Fler krönikor

Krönikören har ordet!
På denna sida kan du läsa nationskrönikörens krönikor, som handlar om våra klassiska nationsevent! Läs om alltifrån Landskap till Lussegask, allt utifrån krönikören Johannes Dufvas perspektiv. 

Lussegasken 2022

Käraste norrlänningar och nationsvänner,


Uti årets sista månad, till terminens slut vi vandra,

finns dock ännu några skålar, kvar att klinga bland varandra,

innan var och en ska fara, hem till sitt och fira jul,

det blir Lussegask på Norrlands, årets sista gask-klausul!


Och det hände vid den tiden, utan kejserligt dekret,

att jag for till vårt nationshus, genom snölandskapsskönhet.

Längs med Fyrisforsens vatten, vägen fram var tämlig glatt,

vännen bak på hållarn pusta, ut när framme av han satt.


In i vestibul och värme, upp för trappan med en glögg

där vi kära och bekanta, fram för skål och kram vi högg.

Men vi höll oss från att hugga, ned den stora, stolta gran,

som med ljus och kulor röda, viska “snart är doppardan”.


Väl till bords i Gamla salen, prydd i juldekor och glans

jag och grannen tog och hälsa, Johan Lind var namnet hans. 

Inför kvällens stora julbord, inte ett och två men tre,

han ändå bestämt att grunda, korv i lussekatt sig med.


Tjo och tjim, de drog igång, sånganförarna en sång,

och vi alla toner skråla, ut i varje paviljong!

Och när skålarna sig tigit, varm i kläderna vi var,

som sedvanligt sen till orda, våran 1Q tog därav.


Han förtäljde om ett samtal, med sin mamma som han haft,

när han i sin säng var bäddad, tyngd av feber och tyngdkraft,

“Se så lilla rara glin, varför ej en apelsin?

Strunta nu i jobb och tvång, citrusfrukten gör dig strong!”


Om det nu var apelsiner, som till slut gjort honom kry,

eller mammas kära stämma, knappast något huvudbry.

Att få prata med familjen, stärker både kropp och själ,

och ger julstämning i sinnet, i vart hem och hus likväl.


Efter 1Q sjungits till, lyste bordet vårat opp,

en ljusslinga oss förtäljde, mot ett julbord nu galopp!

Och så fylldes alla faten, med potäter, korv och sill,

Janssons, Rödbetsallad, ärtor, och en massa gott därtill!


Men så blev det mörkt i salen, folket tystade sig ned,

för in genom Gulans gång, tåga Norrlandskörens led,

med Lucia i sin spets, iförd krona full av ljus,

och med alla julens toner, sången klinga i vårt hus.


Och så flöt vår kväll iväg, genom stim och sång och skratt,

sånganförarna med dragspel, sjöng om hemvändarfestnatt,

Isak Kautto oss förtäljde, om en blöt julaftonskväll

och att ta det lugnt med spriten, och skit sen i att vara snäll! 


Även tomten knacka på, för att klappar dela ut,

mången fick sig ett paket, säcken tordes ej ta slut!

Efter tomte och mer mat, blev det ännu mera sång,

Cantus Feminis det var, som oss bjuda denna gång!


Och det fortsatte att sjungas, om att ölen dofta brett,

och sen ännu mera julbord, som vi glatt på satte sprätt.
Våran Proinspektor sedan, för oss rimma med finess,

vävde in Inspektors ledord, E G G i sin address.


Och sen blev det dags att tänka, på vår Lussegasks-refräng,

innan kvällen sedan fortgå, ut på släpp med dans och fläng!

Och vi bankade i bordet, och vi skråla i vår sal,

och vi klingade för julen, i var skål och var pokal!


I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör

Höstfesten 2022

Kära norrlänningar och nationsvänner
Så plötsligt sluter sig novembermörkret kring Uppsala. Aldrig en förvarning eller påminnelse innan man finner sig där på cykeln, trampandes i dunklet till och från sina åligganden. De två små klockbatteri-lamporna man köpt på Clas Ohlson kämpar lönlöst med att mota ljusets frånvaro och vinden och kylan virar sig kring ens hela kropp i åtskilliga försöka att knuffa en tillbaka till där man kom ifrån. Man stretar emot, och allt som oftast vinner man.
Och även om jag själv inte erhöll någon sorts pokal för min vinst i att ta mig längs stadens gator den där mörka höstkvällen för ett par veckor sen så fick jag ändå, efter att jag låst fast min trogna stålhäst i cykelstället, tacksamt mottaga en portkod. Hux flux så stod jag bland en lustig flock och klingade både bubbel och saffransbulle med de stimmande figurer jag hittat innanför dörren. Det var ju höst och snart dags för fest, på vårt kära Norrlands nation, nådens år tjugo tjugotvå.
I gemensam bragd tömde vi våra glas, krokade arm och tog oss vidare ut i mörkret och genom stan, med sång och med våra fracksvansar och klänningskanter flaxande kring sluten på våra rockar. Jag tänkte på hur lätt det nu plötsligt var att mota höstskuggan i grind, där vi tillsammans sken av glädje och förväntan, som eldflugor i kvällens första timmar. Således vann vi även denna gång och stod snart och klappade om varandra och andra vackra ansikten i trapphallen, med garderobslappar och snavecbiljetter i händerna.
Knappt hade jag hunnit lura en av mina fördrinkskamrater att han haft nåt skräp på västen och därmed knäppt honom försiktigt på näsan innan marskalkerna armbågat oss vänligt till att hitta våra platser i Gamla salen. Ett leende till vänster sträckte fram handen och presenterade sig som Oscar Blomgren, mitt bordssällskap för kvällen. Med nöd och näppe hann jag presentera mig själv innan gonggongen ljöd och vi stämde upp i vår norrländska sång. Under förrätten sedan avverkades samtalsämnen som “free the nipple” och  “cancel culture” vid vår kant snabbare än något kunnat stava till “WOKE” och jag skrattade åt den härliga kontrasten mellan salens högtidliga skimmer och att diskutera hur bäst man tänder eld på en BH.
Gonggongen talade igen och räckte sedan över mikrofonen till Förste kurator Olle Linder. Han försäkrade oss alla att han faktiskt trippelcheckat att han skulle hålla tal just denna kväll och vi var alla likväl förbryllade eftersom ingen förväntat sig något annat, likväl glada för hans skull att han nu gjort sig så säker som en människa möjligen kan bli på sin sak. “Ingen dag är den andra lik” gick på temat “Höstfest” och han belös de två lysande konstruktionerna tillika hjärnorna som för närvarande låtits ställas upp på nationens balkong som en del av kommunens årliga ljusfestival “Allt ljus på Uppsala”. I deras neonsken påpekade vår käre 1Q att brainstorming skulle kunna vara på sin plats, men la även till att han själv måste ha glömt spisen på uppe i hjärnkontoret under förberedandet för Höstfesten då han alltså placerat Erik Hennings på honnören. Vi trampar alla i våra klaver gav vi som applåderande tröst och sjöng honom till.
Det blev snapsbjud och mina grannar mitt emot glömdes bort och blev utan men det delades broderligt och systerligt från oss som fått. Vinet kom kort därpå och det skålades något så pedantiskt att det kändes som att jag lärde mig vad höger och vänster och rakt fram var för något på nytt. En dörr öppnades ut till trapphallen men ingen dök fram och marsalkens ansikte var ett frågetecken och från Gulan tågade istället lite finurligt Kammarkören in och slapstick-humorn befann sig. Men så gick skratt över till stillhet och så blev det också så vackert som det kan bli när man blundar och körsången slår ann på ens känslomässiga strängar. Jag törs nog aldrig ha hört en vackrare rendering av I Furuskogen, och väcktes först när kören avslutade med fylleharmonik à la Bellman. 
Konferens blev det och ute i trappen stod Cantus Feminis med levande ljus och bjöd på åter mer skönsång från den repertoar som de åkt runt med under deras serenadfärd kvällen innan. Efter march fram och tillbaka mellan Orvar satt vi åter till bords och sånganförarna Amelia och Frida tog ton till “Jag mötte Lassie” som en ode till vår nationskrog och sjöng “jag fick en Norrlands, jag fick en Norrlands” och “vi tog tapp i hand”. 
Från en hyllning till två andra installerades därefter två nya hedersledamöter vid nationen. Först ut var Eva Tiensuu Janson, som tackade varmt och berättade om sina begynnande steg i studentlivet och vilka fantastiska möjligheter hon fått och fortfarande får ta del av som medlem i Norrlands. Därefter kallades Pär “Percy” Sundelin upp och jublet och ovationerna tycktes nog aldrig ha tatt slut om det inte varit för att 1Q till sist tvingats stor-hyscha lugn i salen. Få gånger har nog någon varit så välförtjänt av någonting och det var en rörd Percy som skojade till med att han faktiskt försökt skriva ett brandtal inför kvällen där resultatet blivit en papperslapp med ordet “brandtal”.
Andra konferensen drog ut oss på sin lilla färd och Oscar eller Matilda eller båda två sa att “vi slåss inte, vi älskar tills vi dör” vilket jag tyckte lät så ödesmättat och fint att det stannade kvar. Sen en sån där orange drink i Yttre läs och tillbaka till våra platser igen där det sjöngs att hela nationen doftade av öl och tonartshöjningarna gick kors och tvärs. Det var rent av en karismatisk stämning som råkat infinna sig. Senare under kvällen skulle samma stämning tydligt visa sig i styrdansen och människor skulle komma att dansa så häftigt och rent av trollbundet till nationsorkestrarnas mjuka och riviga toner att man nog alldeles säkert kunde misstänka sig seniorerna längs kanten sitta och tala om minnen av dansen på Hårgaberget.
Strax innan O gamla klang tog dock först Inspektor Pahlberg sedvanligt till orda om tidens turbulens och hur världen utanför kan tyckas grå och kall, speciellt i detta novembermörker. Vilken gåva är det då inte att få samlas som vi gör på vår nation, så plötsligt känns vår värld inte riktigt så grå och kall längre och hon poängterade hur detta byggs upp av allas vårt engagemang, av glädjen och gemenskapen. För även om det inte är lätt alla gånger, så stretar man emot. Man stretar emot, och allt som oftast vinner man.
I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör

Nya delens jubileumsbankett

Kära norrlänningar och nationsvänner

För att fira att Norrlands nations nya del fyllde 50 år hölls den 22:a oktober en bankett. Jag fick i uppgift att delta i egenskap av Krönikör. En nära vän sa till mig att det kunde var vettigt att skriva ned lite av vad som passerade i min sångbok under kvällen, såklart supervettigt! MEN KOLLA HÄR!Jag sitter här i Majs och försöker tyda vad jag har framför mig. Första raden kanske, resten är obegripligt skulle jag säga. Vad flög i mig egentligen? Nåväl.Här är vad jag minns från kvällen.Från början: förste kurator Olle går upp och håller välkomsttal. Det blir en kära örebroare. Besittningen (heter det så för besättning på en sittning?) skrattar, och vips är kvällens mantra fött. Sedermera går resterande POIs upp, tackar och ger sitt passus på tabben, langar garv, skålar och går ned.  Till detta serveras god mat, någorlunda i tid, det sjungs något förbaskat, sången skickas runt och dem gamla gnabbar om forna tider. Jag sitter på kanten men måste ändå säga att det kändes rätt så trevligt. Det puttrar på. Stämningen livas upp när Attraktionsorkesterns Attrapper gör ett dansframträdande.Efter detta sker något som får hela salen att tystna. En projektorbild med en gammal gubbe dyker upp. Han har eftertryck i rösten. Bakom sig en stor bokhylla i mörkt träslag. Han berättar om hur det var för femtio år sedan. Om att nationen var på tok för liten, att det fanns tennisbanor på bakgården som samlade löv och människor med radikala idéer – de hade till och med gjort omröstningar med majoritet att riva gamla delen (den som blickar mot ån), men att dåtidens byråkratiska norrländska tröghet (á la SAF) skickligt försinkats från ödesdigert utfall tills dess att medlemmar glömt och nya förslag kunde läggas. Vi får höra historien om diskot. Arvet från de samiska trummorna till taket på hexagon (ovan neonljuset).  Ett brutet ben och B-T-I-Bs hårda flit och slit.  Att besittningen är trollbunden är nästan utan att nämna.När Stig Strömholm väl talat klart säger han ”och med det torde jag ha sagt det viktigaste jag hade på hjärtat”. Med det avslutades inspelningen och även om vi bara tittar mot duken av en frusen bild brister en rungande applåd ut i salen. Den satt som en smäck. Få gånger har så gamla människor lyssnat till ett så långt tal i nya delen, om nya delen. Det kändes härligt, vissa reste sig till och med upp i stående ovationer. Talet följdes av underhållning. Pelle Kjellberg tog upp en jazztrio bestående av Jonathan Jessen, Felix Kling, liksom han själv och spelande distinkt och behärskat. Ett bra luftigt ljud i virveln tyckte jag så jag gick fram efteråt och frågade lite om bakgrund liksom deras namn. Blandade åldrar på KMH visade det sig. Lismande miner, lite åt det putsade hållet om man kan säga något kanske.Trevlig atmosfär läckte Felix som en kommentar. Tredje eller fjärde giget, sa de. Dem var nöjda, publiken var nöjda. Det räckte bra och jag återgick till ätandet.Gamle klang löste upp och som en viskös sås rann besittningen ut till barerna där det skottades grogg så golvet blev mindre platt. Solskensorkestern (nationens trevliga gubb- och gumm-orkester) hivade fram sina pultar till scenkanten och styrdansen kom till i ren affekt. Sista låten som anfördes var Vera Lynns We’ll Meet Again.

I nationens intresse,
Joakim Nyberg
i Krönikörens intresse

Reccegasken HT22

Kära norrlänningar och nationsvänner
En person sa en gång “att minnas är att förhäxad stå och betrakta hur man glömmer”. Uttryckt på det sättet känns det nästan rent av olustigt att bli för sentimental över stunder som gått. Att för några ögonblick helt upphöra att existera där du står i nuet och slungas bak i rumtidens parallaxer, som ett höstlöv genom oktobers vindspel. Människor som går förbi viker kort blicken något skeptiskt mot din saltstod som fastnat i ett ojämnt ögonlocks trötta blick, medan du lämnat planeten bakom pannbenet för en inre resa till die Vergangenheit.
För min egen del hoppas jag att min uppsyn var något mindre oroande där jag stod i kön till vårt Norrlands nation under en ljust mulen himmel. I ett ögonblick tänkte jag tillbaka på min första reccegask för ett par år sedan. Då hade detta hus, denna villa vid floden Tibern, varit så stor och fylld av mystik i vad som skulle visa sig finnas bakom husfasaden. När jag nu såg på den kö av recentiorer påväg upp mot farstun för att ta några av sina begynnande steg in i studentlivet log jag för mig själv.
Lyckligtvis behövde jag inte stå i detta teatraliska sinnesyrande mer än några sekunder innan några vänner från nationens manskör dunkade mig i ryggen med tjo och tjim. En kö blev avbetad och rätt som det var stod jag som många gånger förr i den inre läsesalen, mitt i ett hav av både förvirrade och finurliga ansikten. De förvirrade bestod till större del av recentiorer som möjligen fortfarande utstrålade en mal placé över var de hamnat och vad kvällen skulle komma att erbjuda; de finurliga fann man bland de föregående årets heltidare på nationen, vilka klämt ihop sig i en fnittrig hög framför fotografen som gjorde ständiga försök att få med dem alla på bild.

Efter omfamningar och hjärtliga skratt i förmaken trädde vi in i Gamla salen. Min bordskamrat för kvällen var Marius Walter och vi slog oss ned vid det så kallade barnbordet, som under kvällen skulle komma att bli just så hat-älskat för de tramsiga och lysande upptåg som enligt seden varje sittnings barnbord förväntas åstadkomma. Såvitt jag vet befinner sig samtliga av de som satt vid vårt bord denna kväll ännu på fri fot, även om min misstanke är att marskalkerna hoppats på livstid för majoriteten. 
Med ett mikrofon-reverb som tordes härma akustiken i Bergakungens sal (ett återkommande mikrofon-tema kvällen ut) tog 1Q Olle Linder till orda. Efter att ha raljerat ett ögonblick över hur hans ämbete i mångt och mycket hitintills gått ut på att uppfostra sin flock av heltidare vände han sig till recentiorerna och berättade sin egen historia om att landa i Uppsala och på Norrlands nation. Han pekade ut den symboliska tröskel som de klivit över in till en värld av oändliga möjligheter, skratt och gråt och ingen ånger. “Universitetet är till för er utbildning, men nationerna är till för er bildning”. En värdig samling klichéer avslutades med “det är hit man kommer när man kommer hem” och vi sjöng honom till.
Efter att Kammarkören vackert sjungit för oss om sexiga veterinärer och gett oss de konkreta tipsen att “köpa en cykel” och “njuta” blev det konferens och Orvar och en styrketår och handpistols-duell och tillbaka upp till vårt bord. I Bergakungens mikrofon läste Inspektor Cecilia Pahlberg och Proinspektor Maria Forsberg tillsammans med 1Q Olle upp förra terminens heltidare och utöver en stor och varm applåd fick de alla också varsin medalj. Scenen äntrades sedan av spex-ensemblen NoNSEns där Magnus, Brasse och Eva återuppstått för att ta reda på vad som skulle bort. Fel, fel, fel var allt såklart, det visade sig vara en bulle.
Norrlands bästa damkör Cantus Feminis gav oss ännu mer skönsång strax innan andra konferensen utlystes och sen tog slut och Marius sa “never show your funny face” vilket fick motsatt effekt hos oss bordsgrannar. Barnbordet var i full gång. Sånganförarna Amelia Forsgren och Frida Esbjörnson var hyggliga och gav oss en norrländsk geografilektion till tonerna av Genesarets sjö där jag minns att Sundsvall som vanligt fick sig en välförtjänt känga. Det var också här någonstans jag lyckades med konststycket att simultant spilla ut i princip samtliga av mina bordsgrannars avec efter att jag osmidigt försökt flytta en utbrunnen ljusstake. Med knapp marginal lyckades jag dock undgå handgemäng och kölhalning genom att fördela ut vad jag själv haft kvar i min bägare samt noga försäkra alla en kompensation för mitt fiasko i form av shots på det efterföljande släppet.

Inspektor Pahlberg tog slutligen till orda och talade till recentiorerna, kvällens faktiska huvudpersoner. Likt 1Q tog även hon oss tillbaka och berättade om sin egen studietids början 47 år tidigare. Mycket hade hänt sen dess men likväl kunde hon konstatera den fantastiska tid som låg framför de nya studenterna. “Vänner finner du här, från alla de möjliga håll” och påpekade även med glimten i ögat att oavsett om Terminens recentior tillika nuvarande Gillevärdinna Nir Teyar var från Skåne så kändes det ju bra ändå! Hon avslutade med att dela med sig av de ledord hon tyckte beskriva Norrlands nation på bästa sätt: engagemang, glädje och gemenskap.

Ett torn av snapsglas föll omkull intill och det blev som sig bör dags för O gamla klang. De något förvirrade ansiktsuttrycken jag tidigare noterat under fördrinken blev tydliga igen på sina håll omkring i salen varefter sången flöt fram och folk ställde sig upp och ner och slog i bordet på rätt och fel ställen. Men jag märkte också av något annat som inte funnits där tidigare. Kanske en begynnande förvissning. Eller åtminstone en begynnande insikt om att det mesta med all säkerhet skulle falla på plats så småningom. För visst gör det det. Bland skålar och pokaler, och jag log för mig själv.
I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör


Pålningsgasken 2022

Kära norrlänningar och nationsvänner

För några veckor sedan satt jag längs Fyrisån framför Uppsalas Magdeburg med en vän på besök från Tyskland och svettades under en ljusgrå himmel, strax innan årets Pålningsgask. Vi satt och delade på en efterlängtad sushibox samt två burkar folköl efter en mindre stadsvandring och kavajerna låg emellan oss över parkbänksryggen. Jag pekade här och var, “den här järnbron som du ser här, den låg ursprungligen där borta, där den andra bron går idag”. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och vi skålade med våra ätpinnar och burkar för vår tids underverk, om så för en väg över vatten så också för fisk, ris och pilsner.

Klockan slog och vi slog klack och traskade iväg till nationen. Det kom till mig så fort jag satte foten på stentrappan upp mot Norrlands huvudingång. Så härligt, efter ett sommaruppehåll där man varit borta kors och tvärs ifrån stan, att äntligen få komma tillbaka till vårt nationshus. Där är man hemma redan från första steget in i trapphallen och efter införskaffandet av snavecbiljetter, kära omfamnanden av Förste Kurator Olle Linder och Gillevärdinna Nir Teyar på trappavsatsen, med ett friskt fördrinksglas och lätta steg ut genom Inre läs stod vi sedan på balkongen och svettades återigen. Senare under kvällen skulle himlen komma att öppna sig totalt och sända ner en störtflod med blixt och dunder och vi alla som var påväg mot efterfesten skulle nästintill få simma oss i land till närmaste trottoarkant. Men där på balkongen gassade fortfarande sommarens sista hetta stadigt och var enstaka bris som driftade förbi välkomnades minst sagt varmt med stilla jubel bland balkongens vackra klänningarna och kostymer.

Efter glada hälsningar och återseenden bjöds vi in i Gamla salen och till marsalkernas påbud om Norrlandssången. Knappt hade vi hunnit sätta oss innan sittningen och den goda stämningen var i full gång. Det uppdämda gaskbehovet från sommarledigheten var uppenbart och vi tänkte inte slösa bort en enda sekund av den härliga kväll som stod framför oss. Inom kort kom första snapsbjudet och min tyska vän hann bara sitta förbryllad av det främmande utbudet i en halv sekund innan Anton Myhr instruerat och gett klarhet om dessa små styrketårar. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och helan gick medan vi satt kvar i vår muntra sal.

Olle Linder ställde sig sedan för första gången i talarstolen i sitt ämbete som 1Q. Mikrofonen skulle såklart trassla sig lite men efter ett djupt andetag tog han stadigt tag i trädtribunen och så också vår uppmärksamhet. Han talade om att ibland önska att väggarna kunnat tala om för oss om gångna dar, festligheter och händelser från en annan tid, men att han också kommit fram till att det nog är bra att de förblivit stumma. Han uppmärksammade även att det på dagen var 100 år sedan folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige och ställde sig frågan hur tillvaron och även nationen sett ut idag om svenska folket istället röstat igenom förbudet. Skål sa vi och sjöng honom till. Därefter presenterades resultatet för insamlingen till pålningsarbetet av skattmästare Håkan Falk och Lena W. Jansson följt av medaljering där Moje Ramstedt fick medalj, men tyvärr missade jag själv båda dessa punkter då jag bortrövats från sittningen några ögonblick för att förbereda den stundande underhållningen. Det enligt planen tänkta framförandet av Gôssegôbberna fick nämligen tyvärr ställas in på grund av förhinder och därmed tågade istället CV in salen och sjöng och sjöngs till och tackade för sig som vanligt med Fredmans sång n:o 10.

Det blev konferens, det serverades orange och uppfriskande drink i Yttre läs, vi tog oss ned till Orvar, någon spillde ut min öl men gottgjorde det kvickt med en ny. Jag kom plötsligt på mig själv att jag faktiskt hade glömt bort att förklara fenomenet Pålningsgask för min tyska vän. “De har alltså slagit ner mer än 300 sånna här pålar under nationshuset vi befinner oss i, utan dem skulle hela huset glida ner i Fyrisån och flyta iväg i den uppländska moränen”. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och konferensen tog slut och vi tog oss tillbaka till vårt bord där punschen kom.
Från det ena till det andra blev det dags för en särskild auktion till förmån för pålningsarbetet där Anton Myhr tog till orda som förrättare. Exklusiva objekt som vårbalsbiljetter, champagne och även ett Donatorsglas klubbades igenom, den ena dramatiska budgivningen efter den andra och till höga belopp, glädjande för nationens skull såklart. Efter auktionen höll Moje Talet till Huset där han tackade Stig Strömholm för dennes klokhet som varit avgörande i hur Nya delen blivit till och pekade även ut hur flexibelt Norrlands nationshus kan vara. Proinspektor Maria Forsberg fortsatte att tala om de härliga traditionerna på Norrlands och om pålning och även ett instick om proväktenskap i Irland vilket jag inte minns mycket mer om än att det definitivt fanns en god poäng med det hela. Hon tipsade alla att fortsätta donera till nationens arbete och tackade oss alla hjärtligt.

O Gamla Klang ljöd och vi ställde oss på stolarna och tog varandra i händerna och svor trohet till allas våra vänskaper och klingade våra glas högt. Min tyske vän räddades precis från att sätta sig på stolen efteråt. “Ach so!” svarade han och skrattade och jag med honom.

I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör

Maj i sin helhet

Kära vänner, genom närmast ett under av prokrastinering har jag lyckats få det som så att jag här i denna krönika har inte färre än tre hela fester att sammanfatta och förklara. Jag vill dock till mitt försvar säga att det var på grund av maj, månaden alltså, då det varannan vecka var dags för en ny orgie i glädje, sång och tal och jag därför knappt hann återhämta mig från förra gången innan det var dags igen. Men kanske är det å andra sidan inte heller mer än rätt att den sista corona-terminen fick avslutas i en fullständig festkavalkad.   Jag ger er alltså: Krönikan för Majmiddagen, Vårbalen, och Hemförlovningen tillika tiotalsgasken - Eller: Förlåt chefen.   Jag var bakis när Majmiddagen inleddes, och det skulle faktiskt kunna vara lite av en röd tråd genom hela den här krönikan om den skulle ha handlat om mig istället för det den ska handla om men nu gör den ju inte det utan just det andra. Jag tycker dock att just Majmiddagen kan få relatera till bakisheten eftersom det är en av de saker som gör den så speciell. Ett rum fyllt av gamla giganter som värdigt förväntar sig det finaste Norrlands har att erbjuda samt såklart alla unga stackare, fullständigt urblåsta av fem dagar fest och jobb som mest vill sova men som fått höra att de faktiskt måste vara där. I denna något disparata miljö blir ändå middagen som en lisa för själen, mer nedtonad i vildhet förvisso men desto större i sin glädje till mat, dryck, sång och musik. Om vi skulle ta och sammanfatta det viktigaste som hände under middagen så blev jag utskälld av marskalkarna minst två gånger. Först när sångarbordet (med representanter från både CV och CF som mycket fint underhöll med körsång vid väl valda tillfällen under kvällen) sjöng smedsvisan och mitt bord, kanske lite väl entusiastiskt, deltog i traditionerna. Andra gången var istället när den *eminenta* jazztrion spelade till kaffet och mitt bord, igen möjligen lite väl entusiastiskt, proklamerade att om man lyssnar på jazz så måste man prata om djupa saker. Det visar sig att om man lyssnar på jazz under en sittning så ska man inte prata om djupa saker. Man ska hålla käft. Utöver detta citerade Ella Ollonen från seniorskollegiet Boye, CV sjöng separat från sin insats vid sångarbordet och som vanligt höll Cecilia Pahlberg sitt tacktal där hon lyfte fram att världen förändras men att Norrlands därmed genom sina traditioner erbjuder oss gamlingar liksom de unga och nya en trygg plats i tillvaron.   Vi går raskt vidare, ni har andra saker att göra än att läsa om fester (om ni inte är Sune Lindhs arvtagare om tvåhundra år och då vill jag istället säga tack och väl bekomme) så vi ramlar in i vårbalen. Jag tror att jag var bakis, det var trots allt den första riktiga återkomsten av serenadnatten kvällen innan och CV hade haft ett späckat schema som dessutom fylldes av ytterligare serenader vartefter kvällen gick. Middagen inleddes med 1Q Dennis Wikanders berättelse om sin travfamilj och hur han, via en tragisk genetisk sjukdom (hästallergi), tvingades till att bli familjens svarta får och studera filosofi vid Uppsala universitet. Varför just jag? Kan man tänka att han frågade sig och vi får hoppas att någon av kurserna gav honom svaret. Nästa grej jag skrivit upp är att vi drack öl på Orvar i pausen, en tradition på vårbalen så god som någon och en bra uppladdning inför att vara kvar på allt. Sedan var det medaljutdelning då Olle Linder (numer 1Q) fick motta nationens förtjänstmedalj i brons. Matilda Permerius höll talet till vännerna och berättade om den glädje och gemenskap som kommer ur engagemanget. Nationen blir ett ”home away from home” och genom att ta servpass och/eller städa toaletter och annat så finner man en vänskap som inte finns någon annanstans. Norrlands nations kammarkör underhöll sedan och sjöng bland annat Kung Liljekonvalje till stort jubel. Sist men inte minst höll Cecilia Pahlberg åter tacktalet som gick lite i citatens tecken där både Goethe (“Ju mer jag tänker på saken, dess tydligare tycks det mig att livet är till helt enkelt för att levas.”) och Seneca (“De som glömmer det förgångna, struntar i det närvarande och fruktar framtiden har en mycket kort och orolig livstid.”) hanns med.   Norrlandsårets sista fest då, hemförlovningen tillika den första (riktiga) tiotalsgasken som fått skjutas upp från 2020, Christian Pavelka-Ulfendahl och jag sånganförde och hade dessutom ordnat med både en telegramchatt (som utöver de traditionsenliga ryska desinformatörerna också fylldes med glada bilder, sjuka memes och Alexander Falck som per korrespondens från Umeå somnat på toaletten) och en bingobricka. Första talet hölls av före detta 1Q tillika före detta KC Hanna Nilsson och vad hon sa det minns jag inte men det involverade enligt mina anteckningar KC-sängen och att “hon grät” samt “redigeringsförbud wikipedia.” Det finns nog någon inneboende logik i det här och den som känner att de kan lista ut den kan med fördel mejla Hanna och berätta så är jag säker på att ni får ett pris. Därefter hände det som i programmet står som “utfyllnadskul” och jag tror mig minnas att det var mest jag och Christian som skämtade om den där gången jag inte kom ihåg texten (eller melodin) till Yesterday samt att Martin Öhlund gick runt i hatt. David Martinsson höll tal också, det kommer jag ihåg som mycket bra men främst var det viktigt eftersom den fria rutan i mitten på allas bingobricka var just att David Martinsson skulle hålla tal, chansen att vinna stegrades med ens! Som avslutning på kvällen höll 1Q Dennis Wikander tal och det var ju också hans sista som 1Q. Han berättade om hur han under sin tid träffat gamlingar på lussegasken som berättat om sin kärlekshistoria där de träffats just där för 60 år sedan. Sedan berättade han om sin egen kärlekshistoria, som började i en fullständig katapultstolsutskjutning via Birkarlarenneth till att tänka att han skulle ta nattåget till Ume och bussa sig vidare hem mot Östersund. Som tur var träffade han istället sin fästmö. Därefter passade han på att tacka alla de som hade tacksamhet gentemot och jag signade ut mentalt. Följande kan ni försöka pussla ihop från mina anteckningar då de ska täcka resten av kvällen:

Han stod på en stol
Percy blev hedersledamot! Rökruta Amanda fuckade allt Spräng dig själv! Swisha cash Be alla om tal ? Tack Emil, varför sa du det först nu?   Jaha, men så står vi här igen då, ännu ett år av krönikor har nått sitt slut. Precis i tid till att nästa år av Norrländska aktiviteter ska gå av stapeln, i startblocken står nationen redo med ändan i vädret och bredvid står 1Q Olle Linder med tindrande ögon och startpistolen i högsta hugg. Och för mig har det då blivit dags att lämna över stafettpinnen till en ny krönikör och att pustande av utmattning sträcka händerna mot publiken och ta emot dess jubel. Jaja den här sommaren har ju varit i stort sett bara friidrott och jag kanske har lite dille, heja Sverige.   I nationens intresse Emil Ahlström, krönikör

Reccegasken VT22

När jag skriver detta viner aprilvädret utanför balkongdörren, kung Bores sista dödsryckningar inför den obevekliga vårens anstormning. Aprilväder? Frågar du. Men Emil, reccegasken var ju i februari? Jajajaja vill du höra om reccegask eller diskutera ledtider och prokrastinering?   Tänkte väl det, då kör vi!   Ja kära reccar så blev det ännu en reccegask på Norrlands, och vad många av er det var! Den här krönikan är skriven till er trots att jag med nästan 100% säkerhet kan säga att ingen av er kommer att läsa den. Men om ni nu mot förmodan hittar till min obskyra avdelning av hemsidans vrår så tänk att jag står i baren och berättar detta, lätt rund under fötterna, medan du förgäves försöker komma iväg med en nyköpt öl.   Själv hade jag glömt att det var reccegask och kom därför iväg rätt sent till nation, jag hade glömt nålar, jag hade glömt hitta ett bordssällskap och jag hade dessutom glömt att tiden för samling inte nödvändigtvis relaterar till mig eftersom jag ändå inte hade tänkt gå till aulan. De första timmarna av festen spenderades följaktligen på Orvar. När själva middagen sen väl kom igång välkomnades vi av ett storslaget lejonkungsnummer från sånganförare Tova och Olle, en passande känsla inför kvällens bravader. För enkelhets skull väljer jag att härinunder sammanfatta kvällen i två olika teman, kultur och tal:   Norrlands nations kammarkör sjöng som första kör ut och det var idel reccegask-klassiker, sången om Uppsala, Norrland(s) etc. osv. alltid bra, alltid uppskattat. Därefter får vi inte glömma nationens yngsta kör Cantus Feminis, Norrlands nations damkör om vilka jag skrivit i mina anteckningar “Jättebra.” Tack Emil. Sist bland körerna kom till kaffet Chorus Virorum, Norrlands nations manskör, som, vill jag minnas, gjorde ett bejublat, känsloladdat, och strålande vackert framförande (i mina anteckningar har jag skrivit “vi sjöng.” Tack Emil). Sist bland kulturella aktörer så kom Nonsens och gav ett Ferdinand-inspirerat spex om TED-talks med en Hogwarts-touch.   Först ut bland talarna då, 1Q Dennis som berätta om när han suttit på en stubbe och om att Norrlands är bäst (samt någonting om oändliga möjligheter att göra nationslivet till en helt otrolig tid i livet). Därefter kom Isak Kautto och höll talet till recentiorerna, ett tal han till viss del höll på bondska om som kan sammanfattas i hans kärnfulla uttryck: “Är du glad, far till nation och är du ledsen ska du definitivt fara till nation.” Väl talat Kautto. Sist ut bland talarna var så Norrlands proinspektor, Maria Forsbergs, som framhävde att vi, och kanske framförallt reccarna, inte är först. Tänk Predikaren 1:9 liksom, vi klarade spanska sjukan, vi klarade corona, Norrlands står fortfarande och en kan dess salar fyllas med nya, glada studenter. Vidare talade hon om Nationens traditioner men också om hur mycket det finns att göra innanför dess väggar och att om du känner att det saknas en förening för just dig, jamen så skapa en då!   Så det var formalian det, men vad hände egentligen, hör jag dig fråga. Var balkan balkan? Såg någon från honnören ilsket åt deras håll? Såg någon från honnören avundsjukt åt deras håll? Var det Orvar i konferensen? Staplades det glas? Stal du alkohol från dina överförfriskade bordsgrannar? Ja.   Min kväll avslutades tillslut i Sjöbotten dit jag tagit min tillflykt efter insikten att om jag följer med till V-Dala så kommer jag finna mig själv klockan två där jag står och har skrikit sönder rösten på karaoken efter åtta omgångar av Östen me’ restens “Hon kommer med solsken”. Däruppe (i Sjöbotten alltså (fast antagligen även på karaoken om jag känner oss rätt) befann sig CV (som det för transparensens skull måste påpekas att krönikören själv är med i, det finns även andra körer), punsch och sång av det för halsen lite mildare slaget. Nåja, men vi blev åtminstone utkastade därifrån redan ett så jag hade ju inte tid att förstöra halsen helt innan jag vankade hemåt i vinternatten. Klokare? Nja. Jag har lagt av med att växa som människa för ett par år sedan. Men likväl i vetskapen från att se er alla reccar att nationen består och kommer så göra i oräkneliga år framöver så länge vi fortsätter göra det vi alltid gjort. Så ett sista råd från en gammal patetisk föredetting, engagera dig, gå med i en förening, spela trumpet,  stå i en bar, putsa bestick, sjung en sång eller håll ett tal. Varje insats liten som stor är en del av det som gör Norrlands till Norrlands. Låt den här reccegasken vara starten på din historia som du sen kan återberätta för någon obekväm yngling som mest skulle köpa grogg men nu istället står fastnaglad hos dig i baren. Och, om inte annat för sagda ynglings skull, försök göra historian så rolig som möjligt.   I nationens intresse Emil Ahlström, krönikör

Inspektorsskiftesbal

Det här är en mycket lång text där ett antal tal är fullständigt citerade. Förhoppningsvis återger ändå texten mellan citaten hur balen var, både för de som var där och vill minnas, och för de som missade den och vill veta. Citaten hoppas jag ger någon rättvisa till det som sades, trots att det skrivna ordet bara är en fladdrande skugga av den brandfackla som det talade är. I någon framtida version av den här bloggen (när den nya hemsidan kommer upp) kommer det förhoppningsvis att finnas bättre möjligheter till formatering av text (exempelvis möjlighet att expandera/komprimera delar av texten) än vad denna bloggs redigerare kan tillhandahålla, vilket kommer att underlätta läsning.
Balen är uppdelad i fyra delar: Kransnedläggning, Högtidslandskap, Bankett och Bal . 

12 november 2011 

1. KRANSNEDLÄGGNING

I sporadiska taxibilar anländer norrlänningar till sin nation, och i novemberdagens råa ruggighet ställer en kolonn sig upp, alldeles ovanligt lik en pingvinflock där frackfolket kurar ihop sig i höstrusket. En ovanligt storslagen flora av folkdräkter utmärker denna festens förtrupp, och klockan två hoppar fanbärarna hurtigt till och sätter i rasande rask marsch av mot nationsgraven med vajande fanor framför sig, övriga efter med många dirigenter som försöker ordna ledet trots den höga farten.

Trafiken håller upp där tåget går fram mitt i gatan, upp längs Ågatan och genom valvet i Skytteanum, förbi Domkyrkan och Universitetshuset, över kyrkogården. Medan några tågande förundrar sig över gravarna, exempelvis varför ”Borgerskapet i Uppsala” ligger begravt här, ansluter sig andra norrlänningar taktiskt längs vägen och till slut når ett femtiotal personer nationsgraven, som blir helt omgiven av rockar och hattar och högtidlighet.

Förste kurator Jonas berättar om en nyligt installerad hedersledamot som antog att hennes installation innebar att hon skulle begravas här, men som samtidigt avböjde sig den äran. Det är förvisso flera hedersledamöter begravda här, men också många studenter som avled under sin studietid, och vars familjer inte hade råd att ta hem dem. Gravens belyser den anda nationen alltid haft: Att hjälpa sina medlemmar med allt som står i dess makt.

En tyst minut för de avlidna i graven. Jonas och tillträdande inspektor Cecilia nedlägger en krans på graven.

Tidigare nationskaplan Cecilia Wikström ställer sig i halvcirkeln av tysta norrlänningar. Hon talar om skuggor och ljus och längtan att veta vad som händer när vi dör. Det är höst, och stämningen minner om Tove Janssons sång, som hon citerar ur:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.
 
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Så sjungs de tre verserna i Härlig är Jorden, och Cecilia Wikström läser en välsignelse. Återtåget anträds.

2. HÖGTIDSLANDSKAP

I nationens gamla trapphall minglar många ansikten från både nu och förr, inspektorsskiftet har lockat till sig många som förr varit nationsaktiva men som nu assimilerats av det stora läskiga arbetslivet, samtidigt som mycket många unga står i klungorna, dock mindre framtunga av medaljer.

I Nya festsalen (det s.k. ”Discot”) är stolar uppställda för högtidslandskap – de gamla svartröda sittningsstolarna i sin slitna majestät, långt över hundra stycken, på scenen ett vitdukat presidiebord och talarstolen insvept i svart sammet med ett hedersledamotsband på snedden över. I stram pompa står vår sjuttiotalssal, när norrlänningarna och de inbjudna gästerna fyller närapå varje stol.

Vid intåget av kuratorerna och inspectores, sittande och installanda, reser sig församlingen och sätter sig i den nyfunna tystnaden där ölkylarna likt Kamlungeforsen dånar, medskramlad av ismaskinens glaciala slentriantugg. Barmästaren lessnar efter ett tag på Kamlunge och isen och rycker sladdarna, och landskapet har under tiden hunnit börja med 1Q Jonas som väljer justerare, adjungerar samtliga eventuella gäster i salen, och berättar om kransnedläggningen, allt med värdig effektivitet. Härnäst blir det dags att granska medlemmar som skrev in sig för länge sedan, längre sedan än 1981, och årgångsvis får de ställa sig upp. Många reser sig och presenterar sig, inte alla år är representerade, men livskraftigt många och äldst närvarande är en man som skrev in sig vid Norrlands Nation år 1944. Flera fyrtiotalister är närvarande och många från från femtiotalet, vitt hår lyser som lagerkransar i den vanligtvis något yngre landskapskretsen. Förste kurator frågar äldste närvarande kurator, Nils-Johan Höglund med 57 förflutna år sedan sin ämbetsperiod, om han kan tänka sig att presidera som kurator honoris, därefter landskapet samma sak, båda ger bestämda bifall. Nils-Johan tar plats mellan de båda jamtska kuratorerna och nationssekreterare Tobias Storkarl Larsson, fattar klubban och lämnar genast ordet tillbaka till Jonas, som håller ett tal:
Curator Honoris! Inspektorspar! Proinspektorspar! Förutvarande Inspektorspar! Hedersledamöter! Proinspektor electus! Skattmästare! Skattmästare emeritus! Andre Kurator! Klubbverkare! Curator Curatorum! Vice Curator Curatorum! Custos Pecuniae! Kuratorer Emeriti! Klubbverkare Emeriti! Kära Norrlänningar!
Det här är nog det största, finaste och viktigaste tal en Förste kurator får möjlighet att hålla under sin tid som ämbetsman. Jag känner ingen press. Kära Tore! Det är med djup vördnad och med en känsla av vemod som jag nu i ett tal ska försöka att sammanfatta din tid som inspektor. Det känns svårare än vad det hade varit att rengöra Augeas stall med högerhanden samtidigt som jag med den vänstra fäktas med det nemesiska lejonet. Jag vill inte på något sätt tillstå att jag ser mig själv som herkules, snarare kanske som sisyfos när det gäller denna uppgift. Men jag ska göra ett försök att knuffa stenen upp för backen och hoppas att jag inte får den över mig vid slutet av talet.
Professor Tore Frängsmyr föddes i Sjöbotten utanför Skellefteå 1938. Men då var han bara docent. Om Tores uppväxt i Sjöbotten har nationens medlemmar fått höra många och ofta dråpfulla historier under Tores briljanta tacktal. Speciellt minns jag historien om bonden i byn som höll på och plöja på åkern när en handelsresande passerar och stannar och frågar efter vägen till någon speciell gård i byn. Varpå bonden glömmer bort vad han håller på med, och eftersom alla män i Sjöbotten är rejäla och välbyggda sådana så följer plogen med upp i luften när bonden pekar ut riktningen.
Efter att Tore avlagt studentexamen i Skellefteå 1958 Skrev han rappt in sig vid nationen och inledde sina högskolestudier här vid Universitetet . Kring denna tid vet jag inte mer än vad som står att läsa om i Norlandica X men en kort uppräkning av Tores akademiska karriär får man nog anse vara på plats. Tore avlade sin kandidatexamen -61, sin licenciat -66 och disputerade -69 med avhandlingen Geologi och skapelsetro. Han blev samma år också docent i idé- och lärdomshistoria. Sin professorskarriär inledde Tore i linköping där han 81
blev professor i teknik och social förändring. -82 återkom Tore till Alma Mater och tillträdde en professur i vetenskapshistoria här. 2002 inrättades Hans Rausings professur i vetenskapshistoria och den blev Tore den första innehavaren av. Tore har utöver sin gärning vid universitetet också verkat som ordförande i Nationalencyklopedins vetenskapliga råd och genom sitt engagemang i Kungliga vetenskapsakademin i över 20 år överräckt de naturvetenskapliga Nobelpriserna vid utdelningsceremonierna. Han har med andra ord under många decennier haft en högst framskjuten roll i de svenska och internationella vetenskapernas centrum.
1988 blev så Tore kallad till Hedersledamot av Norrlands nation bara veckor efter detta också installerad. Denna kvickhet i sin iver att tjänstgöra för nationen är något kännetecknande för Tore. Många gånger när jag varit beråd och ringt Inspektor för en hjälpande hand på vägen, har jag knappt hunnit avsluta frågan innan Tore på sitt lugna skelleftemål har lotsat mig fram till rätt slutsats och rätat ut alla frågetecken. Oavsett om det gällt ceremoniella frågor, stipendieärenden som varit lite snåriga eller tips och råd med bordsplacering så har han efter en kort betänketid lyckats reda ut de problem som kan ha förelegat.
2003 efterträdde Tore då Stig som ny inspektor. Jag har ju inte varit med riktigt ända från då så jag har försökt höra med några företrädare för att få en mer komplett överblick över hur Tore har varit som inspektor och om man kan sammanfatta hans gärning på något enkelt sätt. Det enda de har varit rörande överens om är att hans värv har varit stort och på väldigt många fronter. Alla lyfter de dock upp Tores brinnande intresse för kultur. Han har under hela sin tid som inspektor arbetat mycket och intensivt för att lyfta fram allt bra som nationen gör på det kulturella planet men kanske i ännu större grad försökt se till att nationen gör ännu mer. Han har hjälpt till att hitta prominenta talare till talarmiddagarna och jagat på nationens kulturförmän för att se till att nationen håller konstutställningar. Nationen står i stor skuld till Tore för hans arbete på detta område.
Tore har ju också under sin tid som inspektor blivit känd som nationens främste paltexpert. Ingen vid nationen har samma kunskap om eller är en lika stor konnässör när det gäller denna degiga maträtt. Han har med myndig stämma och med stor sakkunskap meddelat nationens paltgeneraler i exakt vilka proportioner av vete- och kornmjöl palten ska kokas. Ska man koka all potatis till smeten eller ska delar av potatisen tillsättas råriven för att ge palten struktur? Allt detta har Tore alltid ett välunderbyggt svar på. Därför har jag beslutat att på livstid utse Tore till nationens Paltnestor. Det garanterar honom fri palt på nationen samt en plats som rådgivare i alla paltrelaterade frågor.
Tore, Du har varit en fantastisk inspektor. Du har varit en god vän och ett oerhört stöd för oss kuratorer på nationen. En recentior i höstas som försökte få grepp om nationens
organisation sammanfatta det som att du är ungefär som nationens överseende morfar. Det är ganska fint tycker jag. Du har varit en fantastisk morfar för alla oss barnbarn på nationen. Snäll och rolig för det mesta, men med myndighet när vi behövt blivit tillrättavisade. Vi vill tacka dig varmt för all nedlagd tid och energi och hoppas att vi får fortsätta se dig och mormor Birgitta på nationens middagar. Ni är för alltid varmt välkomna tillbaka och vi hoppas att få möta er på nationens middagar länge framöver!
Tack!
Tore kallas upp på scenen och ställer sig i den svartklädda talarstolen. Liksom de övriga återges talet här i sin helhet:
Kära norrlänningar, ärade gäster !
När jag för åtta år sedan valdes till Inspektor för Norrlands nation insåg jag genast att det var en historisk händelse – fast kanske inte på det sätt jag tänkt mig. Jag skulle bli den siste Inspektor som blivit vald i det gamla konsistorierummet under ledning av Rector Magnificus. Men jag blev också den siste Inspektor som blivit vald i det gamla obligatoriska systemet. På det sättet var jag den sista länken i en kedja som hållit i 350 år.
Ja, skall man vara riktigt ärlig, så har ju flera länkar bytts ut under tidernas gång. Norrland var ju i detta sammanhang inte något enhetligt begrepp under flera århundraden. Vi hade Jämtska, Härjedalska, Botniska nationen etc, ibland var de stora, ibland små. Vid ett tillfälle bestod Botniska nationen av en enda medlem, han var både student och förste och andre kurator samtidigt – för att inte tala om klubbmästare. Men så var det också ett lejon, nämligen Jöns Svanberg, så småningom Vetenskapsakademiens ständige sekreterare, astronomiprofessor i Uppsala, samt grundare av Upsala Simsällskap. Lägg därtill att han ledde en gradmätningsexpedition till Torneå för att utröna jordens form. Folk hann med så mycket förr i tiden, men så hade de inte heller TV och datorer.
Många av föregångarna var märkliga personer. Fysikern Anders Ångström var en internationellt framstående forskare. ”Ångström” har dessutom gett namn åt en längdenhet som är så liten att den nästan inte finns. Filosofen Christopher Jacob Boström å andra sidan tänkte ut ett system som omfattade hela världen. Hans idealstat hade förbluffande likheter med det svenska statssystemet med kungen och de fyra stånden; detta system fanns som en idé i Guds medvetande, ansåg han. Då representationsreformen beslutades i december 1865 firades det på alla nationer i Uppsala med sång och glam – utom på Norrlands där det var tyst och släckt. Man led med sin gamle inspektor. När den allmänna rösträtten genomdrevs i Sverige (det som nu diskuteras i tidningarna) skedde det tack vare Norrlands nations inspektor Nils Edén, låt vara att han också var Sveriges statsminister. Vi har vidare haft en inspektor som samtidigt var universitetskansler (Engströmer), och vi har haft två som varit rector magnificus (Segerstedt och Strömholm). Vad betyder allt detta? Jo, det betyder att vi haft ledare som varit aktiva i samhället, de har varit lärare och forskare, och de har samtidigt deltagit i samhällsdebatten; de har inte suttit i något elfenbenstorn.
Inspektorn kan och bör således vara en länk mellan universitet och samhälle, men också mellan äldre och yngre generationer, och inte minst mellan lärare och studenter. Vad är det då vi – som utgör en sådan länk – skall förmedla? Jo, det är bildning och vetenskap. Bildning är som en rar blomma, en tulipanaros. Om ni inte är säkra på vad det betyder, kan ni slå upp det när ni kommer hem. För mig är bildning egentligen detsamma som folkbildning, att dela med sig av allmänna kunskaper i vardagen, att leva och lära på samma plan. Den gamle folkbildaren Carl Cederblad sade att folkbildning var ”hut och hållning, vett och vetande”, en ganska bra sammanfattning. Vad är då vetenskap? Det är systematiserad kunskap, det vill säga vi följer vissa system, vi arbetar efter fastställda teorier och metoder. Det vi kommer fram till är objektiv sanning, så långt man nu kan nå objektiv sanning. Jag vägrar i alla fall att acceptera postmoderna slagord om att det inte finns någon sanning. Det vore, som det heter på idrottsspråk, att kasta in handduken, och så lätt skall vi inte göra det för oss.
Om vi skall fortsätta att använda idrottsspråket, kan vi säga att vi nu lämnar stafettpinnen vidare. Jag tog över efter Stig Strömholm, och han underlättade övergången genom att alltid vara hjälpsam och omtänksam. Birgitta och jag kände det bokstavligen som om Stig och Gunilla stått vid vår sida, de har förmedlat sina kunskaper och erfarenheter på ett försynt men klargörande sätt.
Jag har givetvis också haft god hjälp av våra ämbetsmän. Till proinspektor Cecilia Pahlberg har jag fått delegera viktiga ekonomiska frågor, en arbetsordning som underlättat mitt arbete på avgörande sätt. Cecilia är inte bara kunnig i ekonomiska ting, hon visar också en entusiasm och arbetsglädje som inte alltid är så vanlig. Som inspektor kommer hon att satsa allt, det är jag övertygad om. Hon kommer säkert i sin tur att få god hjälp av den nye proinspektorn Mats Hjortberg. Kuratorer, gillevärdar, marskalkar, ja hela raden av skiftande ämbetsmän har imponerat genom sin lojalitet och sin ambition. Jag är övertygad om att dessa ungdomar, sedan de lämnat nationen, kommer att göra en viktig samhällsinsats. Framtidens svårigheter för studentnationerna ligger bland annat i obligatoriets avskaffande. Jag tror att Norrlands nation står ovanligt väl rustat genom sina kunniga ämbetsmän.
Jag vill önska er alla lycka till, och jag skall ge er ett ord på vägen. Hade vi varit i stora salen kunde ni ha blickat mot taket, där det står en rad tänkespråk. Jag vill peka på ett av dem. Är ni halvbildade så tror ni att det kommer från Albert Engströms skämttidning Strix, men är ni riktigt allmänbildade så vet ni att det ursprungligen stod i Havamal: Tål intet ont i världen, men var glad åt allt gott!
Tack skall ni ha!
Så avgår Tore Frängsmyr som Norrlands nations inspektor. Förste kurator tar av det tunga insigniet och lägger det på en sammetskudde, och skakar hand med inspektor emeritus som sätter sig bland landsmännen, medan Cecilia Pahlberg kallas fram. Till ljudet av en ljungande trumpetfanfar bugar sig Cecilia så att inspektorsinsigniet kan hakas om henne, och hon ställer sig att tala:

Kära vänner och norrlänningar!
För två veckor sedan tillbringade jag helgen hemma i Övertorneå. Trots att detta var i slutet av oktober var det ovanligt varmt ute när jag på lördagsmorgonen tog min morgonpromenad. Solen hade precis brutit fram och skingrat morgondimman och när jag gick norrut, med Torne älv och Finland på höger sida och samhället som klättrar upp efter berget Särkivaara på den vänstra, funderade jag på vad jag skulle säga här idag. Jag går samma stig varje morgon när jag är hemma och kan på så sätt följa årstidernas skiftningar: i juni när midsommarblommorna lyser i all sin färgprakt, några veckor senare i juli när de först följs av prästkragar, blåklockor strandveronika och hundkex, och därefter när renfana och mjölke lyser i senapsgult och ceriserosa. Septembers sprakande gula och röda löv, novembers karga skönhet och sedan vintermånadernas rimfrostträd som i mars/april ersätts av det underbara vårvinterljuset. Att gå samma välkända stig och känna igen årstidernas växlingar – allt detta skapar tillhörighet, tillförsikt och harmoni. Här känner jag att jag hör hemma. Verner von Heidenstam har i dikten ”Ensamhetens tankar” fångat denna känsla för hembygden. Han skriver:
Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
—men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna, där barn jag lekt.
Samma känsla av att höra hemma tror jag att många av oss känner här på nationen. Det här huset – eller husen – med all sin varma atmosfär där så många generationer av studenter fått möjlighet att träffas och utvecklas har något som kan jämställas med känslan för vår hembygd. Många av oss skulle nog instämma i att Norrlands nation är vårt andra hem – här är allt välbekant, även om det kan gå långa perioder mellan besöken. Precis som jag känner igen årstidernas växlingar när jag går på min stig i Tornedalen, känner vi nationsmedlemmar igen oss när vi besöker nationen. Reccegask, majmiddag, vårbal, luccegask och höstfest, landskap, lördagskaffe och föreningskvällar – allt förefaller välbekant och ganska oförändrat över decennierna. Och skönt är väl det! I vår turbulenta värld, där allt tycks ske allt snabbare, känns det tryggt att någonting är ”som det alltid varit”.
Men det är inte bara huset som är viktigt. Till skillnad från Verner von Heidenstam – som inte längtade till människorna – vill jag lyfta fram att det är människor som betyder så mycket för att nationen blir en så speciell plats. Studentgenerationer kommer, stannar några år och fortsätter sedan vidare –förhoppningsvis med många nya vänner, erfarenheter och kunskaper i bagaget och med en förvissning om att som alumn alltid vara välkommen på nationen. Men en del av oss blir kvar över längre perioder. Just den här kombinationen av förnyelse och kontinuitet är mycket viktig.
Kontinuitet visas inte minst en sådan här dag som vi började uppe vid nationsgraven. Högst upp på den pampiga stenen återfinns namnet på nationens förste inspektor, Johan Bredman, född 1770 i Oviken och nationens inspektor 1827-1841. När han blev inspektor hade han redan många års erfarenhet av uppdraget – mellan åren 1816-1827 hade han varit inspektor vid Medelpado-Jämtländska nationen, som var en av de nationer som bildade Norrlands nation. Bredman var professor i astronomi, han var en mycket populär lärare och blev så småningom också universitetets rektor. Det sägs att Bredman med omsorg vakade över nationen, att han försåg mindre bemedlade studenter med pengar och att han ännu vid mycket hög ålder besökte nationen vid olika festligheter. Som nationens förste inspektor satte Bredman otvivelaktigt en norm för kommande inspektorer – vi har här haft förmånen att ha inspektorer som, liksom Bredman, innehaft ämbetet under långa tidsperioder och härmed svarat för den stabilitet och kontinuitet som är så betydelsefull. Ett lysande exempel är naturligtvis Stig Strömholm som tillsammans med hustru Gunilla under 25 år alltid prioriterade nationen och nästan aldrig missade något evenemang.
I Verner von Heidenstams diktstrof nämns ”åtta långa år” – och åtta år är den tid som Tore Frängsmyr varit inspektor. Ur mitt perspektiv har det varit en verklig förmån att få vara med under denna period. Tore Frängsmyrs stora kunnande inom humaniora, hans vilja att dela med sig av all sin kunskap och vidga våra perspektiv är enormt inspirerande. När Tore för några år sedan tilldelades Disapriset framhöll han att ”man ska skriva så enkelt och uttrycksfullt man kan och koncentrera sig på att få fram budskapet.” Och nog
har vi fått ta del av många kloka och insiktsfulla reflektioner, och kunnat njuta av ett stort antal roliga tal med tänkvärda poänger. Tillsammans med Birgitta har Tore förgyllt en lång rad evenemang och vad jag speciellt vill understryka är att han initierat många minnesvärda kulturella höjdpunkter i form av talarmiddagar och debatter med celebra författare.
Tore Frängsmyrs tid som inspektor har varit en på många sätt händelserik era inte minst genom att vi fått genomleva obligatoriets avskaffande. Med den trygghet och stabilitet som Tore Frängsmyr symboliserat har nationen kunnat fokusera på målmedvetna förberedelser inför framtiden. Tänk bara på inrättandet av dotterbolaget NNFK, den viktiga satsningen på förbättrad information som bland annat resulterat i inrättandet av ett ämbete som kommunikationsskattmästare, diskussionerna om hur alumnverksamheten skall utvecklas, byggandet av nationsbostäder i Ekonomikumparken och renoveringen av Studentvägens alla korridorer och lägenheter. Och precis som Stig Strömholm lämnade över en mycket välskött nation, där det hus vi nu befinner oss i, Nya Huset, var alldeles nyrenoverat, har under Tore Frängsmyrs tid det Gamla Huset rustats upp och strålar nu i all sin prakt. Vi står alltså välrustade inför framtiden!
När jag talat om människornas betydelse för nationen har jag hittills fokuserat på inspektors roll, men det är självfallet så att nationens framgång bygger på att vi har många engagerade medlemmar som ställer upp. Norrlands nation har förmånen att ha personer ur olika generationer som lägger ner stor kraft, möda, tid och intresse: förutom de nu aktiva i kuratel, klubbverk, styrelser, utskott och föreningar vill jag speciellt nämna de tre skattmästarna. Kombinationen av yngre och äldre landsmän som har ett gemensamt intresse i utvecklingen av nationen – och bidrar med både förnyelse och kontinuitet – är ett vinnande koncept. Jag ser fram emot att tillsammans med proinspektor Mats Hjortberg få vara med och medverka till positiva och öppna relationer mellan nationsmedlemmar ur dessa olika generationer, men också till universitetet, andra nationer och det omgivande samhället.
Ett nytt inslag denna traditionstyngda dag är att inspektorsposten på Norrlands nation för första gången innehas av en kvinna. Under huvuddelen av universitetets och nationernas tid har det ju varit männen som dominerat. Några av dem som gjort banbrytande insatser för att förändra detta finns här
i salen idag. År 1957 blev Gunilla Strömholm (då Forslund) vald till nationens första kvinnliga kurator, och drygt ett decennium senare följdes hon av Ulla Bergquist. Ulla Bergqvist blev efter sitt år som andre kurator vald till kuratorskonventets första kvinnliga curator curatorum. Det tog ytterligare ett decennium innan vår nation, som sista nation i Uppsala, fick sin första kvinnliga [förste] kurator: 1987 valdes Margareta Bojéus till denna post. Utvecklingen har gått framåt och idag tycks kön glädjande nog inte vara avgörande vid val till olika centrala poster.
Vad har jag då för vision för framtiden och för min roll som inspektor? Det primära för alla som skriver in sig vid nationen är naturligtvis att bedriva akademiska studier under kortare eller längre tid. Men parallellt med studierna kan nationen ge fantastiska möjligheter till personlig utveckling. Ett engagemang på nationen ger erfarenheter och kunskaper, vågar jag påstå, som är ovärderliga oavsett vilken bana man väljer för framtiden – och dessutom är det fantastiskt roligt. Som inspektor vill jag medverka till att nationen tar tillvara mångfalden och fostrar till tolerans grundad på olika erfarenheter, olika åldrar och olika bakgrunder. Och här vill jag poängtera att man inte behöver vara född i Norrland för att känna tillhörighet. Nationens alla verksamheter tillvardags och till fest, såväl dag som kvällstid och i många olika föreningar gerutrymme och plats för alla.
Jag vill avsluta med att tacka för det förtroende nationen visat som valt migtill Inspektor. Med ödmjukhet, och med det historiska såväl som det framtida perspektivet, hoppas jag fullgöra mitt uppdrag på ett sätt som motsvarar förväntningarna. Med Ert fortsatta stöd och förtroende kommer jag att med engagemang och glädje verka som Norrlands nations Inspektor.
TACK!

Så blir det dags för proinspektorsskifte – Mats Hjortberg kallas upp och detta insignium hängs om hans hals. En ny, bara aningen kortare trumpetfanfar hörs, och Mats håller ett koncist tal som lovar nya, goda tider. Även detta tal kan komma att publiceras här som Mats berättade det.
Efter detta avslutas landskapet när 1Q emeritus Richard Samuelsson inbjudit Tore och de kuratorer som suttit under Tores tid som inspektor till en middag. Fotografering vidtar under logistiskt mankemang, och klockan börjar närma sig det att kvällens bankett ska börja.


3. BANKETT

Många människor i vackra kläder pratar och minglar i nationshusets äldre delar, återseenden och nya möten sker mellan parfotografering och skålar i finbubbel. Medaljer klirrar och händer skakas och ovanligt precis på det angivna klockslaget öppnas dörrarna till gamla salen, som är magnifikt dukad med borden döpta efter forna inspektorer. Krönikören får plats på Torgny Segerstedt. 

Norrlandssången klingar, tonen är säker, och den första rätten – hummersoppa – serveras utan dröjsmål. Sånganförarna Lina och Linnéa har mage att ta upp en första snapsvisa väljer – helt mot alla konventioner – Helan Går, istället för I Norrland Växer Det. Detta skabrösa regelbrott till trots sjungs det starkt och rakryggat, och hummern sköljs ner med en pale ale, till sång av Chorus Virorum om skägglösa dundergudar, dåne liksom åskan, en skål för Pahlbergs ära och Frängsmyrs. Applåderna åskar.

Mellan de nya, ståtliga ljusstakarna är stämningen glad och högtidlig, fotoblixtar stör 1800-talsatmosfären med korta mellanrum, den första rätten dukas ut, och äntligen: I Norrland Växer Det. Smultronsorbet med mousserande vin serveras som mellanrätt, och 1Q ställer sig att tala. Han adresserar alla kategorier av gäster mycket noggrant och välkomnar sedan upp Tore och Cecilia. Tore överskänkes i nationens namn en förgylld förtjänstmedalj, som med viss tröghet sätts på frackbröstet. Applåderna dröjer, kanske för att vördnaden är så stor, men när de kommer igång blir ovationerna stående, och varar länge.

1Q emerita, Curator Curatorum Anna Berntorp fattar mikrofonen och talar Tores lov: Inspektorernas roll var för länge sedan att förhindra att studenterna gick lös på varandra med nävar och värjor men numera tillför de inte bara sådan stabilitet, utan den viktiga kontinuiteten, och har nu senast varit oss behjälpliga med att övervintra kårobligatoriets fall. Tore har varit inspektor länge, har utgjort en god rådgivare och vän, en glädjekälla och stor välgörare för det norrländska kulturlivet i Uppsala. Inte minst har många lärt känna honom som en man av många finurliga tacktal! Som styrkemätare på det upsaliensiska studentlivets tacksamhet överräcker Anna Kuratorskonventets förtjänstmedalj i Norrlands nations sidenband.

Tore tackar helt kort för äran, och säger att han hoppas hans arv förs vidare: Förvaltandet av det gamla på ett sätt som gör det möjligt att ta till vara på det nya.

Norrlandskören gör entré och sjunger med störa stämmoprecision bland annat Gubben Noa, tolkad med största bombastism.

Härnäst utlyses konferens i tio minuter, och det understryks alldeles särskilt att man INTE hinner gå på Orvar under den tiden. Ifall det nu istället på herrarnas toalett sjungs oanständiga visor och dricks ur pluntorna är det inget som krönikören vet något om, eller kommer att berätta om här.
När sittningen åter börjar serveras den första varmrätten snabbt – ankbröst med smörstekt lök. Sorlet dämpas kraftigt när matens delikatess till fullo går upp för de sittande, och härnäst är det dags för talet till Hembygden, i tappning av nyvalde proinspektor Mats Hjortberg. Talet återges här:
Kära Örebroare! Hade jag sagt om jag hållit Hembygdstalet på Arboga gillepå V-Dala Nation, men det gör jag inte, ty jag är inte född i vare sig Örebro, Hallsberg, Askersund eller Nora utan i Norland, eller Norrland, som det heter om det skall stavas och uttalas någorlunda korrekt. Närmare bestämt på Övertorneå Gamla Sanatorium uppe på Särkivaara, som omges av kyrkbyn Matarengi. Det skedde den 12 april 1961, samma dag som Jurij Gagarin som förste människa åkte upp i världsrymden. Jurij var förutom stridsflygare och kosmonaut även en fullblodad nostalgiker. Han älskade sin hembygd utanför Smolensk så till den grad att han i det minimala kosmonautspatiet i rymdkapseln lätt hänga upp sin mors 8 x 8 m broderade väggbonad föreställande ”Firandet av att Kolschosen lyckats dra upp den, för att uppnå femårsplanen levererade traktorn, ur kärret redan efter åtta år”.
Apropå Särkivaara! På svenska Mörtberg. Ja så hette vår nya inspektor innan hon gifte sig med JanOloph och tog namnet Pahlberg. Hon hade långt innan giftermålet och det blivande inspektorskapet intresserat sig för geografi i sann Upsaliensisk anda inspirerad av vår saliga Gerd Eneqvist, hedersledamot från Luleå, och Uppsala Universitets första kvinnliga professor. Det första Cecilia gjorde efter att hon lärt sig gå var att namnge berget i nära anslutning till familjens hemman. Det fick följaktigt bli namnet Mörtberget. För att sedan förankra namnet hos alla Matarengibor beslöt hon kontakta sina goda vänner Bengt Pohjanen i Haparanda och Mikael Niemi i Pajala om en översättning av Mörtberget till tornedalsfinska, meänkieli. De kanske sinsemellan mindre goda vännerna Bengt och Mikael beslöt sedan efter en riktig holmgång som inkluderade tårtkastning, smuggelsprit och bastubad förkasta det rent Tornedalsfinska Mörtiperki och istället namnge berget utifrån det mer purfinska Särkivaara.
Ja Övertorneå denna lilla pärla men ändå huvudort för mellersta Tornedalen var då precis som nu präglad av den älv som utgör gräns men ändå binder samman två riken i Norden. Endast några få planerade konceptioner men inga planerade förlossningar sker numera i Övertorneå, det har det inte gjorts sedan 1969, så hade jag fötts ungefär när snittet av er som anno 2011 är på höstfesten är födda, hade det skett i Kalix och Kalix är ju förutom sin löjrom och nyhetsankaret K-G Bergström mest känt för oss Tornedalingar som början på Svenskbygden och som sträcker sig ända till gränsen mellan Småland och Skåne. Enbart svensktalande kallades ibland i alla fall uppe i Korpilombolo, där jag för övrigt har många släktingar. för ”Kainulaiset”, det vill säga ”kalixbor”. För överkalixbor eller ylikainulaiset hade man inget namn. Deras dialekt var och är fullkomligt unikt i alla fall ur ett universellt perspektiv. Det finns dock de som menar att överkalixbondska och antimateria är liktydigt och att man kan förena fysikens olika teorier och på så sätt skapa en fullständigt förståelig världsbild utifrån överkalixbondskan. Ingen redaktör vare sig på Science eller på Nature har dock lyckats tränga igenom de inlämnade manuskripten.
Uppväxten i Matarengi har jag inte så många minnen av, lite tråkig kanske men ändå rätt harmonisk. Vi bar inte folkdräkt. Vi hade slutat med att handmjölka kor och kärna smör. Vi pratade ett blandspråk mellan svenska och finska, meänkieli som tidigare nämnts, en så kallad rotvälska, trots att kålrötterna sedan lång tid tillbaka ersatts av mandelpotatis. Vi åt inga kräftor men vi åt surströmming och torrköttsvälling – det vill säga att vi lade nästan färdiggnagda torkade renbogsrester som vi kokade i välling. Doften som uppstod var så speciell att vi barn inte behövde kommenderas ut och leka. Torrköttsvälling! Obeskrivligt? Ja! Gott Nej! Det vill jag inte säga. Tacka vet jag Dopp i Kopp. En kulinarisk specialitet vars recept är så komplicerat att endast vår nyvalda inspektor och vår nyvalde proinspektor kan receptet. Receptet fås genom att antingen bjuda inspektor eller proinspektor på grogg eller bådadera. Om det mot all förmodan är så de två recepten senare under kvällen inte överensstämmer kan det finnas ett linjärt samband eller till och med ännu värre ett logaritmiskt samband med groggmängden. Kom då ihåg Inspektors recept är då det korrekta.
I och med att jag inte lärt mig handmjölka kor och att det hos vår familj serverades torrköttsvälling i parti och minut var jag tvungen att lämna hembygden för att söka bäring och näring någon annanstans. Jag lät singla slant utifrån de två böcker vi hade hemma, Lestadius Postilla (krona-norrut) och Luthers lilla katekes (klave-söderut). Klave blev det och jag styrde kosan söderut mot Wittenberg. Nästan halvägs fick jag pyspunka och gick in hos en bonde för att hämta lite luft. Vid köksbordet satt bonden och sörplade välling. Efter att jag förklarat mitt ärende sa han ”Inte behöver du åka ända till Wittenberg, här i trakten antog vi den Augsburgska Trosbekönnelsen redan 1593. Stanna här vet jag. Ja inte just hos mig för du ser inte ut vara den som kan handmjölka kor eller kärna smör för den delen. Åk in till stan vet jag”. Mycket riktigt. Jag hoppade på en grön buss betalade via SMS och steg sedan av vid Resecentrum. Jag såg mig omkring och blev alldeles förskräckt. Det var väl inte så här Martin Luther tänkt sig att det skulle bli när han spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. Jag fick hjärtklappning och en djup släng av Nostalgia. Jag måste hem. Norrut. Jag rusade förbi ett semigigantiskt konsert- och kongressliknande palats bara för att upptäcka att jag var omgiven av kommunfullmäktigeledamöter på väg in till plenum. Vad skulle jag ta mig till? Utan närmare funderingar sprang jag västerut över den smalaste älv jag någonsin skådat. Jag öppnade en vacker port kravlade mig upp för ett ännu vackrare atrium för att slutligen ramla ihop på golvet och svimma av i den vackraste av alla balsalar.
Jag vaknade till av att vinet, en Chambertin 1947 från Domaine Armand Rosseau, smekte min gom och min tunga. Ovanför mig såg jag något så gudomligt ja en nästan himmelsk uppenbarelse, nämligen ett 10-tal unga studenter och studentskor som förbarmade sig över mig. En ofantligt skön studentska med de klaraste ögon sa med sin fagra Lillpitestämma ”Du är vid Tibern”. Va! Skrek jag har jag missat avtagsvägen till Wittenberg? Nej! Sa en grann grabb med frejdig Ramseledialekt ”Du är i villan vid Tibern”. Jag just det ”Vid Fyris Å på Norrlands Nation” fyllde en välproportionerligt byggd student i med sin myndiga från Kall i Jämtland härstammande dialekt. ”Du är bland vänner men jag ser att du lidit av Nostalgia” utbrast en fager lätt kindröd medicinstudentska med sin pikanta dialekt från Norra Stadsberget i Sundsvall . ”Vi tycker också om vår hembygd fast vi lider inte av Nostalgia” påtalade studenten med sitt distinkta Malgomajformade Vilhelminamål. ”Vår hembyggd finns över hela världen” sade någon ovanför bakom mig med den sublima ton som bara erhålls om man kommer från Dar es Saalams södra förstäder i Tanzania. Jag tittade då upp och såg en studentska med den mest undersköna faciala struktur man kan tänka sig. Samstämmigt utropade studenterna omkring mig ”Vi älskar vår hembygd, vår nation och till och med Uppsala”. Jag blev så djupt rörd att endast en bit mat kunde hindra mig från att falla i glädjegråt. ”Kära studenter” och la betoningen på de rekorderligt rullande R-n. ”Er vill jag lära så att vi sedan kan låta laga den bästa maträtt som uppbringats på denna jord nämligen- Dopp i Kopp”. Dopp i Kopp! Utbrast studenterna högt men föga förvånande. Den maträtten kan vi redan och har lärt oss att älska över allt annat här på jorden. Vem har lärt er att älska den maträtten frågade jag förstummat! Cecilia! Ropade studenterna högt och ljudligt. Hon som överallt annat här på jorden älskar sin JanOloph, sin Dopp i Kopp, sitt Uppsala, sin Norrlands Nation, oss studenter och inte minst av allt hela sin familj och hembygd. Så Skål på er alla förhoppningsvis på ett sunt sätt hembygdskära Norrlänningar och högt ärade på ett sunt sätt hembygdskära gäster och må er Gud välsigna er.
Mats tackar för sig, sittingen är makalöst road och applåderna åskar hatten av den ödmjuke Mats.
Kuratorerna Robert och Jonas vill härnäst tacka Birgitta Frängsmyr för hennes trogna tjänst till nationen – hennes kärlek till den är uppenbar och hennes gärning vid Tores sida har varit enastående och prisvärd. Ett ämbetsmannaglas med personlig gravyr kommer därför alltid att finnas för henne när hon kommer till sittning på nationen. Birgitta tackar och sjungs till!
Den fortfarande mäkta välordnade och rakryggade festen har blivit bara en nyans suddigare i sina kanter, det blir fort så tyst som det ska när nästa talare anges: Förste kurator Jonas, som ska hålla kvällens välkomsttal. Han börjar återigen börjar med att tilltala ett tjugotal kategorier av närvarande, för att säkert täcka in alla. Han är glad att nu ha Cecilia som Tore, och traditionen vilar trygg över kvällen – en av de närvarande, Erik Bäcklund, närvarar nu vid sitt sjätte inspektorsskifte. Ja, sannerligen, här vördar vi som alltid den norrländska asketismen… skämt åsido, välkomna!

Den fjärde rätten är lammlägg med rotsakspuré och låter sig smaka med ypperligt vin därtill. Sånganförarna plingar på triangel och berättar en Bellmanhistoria, anför sedan epistel n:o 21, och sången är stark och tonsäker att man förstår att de flesta närvarande sjungit denna sång i fyllans varma barm förut.

Det är dags för nästa underhållning, och två glada gluntsångare av aktningsfull ålder intar rampljuset! Med de yvigaste gester och den mest teatrala inlevelse sjunger de tonsäkert gluntar om svårigheten att hålla sig vaken en lång lektion, om en misslyckad serenad och om utsikten från Uppsala slott. Och om att Uppsala är bäst, varför nu det behöver påpekas.

En ytterligare konferens utlyses, återigen blott tio minuter, men eftersom det inte påpekas att man specifikt inte har tid att springa till Orvars Krog har man förstås det. På Orvar trängs skrämda normala gäster med en formlig hord av pingviner och prinsessbakelser som väller in genom alla öppnar i krogen, och drygt trettio minuter senare bänkar sig sittningen igen utan att någon enda gäst tagit med sig alkohol tillbaka till sittningen.

Efterrätten serveras i form av en välförsedd ostbricka med hemgjorda bäranrättningar, och hålls sällskap av ett likörglas fyllt med starkporter, och till detta kommer Allmänna Sången med en ensemble som sjunger en visa av Ale Möller, en traditionell bröllopsvisa på otraditionellt vis, Till Österland, med mera.

Slutligen så, Cecilias första tacktal som inspektor:

Kära gäster, vänner, landsmän och landsmaninnor!
 För åtta år sedan höll då avgående inspektor Stig Strömholm ett tal under middagen där han talade om sin upplevelse av ”déjà vu – dvs ”sett förut”. Efter 54 år på nationen, varav 25 år som inspektor, tyckte han sig känna igen det mesta, men hans poäng var att detta inte var ett uttryck för tristess, utan snarare skapade livsvilja och trygghet. Jag är nu inne på mitt 37:e år som nationsmedlem och kan bara instämma i att ”déjà vu”- upplevelserna är ofta förekommande. Samtidigt har jag – inte minst idag – en känsla av ”första gången”. Norrlands nation har en lång och ärorik historia av inspektorer – alla män – som kraftfullt och ambitiöst, och ofta under mycket långa tidsperioder, verkat för nationen. För första gången är det nu, 184 år efter att Norrlands nation bildades år 1827, och 129 år efter att den första kvinnan skrevs in vid nationen 1882, dags för en kvinna. Jag är mycket glad och ödmjuk över att ha fått det förtroendet!
 Det är också första gången som vårt universitet, efter 534 år, nu får sin första kvinnliga rektor och första gången som vi här på nationen har en kommunikationsskattmästare – som också är kvinna. När kvinnorna gjorde sitt inträde vid universitetet och nationerna i slutet av 1800-talet möttes de ofta av stor skepsis och många såg med förskräckelse fram emot en dyster framtid och det klassiska studentlivets sorgliga undergång. Men med facit i hand kan vi konstatera att utvecklingen gått framåt! När jag ser mig omkring och känner igen alla par som träffats här på nationen så undrar jag hur det skulle ha gått om nationen hade fortsatt vara en manlig bastion! Minns ni första gången ni sågs – kanske var det just här i Gamla salen? Jag minns att det var här jag första gången fick uppleva en riktig bal. Och vad vore väl en bal utan både män och kvinnor!?
 Vi behöver alla förebilder – både manliga och kvinnliga . Jag har haft förmånen att få vara proinspektor under Tore Frängsmyrs era – och inspirerats och lärt mig oerhört mycket. Tore har i sina tal ofta delat med sig av sina erfarenheter från hur det var att vara student när han kom hit på 1950-talet . Med Mats och mig kommer Ni säkert att få höra om våra erfarenheter, skrönor och sanningar från 70 och 80-talet. Det finns också risk för att en och annan
 Norrbottenshistoria slinker med i stil med ”En pitebo mår bäst när han mår lite dåligt” eller ”Det bästa med att bo i Norrbotten är att man aldrig behöver köpa några trädgårdsmöbler, man sitter på sparkstöttingen” . Men efter att ha hört proinspektor Mats’ livfulla beskrivning kommer nog den här bilden av den pessimistiske och ordkarge norrbottningen att modifieras!
 Även om det är ovanligt varmt och soligt ute så säger almanackan att vi befinner oss i mörkaste november – en tid då man kan krypa upp i en skön fåtölj och njuta av alla nya böcker som kommit ut. Bland höstens två stora litterära händelser – var och en på sitt sätt – vill jag anknyta till Tomas Tranströmers Nobelpris och Zlatans biografi, ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”. En av mina favoritrader hos Tomas Tranströmer är det hoppingivande ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”. Av Zlatan kan man lära sig att en mycket tuff uppväxttid kan vändas till framgång. Med hjälp av dessa två så olika profiler vill jag dra en parallell till nationens viktiga roll att – oavsett varifrån vi kommer och vilken bakgrund vi har – ge oss möjlighet till utveckling: PO Enquist – en annan av mina favoriter tillika hedersmedlem på nationen – har i sin självbiografi ”Ett annat liv” på en halvsida fångat essensen i nationen när han beskriver hur han, när han kom till Norrlands nation på 1950-talet, kunde konstatera att ”Föräldrar är utraderade. Ingen rik eller fattig. Alla tycks ur klassynpunkt befriande historielösa, har bara sin begåvning eller dumhet eller sina egenheter.” Och de egna egenheterna är plötsligt inte särskilt avvikande. Här på nationen får vi alltså stora möjligheter att själva forma våra liv. Vi växer i mötet med människor som har andra erfarenheter och intressen, och vi får också möjlighet att umgås över generationsgränserna. Jag hoppas att så många som möjligt tar tillvara detta.
 Min huvuduppgift ikväll är att tacka för maten – och här blir det en kombination av ”déjà vu” och första gången. Som gammal gillevärdinna har jag varit med om att planera och genomföra ett antal middagar på nationen och jag vet därför vilket oerhört arbete som ligger bakom. Jag vet också att det är många människor som tillsammans genomför en sådan här storslagen fest och vill därför i tacket till kuratel och klubbverk, med gillevärdinnan Alexandra i spetsen, också inkludera alla dem i kök och servering som bidragit och sett till att vi fått uppleva en så fantastisk middag. Vi har alla varit med om välkomponerade middagar under tidigare nationsfester, men ikväll är det första gången som vi får avnjuta denna delikata femrätterskombination av hummersoppa – smultronsorbet – vildand – lammlägg och en härlig osttallrik. Att dryckerna år så väl utvalda höjer upplevelsen ännu mer. Och som ”pricken över i” kompletterats allt detta med underbar musikunderhållning – för första gången har tre olika körer och dessutom två Gluntsångare engagerats.
 För en oförglömlig dag och kväll höjer jag mitt glas och säger VARMT TACK! 


4. BAL

Kommentera

Öppettider

KANSLIET

Måndag - Torsdag
Fredag
Lördag
13 - 17
12 - 16
12 - 15

Orvars Krog

Måndag - Torsdag
Fredag 
Lördag
Söndag
17 - 01
14 - 01
15 - 01
17 - 22

Majs Café

Måndag-Torsdag
Fredag
Lördag
08 - 17
08 - 14
12 - 15

Studieplatser

Måndag-Tisdag
Onsdag
08 - 21
08 - 20
Torsdag
Fredag
Lördag
Söndag
08 - 21
08 - 15
12 - 15
14 - 18

Bibliotek

Måndag-Tisdag
Onsdag
Torsdag
Fredag
Lördag
Söndag
08 - 21
08 - 20
08 - 21
08 - 15
12 - 15
14 - 18

Utlåning - bibliotek

Måndag-Torsdag
Fredag
17-18
14-15

Sidöversikt

NNFK

Norrlands nation fest & konferens
Är du inte student och vill boka lokal för konferens eller fest? Klicka här!

Kontaktuppgifter

Telefonnummer

018-65 70 70

Adress

Norrlands nation
Västra Ågatan 14
753 09 Uppsala

E-post

Kansliet (Allmänna frågor)

Förste kurator (Medlems- och funktionärsfrågor)

Andre kurator (Uthyrningar, lokalbokningar och ekonomi)

PR-förman (Marknadsföring, sociala medier och affischering)

Vad är norrlands nation?

Norrlands nation i Uppsala har till uppgift att som en partipolitiskt och religiöst obunden sammanslutning av studerande främst med anknytning till Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, verka för att skapa en miljö, som befrämjar medlemmarnas studier, trivsel och personliga utveckling under studietiden i Uppsala.

Undrar du vilket upptagningsområde vi har? Alla studenter i Uppsala är välkomna att bli medlemmar av Norrlands! Nationen härstammar ursprungligen ur studentsammanslutningar som riktade sig mot studenter från Norbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Det är även de i dessa län ingående landskap som utgör nationens vapen. 


Laddar...