Fyris Å på Norrlands Nation” fyllde en välproportionerligt byggd student i med sin myndiga från Kall i Jämtland härstammande dialekt. ”Du är bland vänner men jag ser att du lidit av Nostalgia” utbrast en fager lätt kindröd medicinstudentska med sin pikanta dialekt från Norra Stadsberget i Sundsvall . ”Vi tycker också om vår hembygd fast vi lider inte av Nostalgia” påtalade studenten med sitt distinkta Malgomajformade Vilhelminamål. ”Vår hembyggd finns över hela världen” sade någon ovanför bakom mig med den sublima ton som bara erhålls om man kommer från Dar es Saalams södra förstäder i Tanzania. Jag tittade då upp och såg en studentska med den mest undersköna faciala struktur man kan tänka sig. Samstämmigt utropade studenterna omkring mig ”Vi älskar vår hembygd, vår nation och till och med Uppsala”. Jag blev så djupt rörd att endast en bit mat kunde hindra mig från att falla i glädjegråt. ”Kära studenter” och la betoningen på de rekorderligt rullande R-n. ”Er vill jag lära så att vi sedan kan låta laga den bästa maträtt som uppbringats på denna jord nämligen- Dopp i Kopp”. Dopp i Kopp! Utbrast studenterna högt men föga förvånande. Den maträtten kan vi redan och har lärt oss att älska över allt annat här på jorden. Vem har lärt er att älska den maträtten frågade jag förstummat! Cecilia! Ropade studenterna högt och ljudligt. Hon som överallt annat här på jorden älskar sin JanOloph, sin Dopp i Kopp, sitt Uppsala, sin Norrlands Nation, oss studenter och inte minst av allt hela sin familj och hembygd. Så Skål på er alla förhoppningsvis på ett sunt sätt hembygdskära Norrlänningar och högt ärade på ett sunt sätt hembygdskära gäster och må er Gud välsigna er.
Mats tackar för sig, sittingen är makalöst road och applåderna åskar hatten av den ödmjuke Mats.
Kuratorerna Robert och Jonas vill härnäst tacka Birgitta Frängsmyr för hennes trogna tjänst till nationen – hennes kärlek till den är uppenbar och hennes gärning vid Tores sida har varit enastående och prisvärd. Ett ämbetsmannaglas med personlig gravyr kommer därför alltid att finnas för henne när hon kommer till sittning på nationen. Birgitta tackar och sjungs till!
Den fortfarande mäkta välordnade och rakryggade festen har blivit bara en nyans suddigare i sina kanter, det blir fort så tyst som det ska när nästa talare anges: Förste kurator Jonas, som ska hålla kvällens välkomsttal. Han börjar återigen börjar med att tilltala ett tjugotal kategorier av närvarande, för att säkert täcka in alla. Han är glad att nu ha Cecilia som Tore, och traditionen vilar trygg över kvällen – en av de närvarande, Erik Bäcklund, närvarar nu vid sitt sjätte inspektorsskifte. Ja, sannerligen, här vördar vi som alltid den norrländska asketismen… skämt åsido, välkomna!

Den fjärde rätten är lammlägg med rotsakspuré och låter sig smaka med ypperligt vin därtill. Sånganförarna plingar på triangel och berättar en Bellmanhistoria, anför sedan epistel n:o 21, och sången är stark och tonsäker att man förstår att de flesta närvarande sjungit denna sång i fyllans varma barm förut.

Det är dags för nästa underhållning, och två glada gluntsångare av aktningsfull ålder intar rampljuset! Med de yvigaste gester och den mest teatrala inlevelse sjunger de tonsäkert gluntar om svårigheten att hålla sig vaken en lång lektion, om en misslyckad serenad och om utsikten från Uppsala slott. Och om att Uppsala är bäst, varför nu det behöver påpekas.

En ytterligare konferens utlyses, återigen blott tio minuter, men eftersom det inte påpekas att man specifikt inte har tid att springa till Orvars Krog har man förstås det. På Orvar trängs skrämda normala gäster med en formlig hord av pingviner och prinsessbakelser som väller in genom alla öppnar i krogen, och drygt trettio minuter senare bänkar sig sittningen igen utan att någon enda gäst tagit med sig alkohol tillbaka till sittningen.

Efterrätten serveras i form av en välförsedd ostbricka med hemgjorda bäranrättningar, och hålls sällskap av ett likörglas fyllt med starkporter, och till detta kommer Allmänna Sången med en ensemble som sjunger en visa av Ale Möller, en traditionell bröllopsvisa på otraditionellt vis, Till Österland, med mera.

Slutligen så, Cecilias första tacktal som inspektor:

Kära gäster, vänner, landsmän och landsmaninnor!
 För åtta år sedan höll då avgående inspektor Stig Strömholm ett tal under middagen där han talade om sin upplevelse av ”déjà vu – dvs ”sett förut”. Efter 54 år på nationen, varav 25 år som inspektor, tyckte han sig känna igen det mesta, men hans poäng var att detta inte var ett uttryck för tristess, utan snarare skapade livsvilja och trygghet. Jag är nu inne på mitt 37:e år som nationsmedlem och kan bara instämma i att ”déjà vu”- upplevelserna är ofta förekommande. Samtidigt har jag – inte minst idag – en känsla av ”första gången”. Norrlands nation har en lång och ärorik historia av inspektorer – alla män – som kraftfullt och ambitiöst, och ofta under mycket långa tidsperioder, verkat för nationen. För första gången är det nu, 184 år efter att Norrlands nation bildades år 1827, och 129 år efter att den första kvinnan skrevs in vid nationen 1882, dags för en kvinna. Jag är mycket glad och ödmjuk över att ha fått det förtroendet!
 Det är också första gången som vårt universitet, efter 534 år, nu får sin första kvinnliga rektor och första gången som vi här på nationen har en kommunikationsskattmästare – som också är kvinna. När kvinnorna gjorde sitt inträde vid universitetet och nationerna i slutet av 1800-talet möttes de ofta av stor skepsis och många såg med förskräckelse fram emot en dyster framtid och det klassiska studentlivets sorgliga undergång. Men med facit i hand kan vi konstatera att utvecklingen gått framåt! När jag ser mig omkring och känner igen alla par som träffats här på nationen så undrar jag hur det skulle ha gått om nationen hade fortsatt vara en manlig bastion! Minns ni första gången ni sågs – kanske var det just här i Gamla salen? Jag minns att det var här jag första gången fick uppleva en riktig bal. Och vad vore väl en bal utan både män och kvinnor!?
 Vi behöver alla förebilder – både manliga och kvinnliga . Jag har haft förmånen att få vara proinspektor under Tore Frängsmyrs era – och inspirerats och lärt mig oerhört mycket. Tore har i sina tal ofta delat med sig av sina erfarenheter från hur det var att vara student när han kom hit på 1950-talet . Med Mats och mig kommer Ni säkert att få höra om våra erfarenheter, skrönor och sanningar från 70 och 80-talet. Det finns också risk för att en och annan
 Norrbottenshistoria slinker med i stil med ”En pitebo mår bäst när han mår lite dåligt” eller ”Det bästa med att bo i Norrbotten är att man aldrig behöver köpa några trädgårdsmöbler, man sitter på sparkstöttingen” . Men efter att ha hört proinspektor Mats’ livfulla beskrivning kommer nog den här bilden av den pessimistiske och ordkarge norrbottningen att modifieras!
 Även om det är ovanligt varmt och soligt ute så säger almanackan att vi befinner oss i mörkaste november – en tid då man kan krypa upp i en skön fåtölj och njuta av alla nya böcker som kommit ut. Bland höstens två stora litterära händelser – var och en på sitt sätt – vill jag anknyta till Tomas Tranströmers Nobelpris och Zlatans biografi, ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”. En av mina favoritrader hos Tomas Tranströmer är det hoppingivande ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”. Av Zlatan kan man lära sig att en mycket tuff uppväxttid kan vändas till framgång. Med hjälp av dessa två så olika profiler vill jag dra en parallell till nationens viktiga roll att – oavsett varifrån vi kommer och vilken bakgrund vi har – ge oss möjlighet till utveckling: PO Enquist – en annan av mina favoriter tillika hedersmedlem på nationen – har i sin självbiografi ”Ett annat liv” på en halvsida fångat essensen i nationen när han beskriver hur han, när han kom till Norrlands nation på 1950-talet, kunde konstatera att ”Föräldrar är utraderade. Ingen rik eller fattig. Alla tycks ur klassynpunkt befriande historielösa, har bara sin begåvning eller dumhet eller sina egenheter.” Och de egna egenheterna är plötsligt inte särskilt avvikande. Här på nationen får vi alltså stora möjligheter att själva forma våra liv. Vi växer i mötet med människor som har andra erfarenheter och intressen, och vi får också möjlighet att umgås över generationsgränserna. Jag hoppas att så många som möjligt tar tillvara detta.
 Min huvuduppgift ikväll är att tacka för maten – och här blir det en kombination av ”déjà vu” och första gången. Som gammal gillevärdinna har jag varit med om att planera och genomföra ett antal middagar på nationen och jag vet därför vilket oerhört arbete som ligger bakom. Jag vet också att det är många människor som tillsammans genomför en sådan här storslagen fest och vill därför i tacket till kuratel och klubbverk, med gillevärdinnan Alexandra i spetsen, också inkludera alla dem i kök och servering som bidragit och sett till att vi fått uppleva en så fantastisk middag. Vi har alla varit med om välkomponerade middagar under tidigare nationsfester, men ikväll är det första gången som vi får avnjuta denna delikata femrätterskombination av hummersoppa – smultronsorbet – vildand – lammlägg och en härlig osttallrik. Att dryckerna år så väl utvalda höjer upplevelsen ännu mer. Och som ”pricken över i” kompletterats allt detta med underbar musikunderhållning – för första gången har tre olika körer och dessutom två Gluntsångare engagerats.
 För en oförglömlig dag och kväll höjer jag mitt glas och säger VARMT TACK! 


4. BAL

Kommentera

Öppettider

KANSLIET

Måndag - torsdag
13-17
Fredag
13-15
Lördag
12-15

Majs Café

Måndag - torsdag
08-17
Fredag
08-14
Lördag
12-15
.

Orvars Krog

Måndag - torsdag
17-01
Fredag
14-01
Lördag
15-01
Söndag
18-23

Klubb Hexagon

Onsdag
21-01

Bibliotek

Måndag - fredag
08-21
Onsdag
08-19
Lördag
12-18
Söndag
14-18

Sidöversikt

NNFK

Norrlands nation fest & konferens
Är du inte student och vill boka lokal för konferens eller fest? Klicka här!

Kontaktuppgifter

Telefonnummer

018-65 70 70

Adress

Norrlands nation
Västra Ågatan 14
753 09 Uppsala

E-post

Kansliet (Allmänna frågor)
Förste kurator (Medlems- och funktionärsfrågor)
Andre kurator (Uthyrningar, lokalbokningar och ekonomi)
PR-förman (marknadsföring och affischering)

Vad är norrlands nation?

Undrar du vilket upptagningsområde vi har? Norrlands nation härstammar ursprungligen ur studentsammanslutningar som riktade sig mot studenter från Norbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Det är även de i dessa län ingående landskap som utgör nationens vapen. 

Det ligger i nationens intresse att befrämja sina medlemmars studier och trivsel i Uppsala. Därtill kommer nationens naturliga samhörighet med norra Sverige. Vår samarbetspartner Norrlandsförbundet verkar just för Norrlands utveckling.

Bokutlåning

Måndag - torsdag
Fredag
17-18
14-15

Laddar...