Fler krönikor

1

Krönikören har ordet!
På denna sida kan du läsa nationskrönikörens krönikor, som handlar om våra klassiska nationsevent! Läs om alltifrån Landskap till Lussegask, allt utifrån krönikören Johannes Dufvas perspektiv. 

Lussegasken 2022

Käraste norrlänningar och nationsvänner,


Uti årets sista månad, till terminens slut vi vandra,

finns dock ännu några skålar, kvar att klinga bland varandra,

innan var och en ska fara, hem till sitt och fira jul,

det blir Lussegask på Norrlands, årets sista gask-klausul!


Och det hände vid den tiden, utan kejserligt dekret,

att jag for till vårt nationshus, genom snölandskapsskönhet.

Längs med Fyrisforsens vatten, vägen fram var tämlig glatt,

vännen bak på hållarn pusta, ut när framme av han satt.


In i vestibul och värme, upp för trappan med en glögg

där vi kära och bekanta, fram för skål och kram vi högg.

Men vi höll oss från att hugga, ned den stora, stolta gran,

som med ljus och kulor röda, viska “snart är doppardan”.


Väl till bords i Gamla salen, prydd i juldekor och glans

jag och grannen tog och hälsa, Johan Lind var namnet hans. 

Inför kvällens stora julbord, inte ett och två men tre,

han ändå bestämt att grunda, korv i lussekatt sig med.


Tjo och tjim, de drog igång, sånganförarna en sång,

och vi alla toner skråla, ut i varje paviljong!

Och när skålarna sig tigit, varm i kläderna vi var,

som sedvanligt sen till orda, våran 1Q tog därav.


Han förtäljde om ett samtal, med sin mamma som han haft,

när han i sin säng var bäddad, tyngd av feber och tyngdkraft,

“Se så lilla rara glin, varför ej en apelsin?

Strunta nu i jobb och tvång, citrusfrukten gör dig strong!”


Om det nu var apelsiner, som till slut gjort honom kry,

eller mammas kära stämma, knappast något huvudbry.

Att få prata med familjen, stärker både kropp och själ,

och ger julstämning i sinnet, i vart hem och hus likväl.


Efter 1Q sjungits till, lyste bordet vårat opp,

en ljusslinga oss förtäljde, mot ett julbord nu galopp!

Och så fylldes alla faten, med potäter, korv och sill,

Janssons, Rödbetsallad, ärtor, och en massa gott därtill!


Men så blev det mörkt i salen, folket tystade sig ned,

för in genom Gulans gång, tåga Norrlandskörens led,

med Lucia i sin spets, iförd krona full av ljus,

och med alla julens toner, sången klinga i vårt hus.


Och så flöt vår kväll iväg, genom stim och sång och skratt,

sånganförarna med dragspel, sjöng om hemvändarfestnatt,

Isak Kautto oss förtäljde, om en blöt julaftonskväll

och att ta det lugnt med spriten, och skit sen i att vara snäll! 


Även tomten knacka på, för att klappar dela ut,

mången fick sig ett paket, säcken tordes ej ta slut!

Efter tomte och mer mat, blev det ännu mera sång,

Cantus Feminis det var, som oss bjuda denna gång!


Och det fortsatte att sjungas, om att ölen dofta brett,

och sen ännu mera julbord, som vi glatt på satte sprätt.
Våran Proinspektor sedan, för oss rimma med finess,

vävde in Inspektors ledord, E G G i sin address.


Och sen blev det dags att tänka, på vår Lussegasks-refräng,

innan kvällen sedan fortgå, ut på släpp med dans och fläng!

Och vi bankade i bordet, och vi skråla i vår sal,

och vi klingade för julen, i var skål och var pokal!


I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör

Höstfesten 2022

Kära norrlänningar och nationsvänner
Så plötsligt sluter sig novembermörkret kring Uppsala. Aldrig en förvarning eller påminnelse innan man finner sig där på cykeln, trampandes i dunklet till och från sina åligganden. De två små klockbatteri-lamporna man köpt på Clas Ohlson kämpar lönlöst med att mota ljusets frånvaro och vinden och kylan virar sig kring ens hela kropp i åtskilliga försöka att knuffa en tillbaka till där man kom ifrån. Man stretar emot, och allt som oftast vinner man.
Och även om jag själv inte erhöll någon sorts pokal för min vinst i att ta mig längs stadens gator den där mörka höstkvällen för ett par veckor sen så fick jag ändå, efter att jag låst fast min trogna stålhäst i cykelstället, tacksamt mottaga en portkod. Hux flux så stod jag bland en lustig flock och klingade både bubbel och saffransbulle med de stimmande figurer jag hittat innanför dörren. Det var ju höst och snart dags för fest, på vårt kära Norrlands nation, nådens år tjugo tjugotvå.
I gemensam bragd tömde vi våra glas, krokade arm och tog oss vidare ut i mörkret och genom stan, med sång och med våra fracksvansar och klänningskanter flaxande kring sluten på våra rockar. Jag tänkte på hur lätt det nu plötsligt var att mota höstskuggan i grind, där vi tillsammans sken av glädje och förväntan, som eldflugor i kvällens första timmar. Således vann vi även denna gång och stod snart och klappade om varandra och andra vackra ansikten i trapphallen, med garderobslappar och snavecbiljetter i händerna.
Knappt hade jag hunnit lura en av mina fördrinkskamrater att han haft nåt skräp på västen och därmed knäppt honom försiktigt på näsan innan marskalkerna armbågat oss vänligt till att hitta våra platser i Gamla salen. Ett leende till vänster sträckte fram handen och presenterade sig som Oscar Blomgren, mitt bordssällskap för kvällen. Med nöd och näppe hann jag presentera mig själv innan gonggongen ljöd och vi stämde upp i vår norrländska sång. Under förrätten sedan avverkades samtalsämnen som “free the nipple” och  “cancel culture” vid vår kant snabbare än något kunnat stava till “WOKE” och jag skrattade åt den härliga kontrasten mellan salens högtidliga skimmer och att diskutera hur bäst man tänder eld på en BH.
Gonggongen talade igen och räckte sedan över mikrofonen till Förste kurator Olle Linder. Han försäkrade oss alla att han faktiskt trippelcheckat att han skulle hålla tal just denna kväll och vi var alla likväl förbryllade eftersom ingen förväntat sig något annat, likväl glada för hans skull att han nu gjort sig så säker som en människa möjligen kan bli på sin sak. “Ingen dag är den andra lik” gick på temat “Höstfest” och han belös de två lysande konstruktionerna tillika hjärnorna som för närvarande låtits ställas upp på nationens balkong som en del av kommunens årliga ljusfestival “Allt ljus på Uppsala”. I deras neonsken påpekade vår käre 1Q att brainstorming skulle kunna vara på sin plats, men la även till att han själv måste ha glömt spisen på uppe i hjärnkontoret under förberedandet för Höstfesten då han alltså placerat Erik Hennings på honnören. Vi trampar alla i våra klaver gav vi som applåderande tröst och sjöng honom till.
Det blev snapsbjud och mina grannar mitt emot glömdes bort och blev utan men det delades broderligt och systerligt från oss som fått. Vinet kom kort därpå och det skålades något så pedantiskt att det kändes som att jag lärde mig vad höger och vänster och rakt fram var för något på nytt. En dörr öppnades ut till trapphallen men ingen dök fram och marsalkens ansikte var ett frågetecken och från Gulan tågade istället lite finurligt Kammarkören in och slapstick-humorn befann sig. Men så gick skratt över till stillhet och så blev det också så vackert som det kan bli när man blundar och körsången slår ann på ens känslomässiga strängar. Jag törs nog aldrig ha hört en vackrare rendering av I Furuskogen, och väcktes först när kören avslutade med fylleharmonik à la Bellman. 
Konferens blev det och ute i trappen stod Cantus Feminis med levande ljus och bjöd på åter mer skönsång från den repertoar som de åkt runt med under deras serenadfärd kvällen innan. Efter march fram och tillbaka mellan Orvar satt vi åter till bords och sånganförarna Amelia och Frida tog ton till “Jag mötte Lassie” som en ode till vår nationskrog och sjöng “jag fick en Norrlands, jag fick en Norrlands” och “vi tog tapp i hand”. 
Från en hyllning till två andra installerades därefter två nya hedersledamöter vid nationen. Först ut var Eva Tiensuu Janson, som tackade varmt och berättade om sina begynnande steg i studentlivet och vilka fantastiska möjligheter hon fått och fortfarande får ta del av som medlem i Norrlands. Därefter kallades Pär “Percy” Sundelin upp och jublet och ovationerna tycktes nog aldrig ha tatt slut om det inte varit för att 1Q till sist tvingats stor-hyscha lugn i salen. Få gånger har nog någon varit så välförtjänt av någonting och det var en rörd Percy som skojade till med att han faktiskt försökt skriva ett brandtal inför kvällen där resultatet blivit en papperslapp med ordet “brandtal”.
Andra konferensen drog ut oss på sin lilla färd och Oscar eller Matilda eller båda två sa att “vi slåss inte, vi älskar tills vi dör” vilket jag tyckte lät så ödesmättat och fint att det stannade kvar. Sen en sån där orange drink i Yttre läs och tillbaka till våra platser igen där det sjöngs att hela nationen doftade av öl och tonartshöjningarna gick kors och tvärs. Det var rent av en karismatisk stämning som råkat infinna sig. Senare under kvällen skulle samma stämning tydligt visa sig i styrdansen och människor skulle komma att dansa så häftigt och rent av trollbundet till nationsorkestrarnas mjuka och riviga toner att man nog alldeles säkert kunde misstänka sig seniorerna längs kanten sitta och tala om minnen av dansen på Hårgaberget.
Strax innan O gamla klang tog dock först Inspektor Pahlberg sedvanligt till orda om tidens turbulens och hur världen utanför kan tyckas grå och kall, speciellt i detta novembermörker. Vilken gåva är det då inte att få samlas som vi gör på vår nation, så plötsligt känns vår värld inte riktigt så grå och kall längre och hon poängterade hur detta byggs upp av allas vårt engagemang, av glädjen och gemenskapen. För även om det inte är lätt alla gånger, så stretar man emot. Man stretar emot, och allt som oftast vinner man.
I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör

Nya delens jubileumsbankett

Kära norrlänningar och nationsvänner

För att fira att Norrlands nations nya del fyllde 50 år hölls den 22:a oktober en bankett. Jag fick i uppgift att delta i egenskap av Krönikör. En nära vän sa till mig att det kunde var vettigt att skriva ned lite av vad som passerade i min sångbok under kvällen, såklart supervettigt! MEN KOLLA HÄR!Jag sitter här i Majs och försöker tyda vad jag har framför mig. Första raden kanske, resten är obegripligt skulle jag säga. Vad flög i mig egentligen? Nåväl.Här är vad jag minns från kvällen.Från början: förste kurator Olle går upp och håller välkomsttal. Det blir en kära örebroare. Besittningen (heter det så för besättning på en sittning?) skrattar, och vips är kvällens mantra fött. Sedermera går resterande POIs upp, tackar och ger sitt passus på tabben, langar garv, skålar och går ned.  Till detta serveras god mat, någorlunda i tid, det sjungs något förbaskat, sången skickas runt och dem gamla gnabbar om forna tider. Jag sitter på kanten men måste ändå säga att det kändes rätt så trevligt. Det puttrar på. Stämningen livas upp när Attraktionsorkesterns Attrapper gör ett dansframträdande.Efter detta sker något som får hela salen att tystna. En projektorbild med en gammal gubbe dyker upp. Han har eftertryck i rösten. Bakom sig en stor bokhylla i mörkt träslag. Han berättar om hur det var för femtio år sedan. Om att nationen var på tok för liten, att det fanns tennisbanor på bakgården som samlade löv och människor med radikala idéer – de hade till och med gjort omröstningar med majoritet att riva gamla delen (den som blickar mot ån), men att dåtidens byråkratiska norrländska tröghet (á la SAF) skickligt försinkats från ödesdigert utfall tills dess att medlemmar glömt och nya förslag kunde läggas. Vi får höra historien om diskot. Arvet från de samiska trummorna till taket på hexagon (ovan neonljuset).  Ett brutet ben och B-T-I-Bs hårda flit och slit.  Att besittningen är trollbunden är nästan utan att nämna.När Stig Strömholm väl talat klart säger han ”och med det torde jag ha sagt det viktigaste jag hade på hjärtat”. Med det avslutades inspelningen och även om vi bara tittar mot duken av en frusen bild brister en rungande applåd ut i salen. Den satt som en smäck. Få gånger har så gamla människor lyssnat till ett så långt tal i nya delen, om nya delen. Det kändes härligt, vissa reste sig till och med upp i stående ovationer. Talet följdes av underhållning. Pelle Kjellberg tog upp en jazztrio bestående av Jonathan Jessen, Felix Kling, liksom han själv och spelande distinkt och behärskat. Ett bra luftigt ljud i virveln tyckte jag så jag gick fram efteråt och frågade lite om bakgrund liksom deras namn. Blandade åldrar på KMH visade det sig. Lismande miner, lite åt det putsade hållet om man kan säga något kanske.Trevlig atmosfär läckte Felix som en kommentar. Tredje eller fjärde giget, sa de. Dem var nöjda, publiken var nöjda. Det räckte bra och jag återgick till ätandet.Gamle klang löste upp och som en viskös sås rann besittningen ut till barerna där det skottades grogg så golvet blev mindre platt. Solskensorkestern (nationens trevliga gubb- och gumm-orkester) hivade fram sina pultar till scenkanten och styrdansen kom till i ren affekt. Sista låten som anfördes var Vera Lynns We’ll Meet Again.

I nationens intresse,
Joakim Nyberg
i Krönikörens intresse

Reccegasken HT22

Kära norrlänningar och nationsvänner
En person sa en gång “att minnas är att förhäxad stå och betrakta hur man glömmer”. Uttryckt på det sättet känns det nästan rent av olustigt att bli för sentimental över stunder som gått. Att för några ögonblick helt upphöra att existera där du står i nuet och slungas bak i rumtidens parallaxer, som ett höstlöv genom oktobers vindspel. Människor som går förbi viker kort blicken något skeptiskt mot din saltstod som fastnat i ett ojämnt ögonlocks trötta blick, medan du lämnat planeten bakom pannbenet för en inre resa till die Vergangenheit.
För min egen del hoppas jag att min uppsyn var något mindre oroande där jag stod i kön till vårt Norrlands nation under en ljust mulen himmel. I ett ögonblick tänkte jag tillbaka på min första reccegask för ett par år sedan. Då hade detta hus, denna villa vid floden Tibern, varit så stor och fylld av mystik i vad som skulle visa sig finnas bakom husfasaden. När jag nu såg på den kö av recentiorer påväg upp mot farstun för att ta några av sina begynnande steg in i studentlivet log jag för mig själv.
Lyckligtvis behövde jag inte stå i detta teatraliska sinnesyrande mer än några sekunder innan några vänner från nationens manskör dunkade mig i ryggen med tjo och tjim. En kö blev avbetad och rätt som det var stod jag som många gånger förr i den inre läsesalen, mitt i ett hav av både förvirrade och finurliga ansikten. De förvirrade bestod till större del av recentiorer som möjligen fortfarande utstrålade en mal placé över var de hamnat och vad kvällen skulle komma att erbjuda; de finurliga fann man bland de föregående årets heltidare på nationen, vilka klämt ihop sig i en fnittrig hög framför fotografen som gjorde ständiga försök att få med dem alla på bild.

Efter omfamningar och hjärtliga skratt i förmaken trädde vi in i Gamla salen. Min bordskamrat för kvällen var Marius Walter och vi slog oss ned vid det så kallade barnbordet, som under kvällen skulle komma att bli just så hat-älskat för de tramsiga och lysande upptåg som enligt seden varje sittnings barnbord förväntas åstadkomma. Såvitt jag vet befinner sig samtliga av de som satt vid vårt bord denna kväll ännu på fri fot, även om min misstanke är att marskalkerna hoppats på livstid för majoriteten. 
Med ett mikrofon-reverb som tordes härma akustiken i Bergakungens sal (ett återkommande mikrofon-tema kvällen ut) tog 1Q Olle Linder till orda. Efter att ha raljerat ett ögonblick över hur hans ämbete i mångt och mycket hitintills gått ut på att uppfostra sin flock av heltidare vände han sig till recentiorerna och berättade sin egen historia om att landa i Uppsala och på Norrlands nation. Han pekade ut den symboliska tröskel som de klivit över in till en värld av oändliga möjligheter, skratt och gråt och ingen ånger. “Universitetet är till för er utbildning, men nationerna är till för er bildning”. En värdig samling klichéer avslutades med “det är hit man kommer när man kommer hem” och vi sjöng honom till.
Efter att Kammarkören vackert sjungit för oss om sexiga veterinärer och gett oss de konkreta tipsen att “köpa en cykel” och “njuta” blev det konferens och Orvar och en styrketår och handpistols-duell och tillbaka upp till vårt bord. I Bergakungens mikrofon läste Inspektor Cecilia Pahlberg och Proinspektor Maria Forsberg tillsammans med 1Q Olle upp förra terminens heltidare och utöver en stor och varm applåd fick de alla också varsin medalj. Scenen äntrades sedan av spex-ensemblen NoNSEns där Magnus, Brasse och Eva återuppstått för att ta reda på vad som skulle bort. Fel, fel, fel var allt såklart, det visade sig vara en bulle.
Norrlands bästa damkör Cantus Feminis gav oss ännu mer skönsång strax innan andra konferensen utlystes och sen tog slut och Marius sa “never show your funny face” vilket fick motsatt effekt hos oss bordsgrannar. Barnbordet var i full gång. Sånganförarna Amelia Forsgren och Frida Esbjörnson var hyggliga och gav oss en norrländsk geografilektion till tonerna av Genesarets sjö där jag minns att Sundsvall som vanligt fick sig en välförtjänt känga. Det var också här någonstans jag lyckades med konststycket att simultant spilla ut i princip samtliga av mina bordsgrannars avec efter att jag osmidigt försökt flytta en utbrunnen ljusstake. Med knapp marginal lyckades jag dock undgå handgemäng och kölhalning genom att fördela ut vad jag själv haft kvar i min bägare samt noga försäkra alla en kompensation för mitt fiasko i form av shots på det efterföljande släppet.

Inspektor Pahlberg tog slutligen till orda och talade till recentiorerna, kvällens faktiska huvudpersoner. Likt 1Q tog även hon oss tillbaka och berättade om sin egen studietids början 47 år tidigare. Mycket hade hänt sen dess men likväl kunde hon konstatera den fantastiska tid som låg framför de nya studenterna. “Vänner finner du här, från alla de möjliga håll” och påpekade även med glimten i ögat att oavsett om Terminens recentior tillika nuvarande Gillevärdinna Nir Teyar var från Skåne så kändes det ju bra ändå! Hon avslutade med att dela med sig av de ledord hon tyckte beskriva Norrlands nation på bästa sätt: engagemang, glädje och gemenskap.

Ett torn av snapsglas föll omkull intill och det blev som sig bör dags för O gamla klang. De något förvirrade ansiktsuttrycken jag tidigare noterat under fördrinken blev tydliga igen på sina håll omkring i salen varefter sången flöt fram och folk ställde sig upp och ner och slog i bordet på rätt och fel ställen. Men jag märkte också av något annat som inte funnits där tidigare. Kanske en begynnande förvissning. Eller åtminstone en begynnande insikt om att det mesta med all säkerhet skulle falla på plats så småningom. För visst gör det det. Bland skålar och pokaler, och jag log för mig själv.
I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör


Pålningsgasken 2022

Kära norrlänningar och nationsvänner

För några veckor sedan satt jag längs Fyrisån framför Uppsalas Magdeburg med en vän på besök från Tyskland och svettades under en ljusgrå himmel, strax innan årets Pålningsgask. Vi satt och delade på en efterlängtad sushibox samt två burkar folköl efter en mindre stadsvandring och kavajerna låg emellan oss över parkbänksryggen. Jag pekade här och var, “den här järnbron som du ser här, den låg ursprungligen där borta, där den andra bron går idag”. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och vi skålade med våra ätpinnar och burkar för vår tids underverk, om så för en väg över vatten så också för fisk, ris och pilsner.

Klockan slog och vi slog klack och traskade iväg till nationen. Det kom till mig så fort jag satte foten på stentrappan upp mot Norrlands huvudingång. Så härligt, efter ett sommaruppehåll där man varit borta kors och tvärs ifrån stan, att äntligen få komma tillbaka till vårt nationshus. Där är man hemma redan från första steget in i trapphallen och efter införskaffandet av snavecbiljetter, kära omfamnanden av Förste Kurator Olle Linder och Gillevärdinna Nir Teyar på trappavsatsen, med ett friskt fördrinksglas och lätta steg ut genom Inre läs stod vi sedan på balkongen och svettades återigen. Senare under kvällen skulle himlen komma att öppna sig totalt och sända ner en störtflod med blixt och dunder och vi alla som var påväg mot efterfesten skulle nästintill få simma oss i land till närmaste trottoarkant. Men där på balkongen gassade fortfarande sommarens sista hetta stadigt och var enstaka bris som driftade förbi välkomnades minst sagt varmt med stilla jubel bland balkongens vackra klänningarna och kostymer.

Efter glada hälsningar och återseenden bjöds vi in i Gamla salen och till marsalkernas påbud om Norrlandssången. Knappt hade vi hunnit sätta oss innan sittningen och den goda stämningen var i full gång. Det uppdämda gaskbehovet från sommarledigheten var uppenbart och vi tänkte inte slösa bort en enda sekund av den härliga kväll som stod framför oss. Inom kort kom första snapsbjudet och min tyska vän hann bara sitta förbryllad av det främmande utbudet i en halv sekund innan Anton Myhr instruerat och gett klarhet om dessa små styrketårar. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och helan gick medan vi satt kvar i vår muntra sal.

Olle Linder ställde sig sedan för första gången i talarstolen i sitt ämbete som 1Q. Mikrofonen skulle såklart trassla sig lite men efter ett djupt andetag tog han stadigt tag i trädtribunen och så också vår uppmärksamhet. Han talade om att ibland önska att väggarna kunnat tala om för oss om gångna dar, festligheter och händelser från en annan tid, men att han också kommit fram till att det nog är bra att de förblivit stumma. Han uppmärksammade även att det på dagen var 100 år sedan folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige och ställde sig frågan hur tillvaron och även nationen sett ut idag om svenska folket istället röstat igenom förbudet. Skål sa vi och sjöng honom till. Därefter presenterades resultatet för insamlingen till pålningsarbetet av skattmästare Håkan Falk och Lena W. Jansson följt av medaljering där Moje Ramstedt fick medalj, men tyvärr missade jag själv båda dessa punkter då jag bortrövats från sittningen några ögonblick för att förbereda den stundande underhållningen. Det enligt planen tänkta framförandet av Gôssegôbberna fick nämligen tyvärr ställas in på grund av förhinder och därmed tågade istället CV in salen och sjöng och sjöngs till och tackade för sig som vanligt med Fredmans sång n:o 10.

Det blev konferens, det serverades orange och uppfriskande drink i Yttre läs, vi tog oss ned till Orvar, någon spillde ut min öl men gottgjorde det kvickt med en ny. Jag kom plötsligt på mig själv att jag faktiskt hade glömt bort att förklara fenomenet Pålningsgask för min tyska vän. “De har alltså slagit ner mer än 300 sånna här pålar under nationshuset vi befinner oss i, utan dem skulle hela huset glida ner i Fyrisån och flyta iväg i den uppländska moränen”. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och konferensen tog slut och vi tog oss tillbaka till vårt bord där punschen kom.
Från det ena till det andra blev det dags för en särskild auktion till förmån för pålningsarbetet där Anton Myhr tog till orda som förrättare. Exklusiva objekt som vårbalsbiljetter, champagne och även ett Donatorsglas klubbades igenom, den ena dramatiska budgivningen efter den andra och till höga belopp, glädjande för nationens skull såklart. Efter auktionen höll Moje Talet till Huset där han tackade Stig Strömholm för dennes klokhet som varit avgörande i hur Nya delen blivit till och pekade även ut hur flexibelt Norrlands nationshus kan vara. Proinspektor Maria Forsberg fortsatte att tala om de härliga traditionerna på Norrlands och om pålning och även ett instick om proväktenskap i Irland vilket jag inte minns mycket mer om än att det definitivt fanns en god poäng med det hela. Hon tipsade alla att fortsätta donera till nationens arbete och tackade oss alla hjärtligt.

O Gamla Klang ljöd och vi ställde oss på stolarna och tog varandra i händerna och svor trohet till allas våra vänskaper och klingade våra glas högt. Min tyske vän räddades precis från att sätta sig på stolen efteråt. “Ach so!” svarade han och skrattade och jag med honom.

I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör

Maj i sin helhet

Kära vänner, genom närmast ett under av prokrastinering har jag lyckats få det som så att jag här i denna krönika har inte färre än tre hela fester att sammanfatta och förklara. Jag vill dock till mitt försvar säga att det var på grund av maj, månaden alltså, då det varannan vecka var dags för en ny orgie i glädje, sång och tal och jag därför knappt hann återhämta mig från förra gången innan det var dags igen. Men kanske är det å andra sidan inte heller mer än rätt att den sista corona-terminen fick avslutas i en fullständig festkavalkad.   Jag ger er alltså: Krönikan för Majmiddagen, Vårbalen, och Hemförlovningen tillika tiotalsgasken - Eller: Förlåt chefen.   Jag var bakis när Majmiddagen inleddes, och det skulle faktiskt kunna vara lite av en röd tråd genom hela den här krönikan om den skulle ha handlat om mig istället för det den ska handla om men nu gör den ju inte det utan just det andra. Jag tycker dock att just Majmiddagen kan få relatera till bakisheten eftersom det är en av de saker som gör den så speciell. Ett rum fyllt av gamla giganter som värdigt förväntar sig det finaste Norrlands har att erbjuda samt såklart alla unga stackare, fullständigt urblåsta av fem dagar fest och jobb som mest vill sova men som fått höra att de faktiskt måste vara där. I denna något disparata miljö blir ändå middagen som en lisa för själen, mer nedtonad i vildhet förvisso men desto större i sin glädje till mat, dryck, sång och musik. Om vi skulle ta och sammanfatta det viktigaste som hände under middagen så blev jag utskälld av marskalkarna minst två gånger. Först när sångarbordet (med representanter från både CV och CF som mycket fint underhöll med körsång vid väl valda tillfällen under kvällen) sjöng smedsvisan och mitt bord, kanske lite väl entusiastiskt, deltog i traditionerna. Andra gången var istället när den *eminenta* jazztrion spelade till kaffet och mitt bord, igen möjligen lite väl entusiastiskt, proklamerade att om man lyssnar på jazz så måste man prata om djupa saker. Det visar sig att om man lyssnar på jazz under en sittning så ska man inte prata om djupa saker. Man ska hålla käft. Utöver detta citerade Ella Ollonen från seniorskollegiet Boye, CV sjöng separat från sin insats vid sångarbordet och som vanligt höll Cecilia Pahlberg sitt tacktal där hon lyfte fram att världen förändras men att Norrlands därmed genom sina traditioner erbjuder oss gamlingar liksom de unga och nya en trygg plats i tillvaron.   Vi går raskt vidare, ni har andra saker att göra än att läsa om fester (om ni inte är Sune Lindhs arvtagare om tvåhundra år och då vill jag istället säga tack och väl bekomme) så vi ramlar in i vårbalen. Jag tror att jag var bakis, det var trots allt den första riktiga återkomsten av serenadnatten kvällen innan och CV hade haft ett späckat schema som dessutom fylldes av ytterligare serenader vartefter kvällen gick. Middagen inleddes med 1Q Dennis Wikanders berättelse om sin travfamilj och hur han, via en tragisk genetisk sjukdom (hästallergi), tvingades till att bli familjens svarta får och studera filosofi vid Uppsala universitet. Varför just jag? Kan man tänka att han frågade sig och vi får hoppas att någon av kurserna gav honom svaret. Nästa grej jag skrivit upp är att vi drack öl på Orvar i pausen, en tradition på vårbalen så god som någon och en bra uppladdning inför att vara kvar på allt. Sedan var det medaljutdelning då Olle Linder (numer 1Q) fick motta nationens förtjänstmedalj i brons. Matilda Permerius höll talet till vännerna och berättade om den glädje och gemenskap som kommer ur engagemanget. Nationen blir ett ”home away from home” och genom att ta servpass och/eller städa toaletter och annat så finner man en vänskap som inte finns någon annanstans. Norrlands nations kammarkör underhöll sedan och sjöng bland annat Kung Liljekonvalje till stort jubel. Sist men inte minst höll Cecilia Pahlberg åter tacktalet som gick lite i citatens tecken där både Goethe (“Ju mer jag tänker på saken, dess tydligare tycks det mig att livet är till helt enkelt för att levas.”) och Seneca (“De som glömmer det förgångna, struntar i det närvarande och fruktar framtiden har en mycket kort och orolig livstid.”) hanns med.   Norrlandsårets sista fest då, hemförlovningen tillika den första (riktiga) tiotalsgasken som fått skjutas upp från 2020, Christian Pavelka-Ulfendahl och jag sånganförde och hade dessutom ordnat med både en telegramchatt (som utöver de traditionsenliga ryska desinformatörerna också fylldes med glada bilder, sjuka memes och Alexander Falck som per korrespondens från Umeå somnat på toaletten) och en bingobricka. Första talet hölls av före detta 1Q tillika före detta KC Hanna Nilsson och vad hon sa det minns jag inte men det involverade enligt mina anteckningar KC-sängen och att “hon grät” samt “redigeringsförbud wikipedia.” Det finns nog någon inneboende logik i det här och den som känner att de kan lista ut den kan med fördel mejla Hanna och berätta så är jag säker på att ni får ett pris. Därefter hände det som i programmet står som “utfyllnadskul” och jag tror mig minnas att det var mest jag och Christian som skämtade om den där gången jag inte kom ihåg texten (eller melodin) till Yesterday samt att Martin Öhlund gick runt i hatt. David Martinsson höll tal också, det kommer jag ihåg som mycket bra men främst var det viktigt eftersom den fria rutan i mitten på allas bingobricka var just att David Martinsson skulle hålla tal, chansen att vinna stegrades med ens! Som avslutning på kvällen höll 1Q Dennis Wikander tal och det var ju också hans sista som 1Q. Han berättade om hur han under sin tid träffat gamlingar på lussegasken som berättat om sin kärlekshistoria där de träffats just där för 60 år sedan. Sedan berättade han om sin egen kärlekshistoria, som började i en fullständig katapultstolsutskjutning via Birkarlarenneth till att tänka att han skulle ta nattåget till Ume och bussa sig vidare hem mot Östersund. Som tur var träffade han istället sin fästmö. Därefter passade han på att tacka alla de som hade tacksamhet gentemot och jag signade ut mentalt. Följande kan ni försöka pussla ihop från mina anteckningar då de ska täcka resten av kvällen:

Han stod på en stol Percy blev hedersledamot! Rökruta Amanda fuckade allt Spräng dig själv! Swisha cash Be alla om tal ? Tack Emil, varför sa du det först nu?   Jaha, men så står vi här igen då, ännu ett år av krönikor har nått sitt slut. Precis i tid till att nästa år av Norrländska aktiviteter ska gå av stapeln, i startblocken står nationen redo med ändan i vädret och bredvid står 1Q Olle Linder med tindrande ögon och startpistolen i högsta hugg. Och för mig har det då blivit dags att lämna över stafettpinnen till en ny krönikör och att pustande av utmattning sträcka händerna mot publiken och ta emot dess jubel. Jaja den här sommaren har ju varit i stort sett bara friidrott och jag kanske har lite dille, heja Sverige.   I nationens intresse Emil Ahlström, krönikör

Reccegasken VT22

När jag skriver detta viner aprilvädret utanför balkongdörren, kung Bores sista dödsryckningar inför den obevekliga vårens anstormning. Aprilväder? Frågar du. Men Emil, reccegasken var ju i februari? Jajajaja vill du höra om reccegask eller diskutera ledtider och prokrastinering?   Tänkte väl det, då kör vi!   Ja kära reccar så blev det ännu en reccegask på Norrlands, och vad många av er det var! Den här krönikan är skriven till er trots att jag med nästan 100% säkerhet kan säga att ingen av er kommer att läsa den. Men om ni nu mot förmodan hittar till min obskyra avdelning av hemsidans vrår så tänk att jag står i baren och berättar detta, lätt rund under fötterna, medan du förgäves försöker komma iväg med en nyköpt öl.   Själv hade jag glömt att det var reccegask och kom därför iväg rätt sent till nation, jag hade glömt nålar, jag hade glömt hitta ett bordssällskap och jag hade dessutom glömt att tiden för samling inte nödvändigtvis relaterar till mig eftersom jag ändå inte hade tänkt gå till aulan. De första timmarna av festen spenderades följaktligen på Orvar. När själva middagen sen väl kom igång välkomnades vi av ett storslaget lejonkungsnummer från sånganförare Tova och Olle, en passande känsla inför kvällens bravader. För enkelhets skull väljer jag att härinunder sammanfatta kvällen i två olika teman, kultur och tal:   Norrlands nations kammarkör sjöng som första kör ut och det var idel reccegask-klassiker, sången om Uppsala, Norrland(s) etc. osv. alltid bra, alltid uppskattat. Därefter får vi inte glömma nationens yngsta kör Cantus Feminis, Norrlands nations damkör om vilka jag skrivit i mina anteckningar “Jättebra.” Tack Emil. Sist bland körerna kom till kaffet Chorus Virorum, Norrlands nations manskör, som, vill jag minnas, gjorde ett bejublat, känsloladdat, och strålande vackert framförande (i mina anteckningar har jag skrivit “vi sjöng.” Tack Emil). Sist bland kulturella aktörer så kom Nonsens och gav ett Ferdinand-inspirerat spex om TED-talks med en Hogwarts-touch.   Först ut bland talarna då, 1Q Dennis som berätta om när han suttit på en stubbe och om att Norrlands är bäst (samt någonting om oändliga möjligheter att göra nationslivet till en helt otrolig tid i livet). Därefter kom Isak Kautto och höll talet till recentiorerna, ett tal han till viss del höll på bondska om som kan sammanfattas i hans kärnfulla uttryck: “Är du glad, far till nation och är du ledsen ska du definitivt fara till nation.” Väl talat Kautto. Sist ut bland talarna var så Norrlands proinspektor, Maria Forsbergs, som framhävde att vi, och kanske framförallt reccarna, inte är först. Tänk Predikaren 1:9 liksom, vi klarade spanska sjukan, vi klarade corona, Norrlands står fortfarande och en kan dess salar fyllas med nya, glada studenter. Vidare talade hon om Nationens traditioner men också om hur mycket det finns att göra innanför dess väggar och att om du känner att det saknas en förening för just dig, jamen så skapa en då!   Så det var formalian det, men vad hände egentligen, hör jag dig fråga. Var balkan balkan? Såg någon från honnören ilsket åt deras håll? Såg någon från honnören avundsjukt åt deras håll? Var det Orvar i konferensen? Staplades det glas? Stal du alkohol från dina överförfriskade bordsgrannar? Ja.   Min kväll avslutades tillslut i Sjöbotten dit jag tagit min tillflykt efter insikten att om jag följer med till V-Dala så kommer jag finna mig själv klockan två där jag står och har skrikit sönder rösten på karaoken efter åtta omgångar av Östen me’ restens “Hon kommer med solsken”. Däruppe (i Sjöbotten alltså (fast antagligen även på karaoken om jag känner oss rätt) befann sig CV (som det för transparensens skull måste påpekas att krönikören själv är med i, det finns även andra körer), punsch och sång av det för halsen lite mildare slaget. Nåja, men vi blev åtminstone utkastade därifrån redan ett så jag hade ju inte tid att förstöra halsen helt innan jag vankade hemåt i vinternatten. Klokare? Nja. Jag har lagt av med att växa som människa för ett par år sedan. Men likväl i vetskapen från att se er alla reccar att nationen består och kommer så göra i oräkneliga år framöver så länge vi fortsätter göra det vi alltid gjort. Så ett sista råd från en gammal patetisk föredetting, engagera dig, gå med i en förening, spela trumpet,  stå i en bar, putsa bestick, sjung en sång eller håll ett tal. Varje insats liten som stor är en del av det som gör Norrlands till Norrlands. Låt den här reccegasken vara starten på din historia som du sen kan återberätta för någon obekväm yngling som mest skulle köpa grogg men nu istället står fastnaglad hos dig i baren. Och, om inte annat för sagda ynglings skull, försök göra historian så rolig som möjligt.   I nationens intresse Emil Ahlström, krönikör

Krönikörens epos - Balhelg i Lund

Vår krönikör David Martinsson har varit på äventyr igen, denna gång på besök hos vår vännation i Skåne. Gör dig redo för en riktig långläsning, med detta epos med flera akter. 
Balhelg i Lund, 15-17 mars
“Knävlingagillet instiftades 1967 av Anders Mårtensson och Catharina Markborn och hålls varje år då vintern drar mot sitt slut. Bakgrunden till gillet är att Skånes bönder sågs en gång om året för att reglera sina skulder. Alla bönderna hade varsin ”Knävling”, en träbricka i vilken skulder och fordringar inristats, i sin ägo och när man reglerat skulderna höll man ett gille, Knävlingagillet.“

Sex tappra norrlänningar, varav en av dessa en osanktionerad överliggare (jag), hade under en helg i mars den stora glädjen att få besöka Sydskånska nationen och Knävlingagillet. Att sydskåningar har “förfinat” festandets konst är knappast en kontroversiell iakttagelse. Skulle jag också säga att det under helgen:
  • bjöds på stora mängder av det som iq.se varnar en om att man inte ska dricka för mycket av
  • dansades på fler bord än jag minns på grund av det förstnämnda
  • bordsskålades under självaste balmiddagen
  • friserades folk av personer som inte ens påbörjat sina lärlingstimmar till frisöryrket
  • uppmanades av en jubelqurator att ta efter sina mor- och farföräldrar mer än sina föräldrar på grund av att de helt enkelt var bättre på att festa
Ja, då skulle jag inte ljuga, och det är förmodligen få som skulle bli särskilt förvånad.

Nog för att allt det, och massvis med andra minnen som dels glömts kvar någonstans i någon korridor, dels skulle censureras av högre makter, är sant, var balhelgen så mycket mer. Eller, kanske inte riktigt balhelgen i sig, utan snarare vad den innebär för Norrlands och Sydskånska när det kommer norrlänningar på besök. Jasmine Outtara Friberg (Q. em.) och Elsa Klinthäll (PQS em.) hade ordnat ihop ett program för hela helgen med hållpunkter etc.. En av de medföljande stipendiaterna från Norrlands, Matilda Permerius, kommenterade det ganska fint och träffsäkert, när vi veckan efter balhelgen satt på Orvar, fortfarande ganska illa tilltygade: “Asså. Vi är ganska bra på att ta emot folk och vara välkomnande. Men sydskåningarna... de tar en under vingarna och blir ens bästa vänner på en gång.”

Det är exakt den känslan jag fick första gången jag var ner. För mig var det nu tredje gången jag var på Knävlingagillet, och jag börjar nu nästan få lika många gemensamma facebookvänner med deras kuratel som jag har med min gamla 2Q, så ja, jag är lite av en Skåne-kramare. Poängen består likväl. Mer om det här senare.

Fredag 15 mars
(Värt att notera innan den här maratonläsningen är att förstå hur Sydskånska nationens byggnad är upplagd. Dels finns ett källarplan där quratelets kontor ligger, men också en luftig pub med ett förgemak. I puben sker alla släpp och nationens egna små middagar. Ovanför ligger tre våningar med varsin korridor om 12 rum, i vilka sydskåningarna glatt tog emot oss norrläningar.)

Eftersom jag åkte ner till Skåne på egen hand redan på torsdagen för att träffa en vän slapp jag sitta fast i trafik när fördrinken började hällas upp till fredagkvällens så kallade Balsittning. Skamset fick jag stå där och muttra lite “på min tid när det var bättre tänkte vi efter före”-aktigt för att rädda lite face. Dock var det nog med ungefär jättestor sannolikhet ingen sydskåning som dömde Norrlands efter det och jag skämdes i onödan. De dök upp bara några minuter efter bänkning till vad som skulle visa sig vara en rätt så informell, men väldigt mysig liten sittning, så allt var väl.

Sydskånska nationens Qurator, Moa Johansson, hälsade alla, och speciellt Norrlands välkomna till middagen, och önskade alla en fin balhelg. Innan hon hann med det (15 minuter in i sittningen) hade dock ett av borden dels hunnit bordsskåla, dels tjuvskåla. Därefter körde sånganföraren igång Sydskånska nationens madavisa och förste kurator Jakob Ernstsson är ganska snabb med att önska snapsvisan I Norrland växer det, vilket norrlänningarna sjunger till folkets jubel. Senare under middagen blev Norrlands även ombedda att leda församlingen i Telefonen, vilket Norrlands levererade och sydskåningarna satt/stod exalterade och fnittriga som om vi hade varit faktiska tomtar på julafton, istället för de tomtiga norrlänningarna vi egentligen är.
Vi blev under kvällen, av anledningar som är höljda i ett sånt dunkel att ingen ens känner till dem från början, serverade mat som allting såg ut som Italienska flaggan, eller åtminstone i dess färger. Gott var det hur som helst, och middagen överlag var supertrevlig och en minst sagt härlig uppvärmning inför resten av helgen. Efter middagen fick vi följa med på vad lundensarna kallar Tour de Torna.

Kort passus! För de som inte känner till begreppet KK-surf innebär det att man med sitt KK-kort “surfar runt” på nationer som har klubb i och med att man glider före kön och inte behöver betala in sig. Väldigt roligt och väldigt spännande, men förmodligen också oerhört provocerande för personer som köat längre till en klubb, än en själv är inne på densamma.

Hur som helst. Vi fick smaka på Lunds motsvarighet till detta med våra röda gästkort [Rött kort ˜ KK-kort. Reds. anm.]. På Tornavägen där Sydskånska nationen ligger finns det fyra andra nationer, och vad jag kan minnas (ingen garant) hade alla förutom Västgöta nation klubb. På bara ett par-tre timmar avverkade vi samtliga (därav namnet Tour de Torna), inklusive VG där Norrlands smärtsamt nog fick se sig besegrade i beer pong. Festandet fortsatte en stund in på natten innan batterierna fick ladda några stackars timmar inför den stora baldagen.

Baldagen lördag 16 mars – ett äventyr i fyra akter

Akt I. Den göttiga.
Att lite lagom mör och marinerad vakna upp i en för liten soffa i ett korridorsrum i Lund är en ganska förvirrande men också spännande upplevelse. I kontexten “balhelg på Sydskånska” känns det dock oroväckande naturligt.

På något mirakulöst hade våra stipendiatvärdar Jasmine och Elsa lyckats ta sig upp i ottan för att förbereda en fantastisk frukost som skulle få Sheratons hotellfrukost att gömma sig i ett hörn och härskna av avund. Viktigast var dock att det gick att få i sig en kanna kaffe och en kanna mimosa. Det hade varit svårt att be om en bättre eller mysigare start på en baldag. Till och med det grådassiga bakfyllediset som omgav Jakob verkade skingra sig under morgonen och moralen bara steg och steg.

Efter frukosten var det precis som i Uppsala några timmar fri hopp och lek innan fördrinken skulle fördrinkas. Eller ja, let’s be real, från att man går upp är det ju oftast ett konstant fördrinkande till den officiella fördrinken, så även här. Fördrink under frukosten, fördrink i soffan i korridorsrummet, fördrink i bastun, fördrink under frackpåtagning, fördrink under rastlöst vankande mellan korridorsrum.

Akt II. Den märkliga.

Innan själva balmiddagen hör det till Knävlingagillet ett ordenskapitel. Jag och Jakob tog oss till Grand Hotel där hela balunsen skulle hålla till, medan resten av norrlänningarna fortsatte ladda upp kvar på Sydskånska. Personligen tycker jag kapitlet är väldigt roligt, men varje gång jag ska försöka förklara varför kommer jag av mig. Så även nu. Jag tänker inte gå in för mycket i detalj vad ordenskaplitet innebär. Det är ett väldigt typiskt exempel av “man måste vara där för att fatta”. Mycket kort kan jag dock säga att det är jävligt märkligt. Men mysigt. Nationens inspektor leder tillsammans med övermarskalken alla närvarande genom hela ceremonin. En ceremoni som bland annat innebär medaljutdelning. “Att festa belönas alltid”, som inspektor Mona Landin Olsson kommenterade den första vågen av medaljer som delades ut. Andra höjdpunkter är en marskalk som lite nu och då gör sitt allra bästa att försöka få ljud i ett horn, men framför allt helt fantastisk hittepålatin på grov skånska av inspektor. Mona avslutar ceremonin med: “skådespelet är slut, låt oss gå till bords”, och vi rörde oss mot balsalen. Innan vi gick till bords verkade det dock som att alla 180 middagsdeltagare hade en implicit men oerhört seriös tävling om vilka som kunde bli fotade av flest fotografer, i flest konstellationer, i flest trappor. Jag var självklart inte alls deltagande i denna tävling. Hoppas ni ger fan i att fact-checka det på facebook, ni litar väl på mig?


Akt III. Den långa.
Det finns många fördomar man kan ha om hur man tänker sig att en bal på Sydskånska kan vara. Alla stämmer in. 65% av sittningen känns som ett organiserat kaos, och de resterande 35% som ett oorganiserat icke-kaos. De stackars marskalkarna får jobba övertid med att se till att det inte blir bordsskålar… i alla fall inte mer än vanliga skålar. Är det någon som fyller år? Varför inte låta bordet med jubilaren ställa sig upp och sjunga en födelsedagssång! På Norrlands skulle jag med småskamsen stolthet kunna säga att något av det ovan förmodligen aldrig skulle hända på en bal, men lika stolt och inte lika skamset kan jag med gott samvete erkänna att det helt enkelt är förbannat jäkla roligt med det kaotiska som är en bal med SSK. Oavsett hur inskolad man är i “hur det ska vara” på Norrlands måste man vara orimligt livsobejakande för att inte njuta av den uppsluppna och goa stämningen på Knävlingagillet. Trots känslan lyckas sittningen följa ett riktigt tight körschema utan större problem, och allting flyter på något magiskt sätt felfritt med en något så när tydlig röd tråd.

Eftersom det nu gått ett tag sen Knävlingagillet (ja, jag vet, säkert jättemånga veckor, men jag måste inte skriva den här krönikan) är detaljminnet på sin höjd lite halvstadigt. Jag har dock en del anteckningar som i sig själva skulle göra ett bättre jobb att förmedla känslan och budskapen från sittningen än om jag skulle i vanlig stil försöka göra egna, pretentiösa reflektioner.

Saker inom citationstecken är direktciterat, annat är parafraserat eller helt enkelt mina egna tankar/observationer. Saker inom parentes är förtydliganden. Understrukna namn innebär talare med efterföljande anteckningar. Med djup beklagan kommer vissa saker vara censurerade. Vill bespara Jakob ångesten att behöva fråga mig om det är OK att ta bort vissa saker.

Anyway. Here goes. Eller. Innan det vill jag ändå skriva några värdiga ord om Moa Johanssons, Sydskånskans Qurators, välkomsttal. Av alla nationstal som liknar nationen med en stor familj, är det här det finaste versionen av det jag har hört. På ett personligt sätt lyckas hon förmedla hur mycket nationen har betytt för henne, och hur hon blivit en starkare person genom att ha engagerat sig. Inte ett öga var torrt (i alla fall hos mig, men jag kan garantera att ingen var oberörd).
Here goes på riktigt.

Mona:
  • “Inte så förberett”
  • Hon är i Gällivare och jobbar som doktor var fjärde vecka
  • Nya Karolinska är som en flygel som inte funkar
  • Meckigt att ta sig från A-B i Norrland
  • Hyllningstal till Norrland
  • “Norrland försörjer oss”
  • Bättre att skolstrejka på lördagar
  • Tänka på glesbygen

“Man har inget i Norrland förutom ved och vatten” - Kristoffer Bengtsson
Jävligt stökigt.
Ännu stökigare
Carl tackar för grattis på födelsedagen. (Carl Mauritz, en gammal Qurator som fick födelsedagssång sjungen till sig.)
Bengan (Kristoffer) är priviligierad.
“You got such a soft *censur* - Bengan
BRA CONTENT!
Monas tal var riktigt random. Syfte?
Hallands dricker spritzel. Spritzel on my *censur*?
“Kommer det nånsin gå bra?”
“Chances aren’t good”
Anders Anderssen: (Jubelqurator)
  • Pratar så bred skånska att det är vansinnigt svårt att fatta.
  • “Mellan 1668-1968 hände INGENTING!”
  • “Läs lite mindre så lever du lite lättare.”
  • Finns inga begränsningar i NATU.
  • Berättar massa rövarhistorier om Hasse och Tage.
  • Det sista vänstern klarade av i Lund var att slåss med föredragshållare 1969
  • Nakna protestanter sveptes in i filtar av polisen
  • “Fråga inte mamma och pappa hur det var. Fråga mor- och farföräldrar de vet *oläsligt*

Karnevalsrevyn.

Gustaf Strand: (Sällskapet Sydskånska Nationens kamratförening Piratens ordförande)
  • Je suis sydskåning.
  • “Vi vet hur det går till!”
  • Pratar om nånting superviktigt för sydskåningar
  • Origin-story. Pratar om välkomnande.
  • Sätter sig bredvid personer på T-banan.
  • Två budskap: drick en enhet mer.
  • Gå med i piraten.

Pausöl på Jona Bull.

Lena Persson: (Jubelqurator)
  • På den tiden det var bra att vara lärare. Länge sen.
  • Lovade sig att inte engagera sig i nationspolitik.
  • Inackorderades hos sträng doktorinna, sen SSK.
  • Är trelleborgare
  • Mycket lungnare på Lenas tid
  • Satsade på jämställdhet
  • Tiggde pengar av hemkommuner
  • Bara 25% betalades av SSK till PQS
  • Det roligaste var Norrlands
  • Hedersgäst då var svinig
  • Stdfanskap inte kul enligt media. (oklart om hon här menar student eller könssjukdom)
  • Jobbat fackligt. Avslutar hon med
Jakob:
  • Kallar upp åtta norrlands
  • Ger stor bit av grunden.
  • Moa kan knappt ta emot pga tung.
  • Jakob är oförståelig
*självcensur*

“Ha kul men inte på stolarna” - Felix (övermarskalk)

*självcensur*
*självcensur*

Banda Lunda (tänk typ Blecket fast rätt bra) lirar hits. (Värt att notera här är att 94% av sittningsdeltagarna dansade runt i middagssalen i 3-4 låtar)
Avslutar med number one

Och med det avslutades själva sittningen! Ja, jag var ganska inkonsekvent med punktering och versalisering. Jag skyller på Piratens beska.

Härifrån har jag inga mer anteckningar, men det är också oklart om de behövs. Till resten av kvällen och söndagen behöver vi egentligen inte gå in på detaljer. Tänkte nu mest försöka knyta ihop den proverbiala säcken. Eller, några fler detaljer blir det. (Förresten, stort tack om ni har tagit er hela vägen hit. 2000 ord om en fest ni inte själv var på kanske inte är det mest högprioriterade i era liv.)

Efter middagen vankades det avec och kaffe i en separat sal innan styrdansen drog igång. När tillräckligt många tår hade trampats på och klockan blivit ett, fackeltågade en stor majoritet av middagsgästerna mot Tornavägen. Eftersläppet och diskodansen var på nationen. För att stå ut med den långa (15 minuter) vandringen hade quratelet ordnat med en så pass fantastisk grej som ett GT-stopp! Två ärkehjältar såg till att förse de frysande vandrarna med optimal hajkdryck.

Några som missade den oerhört tillfredsställande upplevelsen med GT-stoppet var stipendiaterna Matilda och Rebecca Pettersson, som glada i hågen och med glittrande ögon lyckligt följde med ett gäng erfarna nationsrävar på nationsrunda i stan, innan de slöt upp på Sydskånska.

När diskodansen så småningom tog slut, och festen hade varit igång i drygt 12 timmar, var det dags för en av höjdpunkterna: efterfest uppe i korridorerna. Det låg av någon anledning en väldigt tjock dimma i nationshuset, men en tydlig bild från festen var att Jakob på sant angermannasätt inspirerade ett drygt dussin män att göra sig av med alla fracköverdelar och dansa på ett bord.

Vid halv 8 tog efterfesten för min del slut, men jag kunde aldrig ha varit mer taggad. Så fort det var uppstigning väntade balbrunchen!

Akt IV. Söndag 10.30
Ungefär ett dygn tidigare vaknade jag upp lite lagom mör och marinerad, här vaknade jag upp mörbultad och på en nivå lite över salongs. Nivån steg märkbart under den kommande kvarten, i och med att jag vaknade med en tapp från en box gin av märket Jeltzin rinnande i munnen. Eftersom jag är en artig gäst tackade jag så mycket och bad om påtår, och likt ett slag av fépinnen i Askungen var man plötsligt i prins-mode. Eller ja, det kändes åtminstone så.

Men hörni, minns ni hur det kändes på de där riktigt bra barnkalasen? När mat, godis, fiskedamm, polare och musik var helt on point? När man någonstans i bakhuvudet visste att “det här är inte på riktigt, men jag bryr mig inte och ska bara ha the time of my fucking life”? Det är i alla fall känslan man har på balbrunchen på Sydskånska. Det är bara ren och skär rolighet, hela tiden. Alla är glada och atmosfären är så uppsluppen att det känns som jag föreställer mig känslan av att skjuta heroin rakt in i mjälten. Nice, alltså.

Från 13 till… 17? 18? Spelades det en kavalkad av alla bästa mellanstadiediscohits, och någonstans i mitten körde Sydskånskas husband mycket dansanta och glada dängor. Som någon slags grädde på moset var det också vårens första dag, och D-vitaminchocken gjorde inte direkt upplevelsen mindre euforisk! Efter att brunchen tog slut vidtog den nästan obligatoriska korridorsefterfesten, tills kvällen kom och slog festdeltagarna med den hårda trötthetshammaren i huvudet, och festen tog till sist slut.


Det var dock inte alla som hade samma upprymda upplevelse av balbrunchen. I sant förste kurator-manér hade Jakob delegerat bilkörningen tillbaka till Uppsala till Rebecca och Albin Barchéus, så att han själv och Matilda hade fritt fram att dricka häxgrogg till frukost. För Rebecca och Albin var eftermiddagen förmodligen egentligen mest en studie i misär. Jag vill inte ens föreställa mig hur frustrerande det måste ha varit att delta i det hela och bara vara bakfull och vilja åka hem.

Någon slags avslutning
Så vad vill jag ha sagt med den här alldeles för långa skildringen? Mer än det uppenbara att en balhelg i Lund är jättejätteJÄTTEroligt, hela tiden. Behöver jag säga mer än känslan av att kunna gå omkring en eftermiddag i bara kavaj i solen och se krokusar i mars är jävligt nice? Ja, förmodligen.

En balhelg i Lund är mer än bara som en sluttenta fast för levern. Det är ett sätt att uppleva en annan stad, ett annat sammanhang, långt ifrån Uppsala, men ändå doppelgangerlikt Uppsala. Det är ett sätt att bli mottagen av okända människor, att bli tagen under vingarna och bli en del av ett nytt gäng – av ingen annan anledning än att det helt enkelt är så naturligt. Många nya kontakter knyts, vissa mer intima än andra.

Det är uppenbart när man går på bal i Lund att lundensarna har mycket att lära av Uppsala när det kommer till schysst baletikett. Samtidigt är det lika uppenbart att vi har lika mycket att lära av dem när det kommer till att helt enkelt kunna njuta av stunden och släppa loss!

Jag hoppas också att vi kan ta efter lite av hur välkomnande sydskåningarna är av gemene norrlänning. Till Vårbalen nu om två veckor kommer det upp typ 17 stycken. Jag hoppas att de åker härifrån och känner sig lika mycket som norrlänningar som en annan känner sig som sydskåning efter att ha varit där. 




I nationens tjänst,
David Martinsson
Krönikör
Ps. Om ni vill se mer saftiga bilder, eller höra mer häpnadsväckande historier, hugg någon från resan. Det är mycket från den som inte riktigt lämpar sig för en publik hemsida.


Kommentera

Öppettider

KANSLIET

Måndag - Torsdag
Fredag
Lördag
13 - 17
12 - 16
12 - 15

Orvars Krog

Måndag - Torsdag
Fredag 
Lördag
Söndag
17 - 01
14 - 01
15 - 01
17 - 22

Majs Café

Måndag-Torsdag
Fredag
Lördag
08 - 17
08 - 14
12 - 15

Studieplatser

Måndag-Tisdag
Onsdag
08 - 21
08 - 20
Torsdag
Fredag
Lördag
Söndag
08 - 21
08 - 15
12 - 15
14 - 18

Bibliotek

Måndag-Tisdag
Onsdag
Torsdag
Fredag
Lördag
Söndag
08 - 21
08 - 20
08 - 21
08 - 15
12 - 15
14 - 18

Utlåning - bibliotek

Måndag-Torsdag
Fredag
17-18
14-15

Sidöversikt

NNFK

Norrlands nation fest & konferens
Är du inte student och vill boka lokal för konferens eller fest? Klicka här!

Kontaktuppgifter

Telefonnummer

018-65 70 70

Adress

Norrlands nation
Västra Ågatan 14
753 09 Uppsala

E-post

Kansliet (Allmänna frågor)

Förste kurator (Medlems- och funktionärsfrågor)

Andre kurator (Uthyrningar, lokalbokningar och ekonomi)

PR-förman (Marknadsföring, sociala medier och affischering)

Vad är norrlands nation?

Norrlands nation i Uppsala har till uppgift att som en partipolitiskt och religiöst obunden sammanslutning av studerande främst med anknytning till Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, verka för att skapa en miljö, som befrämjar medlemmarnas studier, trivsel och personliga utveckling under studietiden i Uppsala.

Undrar du vilket upptagningsområde vi har? Alla studenter i Uppsala är välkomna att bli medlemmar av Norrlands! Nationen härstammar ursprungligen ur studentsammanslutningar som riktade sig mot studenter från Norbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Det är även de i dessa län ingående landskap som utgör nationens vapen. 


Laddar...