Fler krönikor

1

Krönikören har ordet!
På denna sida kan du läsa nationskrönikörens krönikor, som handlar om våra klassiska nationsevent! Läs om alltifrån Landskap till Lussegask, allt utifrån krönikören Johannes Dufvas perspektiv. 

Majmiddagen 2023

Kära norrlänningar och nationsvänner
Vårregn.
En hand på styret och en balanserar paraplyet.
Portkoden är bytt så vän får ta sig ut och öppna.
Ett glas som biter, en mjuk fåtölj som omhändertar.
Droppar rusar ner för fönstret.
Det är maj.
Igår tog april slut och visst tömde vi alla flitigt den bägaren.
Ingen i vår skara ställer sig kvickt upp ur sängen idag.
Ej för världens juveler och rikedomar.
Blott för en Majmiddag å Norrlands nation.


Vårregn.
En hand på styret och en fäktar vädermakterna.
Från Nybron, mellan förgrund gröna blad och bakgrund grå stad.
Vi skymtar bekanta på trappen.
Alla i gemensam vigör.
Visst var det en dag igår.
I lunden knöts förbunden, hurra!
Nu är slipsknuten taskigt bunden, låt gå!
Vi har varandra säger vi.
Och vår nation, prydd till maj.
Blommor som sjunger solsken efter regn.
Vi skrattar åt våra minspel. 
De berättar om dagarna som just gått.


Till bords.
Till höger sitter Salongsorkesterns ordförande Vera.
Till vänster sitter sjungande studentmössor.
Kanten förblev tom, där satt folk kvar hemma.
Förbi flyger fotografer och binder samman människor i bild.
Studentmössorna sjunger Helan.
Vi tar den.


Vårregnets abrupta slut.
1Q Olle blickar ut över oss från trädtribunen.
Han ser minnet av neon-beskjuten valborgsdekadens.
Han ser oss i fågelsången och skön vår.
Äntligen får han sin Majmiddag.
Nu kom solskenet, efter pandemins regn.


Käraste bröder.
Tholin har studentmössa och reser sig.
Än var det inte dags.
P viftar ner honom varsamt.
Sen går Martin i jorden.
Säg, hade Martin också studentmössa?
Seniorskollegets ordförande svarar inte på frågan.
Hon tackas av.


Smaker.
Chevré med skivad rödbeta.
Päronlindad zuccini.
Blomkålssoppa med kantarell.
Giftas.
Skål för brudparet.


Björn briserar med blixten.
Konferensdrink.
Hörts under Valborgsnatten.
“Jag har inte råd med Max”.
“Jag är ju bra ändå, i alla fall bättre än dig”.
Hylla vår ungdom.


Bordeaux!
De dansade runt där på golvet.
I brist på bord.
Studentmössorna tar en till.
En gäspning glömmer att dölja sig.
Folket kämpar på.


Någon kommer och lutar sig intill.
“Ursäkta, er vän P, har han epilepsi?”
Sorlet fortsätter men hos oss blir det tyst.
Reser mig.
Jag tar mig förbi marskalken ut i hallen.
Ambulanspersonal.
P sitter bredvid pelaren.
Han blöder från ögonbrynet.
Han är inte riktigt här.
Alla pratar samtidigt och försöker nå fram.
Hovmästaren ber folk att skingras.
Vi som känner P stannar kvar.
Jag hukar mig ned.
Lägger min hand på hans knä och kollar på honom.
Han stirrar förvirrat.
Han hade svimmat till precis innan trappen.
Ambulansmannen misstänker blodsockerfall.
Inget allvarligt.
Tack och lov.


Personnummer.
Ambulanspersonalen antecknar.
Tar mitt telefonnummer också.
P åker iväg till Ackis för att sy ögonbrynet.
Hovmästaren moppar blodfläck på golvet.
Vi samlar oss i Las Vegas.
Ett andetag.
Vi söker i telefonerna och får tag på P:s bror.
Han åker in till Ackis. 
Tackar för att vi ringt.
Meddelande från P.
“Kan någon ta med min sångpärm?”
Dråpligt.
Skönt att han börjar kvickna till.
Från Gamla salen hörs jazz.


Tillbaka vid bordet.
Majmiddag igen.
Surrealistisk. 
Vi berättar för undrande blickar.
Allt kommer bli bra.
Orden är mer betingade nu.
Livets förgänglighet är en närvarande tanke.
Salens gnistrar i ett annat skimmer.


Ny konferensdrink.
P skickar foto från sjukhuset.
Han skämtar.
Vi skrattar.
Pustar ut lite till.
Festen återfinner sig.
Som om vi vunnit.


Kontruerad osttallrik.
Mer vin.
Björn briserar mer blixt.
Samtal om nepotism och laster.
Jämtländsk sång från konferenciererna.
Limoncello.
Solen går ner över ån.


“En dag fylld av förälskelse och förändring”
Inspektor talar om våren.
Promenader längs Fyrisån.
I motljus.
“Det är så lustigt om våren:
man bara gråter,
man bara skrattar,
man bara -
är.”

 Vårregn igen.
Utanför fönstret
“En kväll fylld av livet.”
Tänker jag.
I garderoben.
“Ska du med till Göteborgs?”
Jag skrattar.
Och cyklar hem i regnet.


I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör

2023-02-18 Krönika vårens Reccegask

Kära norrlänningar och nationsvänner

Här kommer en intervju mellan mig, er nationskrönikör, och min putslustigt charmanta skribentkollega tillika tillförordnad krönikör för Reccegasken våren 2023, den 18:e februari på vår kära Norrlands nation. Intervjun genomfördes under en matbordslampa en vecka efter gasken. Det som sades noterades på en näsduk som någon (vi nämner inga namn) spillde en överraskande mängd öl över. Den fick följaktligen genomgå dubbla saneringsprocesser, först via tvättstuga, därefter renskrivning. Potentiella snedvridningar av verkliga händelseförlopp under gasken skyller jag på min torktumlare.

Så Joakim, vad var känslan inför kvällen?Såhär då. Jag var i centralbadets bastu. Va?Lyssna. Det var varmt såklart. En underlig man satt bredvid mig. Han hade med sig en större mängd apelsiner som, min misstanke, han hade som ändamål att förtära. Han var inte tyst heller. Nej du, han fläkte ur sig livet själv för oss andra där i bastun. Och, medan han pratade om det mesta mellan himmel och pannkaka för vår arma skara, så skalade han sina apelsiner. En efter en varpå han sedan tryckte dem i käften med en rasande fart. Det måste varit minst åtta apelsiner och högst tolv. Men ändå var det inte detta som fick mig att häpna och så smått vrida mig innanför pannloben. Han tog var och en av apelsinerna och, för att kunna skala dem lättare, rullade dem med tryckande hand från ovansidan utan något som helst underlägg, handduk eller aggregat. Rakt på självaste bastulaven! Samma bastulav som han och alla vi andra genomsvettiga medryttare satt på. Magstarkt för att uttrycka det milt.Sjuk grej! Men du, vad har då detta med en Reccegask på Norrlands att göra? Jomen vissa saker sätter sig på ens innersta näthinna av goda skäl och andra gör det istället från döda vinkeln, rätt upp-och-ner, vare sig man bett om det eller inte. Tack och lov att det blev gask på Norrlands. Då kunde jag äntligen få terapirisera ut denna förfärliga anekdot. Och som min historia drog igång farten hos mina sittningskamrater, ändå härligt att få det vänt till något gott till slut!Helt rätt! Glaset blev helt plötsligt halvfullt för dig, i dubbel bemärkelse hoppas jag. Var drog det vidare efter din bastu-apelsin-anekdot?Då blev det Olle Linder som höll tal i 1Q-egenskap. Han började sitt tal med ett skämt. Skämtet handlade om en tidigare sittning när han gjort en “Kära Örebroare”. Nu gick han upp, noterade att vissa i salen kom ihåg hans tabbe och sa “Ja, det är rätt tal denna gång”. Det flög ändå. Han gick vidare med att inspirera. Om poster han haft. Kaffespill i Majs. Han hyllade nationsfotografen Liam som en ljusglimt på nationen. Ett klassiskt 1Q-tal, nästan lika klassiskt som Örebro.Örebro började ju betraktas som en stad redan på 1200-talet så det låter hemskt klassiskt. Vad bjöds det på för sång under kvällen?Jomen vi sjöng ju! Men såklart sjöng också ett gäng damer från CF för oss minns jag. Sen mer sång från Kammarkören med en särskilt okakafonisk, Norrländsk hyllningslåt i form av Kazakstans nationalsång. De vitsade bestämt om serveringen och fortsatte med att sjunga också om Bellman.Var det några som fick fina medaljer kanske?Jajjebum! Tacktal fortlöpte och tidigare heltidare mottog sitt bling-bling och applåder för deras insatser. Alltid lika fint, speciellt om man vet vilka de är. Det gäller att hänga runt och socialisera med de där coola bönorna, kanske man någon gång också får bli beklädd så fina attiraljer. Vad hände sen?NoNSenS spexade om en bulle, en Lasse-Majas bulle, mysteriet á la kanelkringla, Bagaren Holmes! Oh! The game is afoot?

Nu förstår jag dig inte men det där lät kul. Spexet drog på mina smil-ben i alla fall. Någonstans där började jag också tänka tillbaka på de där apelsinerna av någon anledningen. Visste inte att jag hade den sortens undermedvetna koppling mellan bakelsemysterier och citrusfrukt i bastu.Det visste inte jag heller. Vi börjar ramla av droskan här va. Hur fortlöpte gasken?Jo! Recceförman Manne höll ett tal som var ovanligt fint och med viss svärta om att inte göra vad man bör göra, att prokrastinera. Han kunde höra av sina föräldrar att de var stolta över sin son som valt att studera, även om hans studentleverne kanske inte direkt skulle va det första att hängas i julgranen.Ingen av oss kan kasta första stenen där inte. Sen då?Och sen, juste, sen dök CV upp och de slutade liksom aldrig fylla salen. De måste varit  minst 70 pers och högst 200. Helt sinnessjukt var det. Det var som ur James Joyce anda när han i Odysseus outrötteligt räknar upp den aldrig sinande, välsignade skaran till mässklockornas klang!Så högt över mitt huvud som du kan ta dig men fortsätt!Manskörsskaran sjöng starkt som basuner och med tredubbla dirigenter så det viftades som aldrig förr. Tydligen sammanföll vår gask med körens 170årsjubileum. Vem hade trott att det fanns så mycket liv i den gamla tunnan?Magnifik tunna om du frågar mig! Hur förlöpte resten av denna gnistrande afton då? Det du! Släppbiljetten låg plötsligt under kaffeservisen! Tack sa jag! Inspektor Cecilia Pahlberg talade om P.O Enquist och rådde alla nya recentiorer att engagera sig, i allt från köket till orkestrar. Sen, inte ett enda otimeat och oönskat slag i bordet under O gamla klang, har det någonsin hänt? Kommer det hända igen? Svaret är ja och nej. Kanske. Sjukt ändå.Sjukt men bra! Det låter ju som en kväll till historien.Ja in med den i historieböckerna! Efter en så oerhört lysande kväll kände jag inombords att minnet av de förargliga apelsiner tordes för mig aningens grumligare och det var mig sannerligen en lättnad ska du veta. Jag kommer nog inte käka citrus denna vår. Men det finns annat man kan glädjas åt. Som tystnad i bastu. Som sång och flams på gask. Som “Kära Örebroare” i Örebro.I nationens intresse,
Johannes Dufva och Joakim Nyberg
Krönikör och putslustigt charmant skribentkollega

Lussegasken 2022

Käraste norrlänningar och nationsvänner,
Uti årets sista månad, till terminens slut vi vandra,finns dock ännu några skålar, kvar att klinga bland varandra,innan var och en ska fara, hem till sitt och fira jul,det blir Lussegask på Norrlands, årets sista gask-klausul!
Och det hände vid den tiden, utan kejserligt dekret,att jag for till vårt nationshus, genom snölandskapsskönhet.Längs med Fyrisforsens vatten, vägen fram var tämlig glatt,vännen bak på hållarn pusta, ut när framme av han satt.
In i vestibul och värme, upp för trappan med en glöggdär vi kära och bekanta, fram för skål och kram vi högg.Men vi höll oss från att hugga, ned den stora, stolta gran,som med ljus och kulor röda, viska “snart är doppardan”.
Väl till bords i Gamla salen, prydd i juldekor och glansjag och grannen tog och hälsa, Johan Lind var namnet hans. Inför kvällens stora julbord, inte ett och två men tre,han ändå bestämt att grunda, korv i lussekatt sig med.
Tjo och tjim, de drog igång, sånganförarna en sång,och vi alla toner skråla, ut i varje paviljong!Och när skålarna sig tigit, varm i kläderna vi var,som sedvanligt sen till orda, våran 1Q tog därav.
Han förtäljde om ett samtal, med sin mamma som han haft,när han i sin säng var bäddad, tyngd av feber och tyngdkraft,“Se så lilla rara glin, varför ej en apelsin?Strunta nu i jobb och tvång, citrusfrukten gör dig strong!”
Om det nu var apelsiner, som till slut gjort honom kry,eller mammas kära stämma, knappast något huvudbry.Att få prata med familjen, stärker både kropp och själ,och ger julstämning i sinnet, i vart hem och hus likväl.
Efter 1Q sjungits till, lyste bordet vårat opp,en ljusslinga oss förtäljde, mot ett julbord nu galopp!Och så fylldes alla faten, med potäter, korv och sill,Janssons, Rödbetsallad, ärtor, och en massa gott därtill!
Men så blev det mörkt i salen, folket tystade sig ned,för in genom Gulans gång, tåga Norrlandskörens led,med Lucia i sin spets, iförd krona full av ljus,och med alla julens toner, sången klinga i vårt hus.
Och så flöt vår kväll iväg, genom stim och sång och skratt,sånganförarna med dragspel, sjöng om hemvändarfestnatt,Isak Kautto oss förtäljde, om en blöt julaftonskvälloch att ta det lugnt med spriten, och skit sen i att vara snäll! 
Även tomten knacka på, för att klappar dela ut,mången fick sig ett paket, säcken tordes ej ta slut!Efter tomte och mer mat, blev det ännu mera sång,Cantus Feminis det var, som oss bjuda denna gång!
Och det fortsatte att sjungas, om att ölen dofta brett,och sen ännu mera julbord, som vi glatt på satte sprätt.
Våran Proinspektor sedan, för oss rimma med finess,vävde in Inspektors ledord, E G G i sin address.
Och sen blev det dags att tänka, på vår Lussegasks-refräng,innan kvällen sedan fortgå, ut på släpp med dans och fläng!Och vi bankade i bordet, och vi skråla i vår sal,och vi klingade för julen, i var skål och var pokal!
I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör

Höstfesten 2022

Kära norrlänningar och nationsvänner
Så plötsligt sluter sig novembermörkret kring Uppsala. Aldrig en förvarning eller påminnelse innan man finner sig där på cykeln, trampandes i dunklet till och från sina åligganden. De två små klockbatteri-lamporna man köpt på Clas Ohlson kämpar lönlöst med att mota ljusets frånvaro och vinden och kylan virar sig kring ens hela kropp i åtskilliga försöka att knuffa en tillbaka till där man kom ifrån. Man stretar emot, och allt som oftast vinner man.
Och även om jag själv inte erhöll någon sorts pokal för min vinst i att ta mig längs stadens gator den där mörka höstkvällen för ett par veckor sen så fick jag ändå, efter att jag låst fast min trogna stålhäst i cykelstället, tacksamt mottaga en portkod. Hux flux så stod jag bland en lustig flock och klingade både bubbel och saffransbulle med de stimmande figurer jag hittat innanför dörren. Det var ju höst och snart dags för fest, på vårt kära Norrlands nation, nådens år tjugo tjugotvå.
I gemensam bragd tömde vi våra glas, krokade arm och tog oss vidare ut i mörkret och genom stan, med sång och med våra fracksvansar och klänningskanter flaxande kring sluten på våra rockar. Jag tänkte på hur lätt det nu plötsligt var att mota höstskuggan i grind, där vi tillsammans sken av glädje och förväntan, som eldflugor i kvällens första timmar. Således vann vi även denna gång och stod snart och klappade om varandra och andra vackra ansikten i trapphallen, med garderobslappar och snavecbiljetter i händerna.
Knappt hade jag hunnit lura en av mina fördrinkskamrater att han haft nåt skräp på västen och därmed knäppt honom försiktigt på näsan innan marskalkerna armbågat oss vänligt till att hitta våra platser i Gamla salen. Ett leende till vänster sträckte fram handen och presenterade sig som Oscar Blomgren, mitt bordssällskap för kvällen. Med nöd och näppe hann jag presentera mig själv innan gonggongen ljöd och vi stämde upp i vår norrländska sång. Under förrätten sedan avverkades samtalsämnen som “free the nipple” och  “cancel culture” vid vår kant snabbare än något kunnat stava till “WOKE” och jag skrattade åt den härliga kontrasten mellan salens högtidliga skimmer och att diskutera hur bäst man tänder eld på en BH.
Gonggongen talade igen och räckte sedan över mikrofonen till Förste kurator Olle Linder. Han försäkrade oss alla att han faktiskt trippelcheckat att han skulle hålla tal just denna kväll och vi var alla likväl förbryllade eftersom ingen förväntat sig något annat, likväl glada för hans skull att han nu gjort sig så säker som en människa möjligen kan bli på sin sak. “Ingen dag är den andra lik” gick på temat “Höstfest” och han belös de två lysande konstruktionerna tillika hjärnorna som för närvarande låtits ställas upp på nationens balkong som en del av kommunens årliga ljusfestival “Allt ljus på Uppsala”. I deras neonsken påpekade vår käre 1Q att brainstorming skulle kunna vara på sin plats, men la även till att han själv måste ha glömt spisen på uppe i hjärnkontoret under förberedandet för Höstfesten då han alltså placerat Erik Hennings på honnören. Vi trampar alla i våra klaver gav vi som applåderande tröst och sjöng honom till.
Det blev snapsbjud och mina grannar mitt emot glömdes bort och blev utan men det delades broderligt och systerligt från oss som fått. Vinet kom kort därpå och det skålades något så pedantiskt att det kändes som att jag lärde mig vad höger och vänster och rakt fram var för något på nytt. En dörr öppnades ut till trapphallen men ingen dök fram och marsalkens ansikte var ett frågetecken och från Gulan tågade istället lite finurligt Kammarkören in och slapstick-humorn befann sig. Men så gick skratt över till stillhet och så blev det också så vackert som det kan bli när man blundar och körsången slår ann på ens känslomässiga strängar. Jag törs nog aldrig ha hört en vackrare rendering av I Furuskogen, och väcktes först när kören avslutade med fylleharmonik à la Bellman. 
Konferens blev det och ute i trappen stod Cantus Feminis med levande ljus och bjöd på åter mer skönsång från den repertoar som de åkt runt med under deras serenadfärd kvällen innan. Efter march fram och tillbaka mellan Orvar satt vi åter till bords och sånganförarna Amelia och Frida tog ton till “Jag mötte Lassie” som en ode till vår nationskrog och sjöng “jag fick en Norrlands, jag fick en Norrlands” och “vi tog tapp i hand”. 
Från en hyllning till två andra installerades därefter två nya hedersledamöter vid nationen. Först ut var Eva Tiensuu Janson, som tackade varmt och berättade om sina begynnande steg i studentlivet och vilka fantastiska möjligheter hon fått och fortfarande får ta del av som medlem i Norrlands. Därefter kallades Pär “Percy” Sundelin upp och jublet och ovationerna tycktes nog aldrig ha tatt slut om det inte varit för att 1Q till sist tvingats stor-hyscha lugn i salen. Få gånger har nog någon varit så välförtjänt av någonting och det var en rörd Percy som skojade till med att han faktiskt försökt skriva ett brandtal inför kvällen där resultatet blivit en papperslapp med ordet “brandtal”.
Andra konferensen drog ut oss på sin lilla färd och Oscar eller Matilda eller båda två sa att “vi slåss inte, vi älskar tills vi dör” vilket jag tyckte lät så ödesmättat och fint att det stannade kvar. Sen en sån där orange drink i Yttre läs och tillbaka till våra platser igen där det sjöngs att hela nationen doftade av öl och tonartshöjningarna gick kors och tvärs. Det var rent av en karismatisk stämning som råkat infinna sig. Senare under kvällen skulle samma stämning tydligt visa sig i styrdansen och människor skulle komma att dansa så häftigt och rent av trollbundet till nationsorkestrarnas mjuka och riviga toner att man nog alldeles säkert kunde misstänka sig seniorerna längs kanten sitta och tala om minnen av dansen på Hårgaberget.
Strax innan O gamla klang tog dock först Inspektor Pahlberg sedvanligt till orda om tidens turbulens och hur världen utanför kan tyckas grå och kall, speciellt i detta novembermörker. Vilken gåva är det då inte att få samlas som vi gör på vår nation, så plötsligt känns vår värld inte riktigt så grå och kall längre och hon poängterade hur detta byggs upp av allas vårt engagemang, av glädjen och gemenskapen. För även om det inte är lätt alla gånger, så stretar man emot. Man stretar emot, och allt som oftast vinner man.
I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör

Nya delens jubileumsbankett

Kära norrlänningar och nationsvänner

För att fira att Norrlands nations nya del fyllde 50 år hölls den 22:a oktober en bankett. Jag fick i uppgift att delta i egenskap av Krönikör. En nära vän sa till mig att det kunde var vettigt att skriva ned lite av vad som passerade i min sångbok under kvällen, såklart supervettigt! MEN KOLLA HÄR!Jag sitter här i Majs och försöker tyda vad jag har framför mig. Första raden kanske, resten är obegripligt skulle jag säga. Vad flög i mig egentligen? Nåväl.Här är vad jag minns från kvällen.Från början: förste kurator Olle går upp och håller välkomsttal. Det blir en kära örebroare. Besittningen (heter det så för besättning på en sittning?) skrattar, och vips är kvällens mantra fött. Sedermera går resterande POIs upp, tackar och ger sitt passus på tabben, langar garv, skålar och går ned.  Till detta serveras god mat, någorlunda i tid, det sjungs något förbaskat, sången skickas runt och dem gamla gnabbar om forna tider. Jag sitter på kanten men måste ändå säga att det kändes rätt så trevligt. Det puttrar på. Stämningen livas upp när Attraktionsorkesterns Attrapper gör ett dansframträdande.Efter detta sker något som får hela salen att tystna. En projektorbild med en gammal gubbe dyker upp. Han har eftertryck i rösten. Bakom sig en stor bokhylla i mörkt träslag. Han berättar om hur det var för femtio år sedan. Om att nationen var på tok för liten, att det fanns tennisbanor på bakgården som samlade löv och människor med radikala idéer – de hade till och med gjort omröstningar med majoritet att riva gamla delen (den som blickar mot ån), men att dåtidens byråkratiska norrländska tröghet (á la SAF) skickligt försinkats från ödesdigert utfall tills dess att medlemmar glömt och nya förslag kunde läggas. Vi får höra historien om diskot. Arvet från de samiska trummorna till taket på hexagon (ovan neonljuset).  Ett brutet ben och B-T-I-Bs hårda flit och slit.  Att besittningen är trollbunden är nästan utan att nämna.När Stig Strömholm väl talat klart säger han ”och med det torde jag ha sagt det viktigaste jag hade på hjärtat”. Med det avslutades inspelningen och även om vi bara tittar mot duken av en frusen bild brister en rungande applåd ut i salen. Den satt som en smäck. Få gånger har så gamla människor lyssnat till ett så långt tal i nya delen, om nya delen. Det kändes härligt, vissa reste sig till och med upp i stående ovationer. Talet följdes av underhållning. Pelle Kjellberg tog upp en jazztrio bestående av Jonathan Jessen, Felix Kling, liksom han själv och spelande distinkt och behärskat. Ett bra luftigt ljud i virveln tyckte jag så jag gick fram efteråt och frågade lite om bakgrund liksom deras namn. Blandade åldrar på KMH visade det sig. Lismande miner, lite åt det putsade hållet om man kan säga något kanske.Trevlig atmosfär läckte Felix som en kommentar. Tredje eller fjärde giget, sa de. Dem var nöjda, publiken var nöjda. Det räckte bra och jag återgick till ätandet.Gamle klang löste upp och som en viskös sås rann besittningen ut till barerna där det skottades grogg så golvet blev mindre platt. Solskensorkestern (nationens trevliga gubb- och gumm-orkester) hivade fram sina pultar till scenkanten och styrdansen kom till i ren affekt. Sista låten som anfördes var Vera Lynns We’ll Meet Again.

I nationens intresse,
Joakim Nyberg
i Krönikörens intresse

Reccegasken HT22

Kära norrlänningar och nationsvänner
En person sa en gång “att minnas är att förhäxad stå och betrakta hur man glömmer”. Uttryckt på det sättet känns det nästan rent av olustigt att bli för sentimental över stunder som gått. Att för några ögonblick helt upphöra att existera där du står i nuet och slungas bak i rumtidens parallaxer, som ett höstlöv genom oktobers vindspel. Människor som går förbi viker kort blicken något skeptiskt mot din saltstod som fastnat i ett ojämnt ögonlocks trötta blick, medan du lämnat planeten bakom pannbenet för en inre resa till die Vergangenheit.
För min egen del hoppas jag att min uppsyn var något mindre oroande där jag stod i kön till vårt Norrlands nation under en ljust mulen himmel. I ett ögonblick tänkte jag tillbaka på min första reccegask för ett par år sedan. Då hade detta hus, denna villa vid floden Tibern, varit så stor och fylld av mystik i vad som skulle visa sig finnas bakom husfasaden. När jag nu såg på den kö av recentiorer påväg upp mot farstun för att ta några av sina begynnande steg in i studentlivet log jag för mig själv.
Lyckligtvis behövde jag inte stå i detta teatraliska sinnesyrande mer än några sekunder innan några vänner från nationens manskör dunkade mig i ryggen med tjo och tjim. En kö blev avbetad och rätt som det var stod jag som många gånger förr i den inre läsesalen, mitt i ett hav av både förvirrade och finurliga ansikten. De förvirrade bestod till större del av recentiorer som möjligen fortfarande utstrålade en mal placé över var de hamnat och vad kvällen skulle komma att erbjuda; de finurliga fann man bland de föregående årets heltidare på nationen, vilka klämt ihop sig i en fnittrig hög framför fotografen som gjorde ständiga försök att få med dem alla på bild.

Efter omfamningar och hjärtliga skratt i förmaken trädde vi in i Gamla salen. Min bordskamrat för kvällen var Marius Walter och vi slog oss ned vid det så kallade barnbordet, som under kvällen skulle komma att bli just så hat-älskat för de tramsiga och lysande upptåg som enligt seden varje sittnings barnbord förväntas åstadkomma. Såvitt jag vet befinner sig samtliga av de som satt vid vårt bord denna kväll ännu på fri fot, även om min misstanke är att marskalkerna hoppats på livstid för majoriteten. 
Med ett mikrofon-reverb som tordes härma akustiken i Bergakungens sal (ett återkommande mikrofon-tema kvällen ut) tog 1Q Olle Linder till orda. Efter att ha raljerat ett ögonblick över hur hans ämbete i mångt och mycket hitintills gått ut på att uppfostra sin flock av heltidare vände han sig till recentiorerna och berättade sin egen historia om att landa i Uppsala och på Norrlands nation. Han pekade ut den symboliska tröskel som de klivit över in till en värld av oändliga möjligheter, skratt och gråt och ingen ånger. “Universitetet är till för er utbildning, men nationerna är till för er bildning”. En värdig samling klichéer avslutades med “det är hit man kommer när man kommer hem” och vi sjöng honom till.
Efter att Kammarkören vackert sjungit för oss om sexiga veterinärer och gett oss de konkreta tipsen att “köpa en cykel” och “njuta” blev det konferens och Orvar och en styrketår och handpistols-duell och tillbaka upp till vårt bord. I Bergakungens mikrofon läste Inspektor Cecilia Pahlberg och Proinspektor Maria Forsberg tillsammans med 1Q Olle upp förra terminens heltidare och utöver en stor och varm applåd fick de alla också varsin medalj. Scenen äntrades sedan av spex-ensemblen NoNSEns där Magnus, Brasse och Eva återuppstått för att ta reda på vad som skulle bort. Fel, fel, fel var allt såklart, det visade sig vara en bulle.
Norrlands bästa damkör Cantus Feminis gav oss ännu mer skönsång strax innan andra konferensen utlystes och sen tog slut och Marius sa “never show your funny face” vilket fick motsatt effekt hos oss bordsgrannar. Barnbordet var i full gång. Sånganförarna Amelia Forsgren och Frida Esbjörnson var hyggliga och gav oss en norrländsk geografilektion till tonerna av Genesarets sjö där jag minns att Sundsvall som vanligt fick sig en välförtjänt känga. Det var också här någonstans jag lyckades med konststycket att simultant spilla ut i princip samtliga av mina bordsgrannars avec efter att jag osmidigt försökt flytta en utbrunnen ljusstake. Med knapp marginal lyckades jag dock undgå handgemäng och kölhalning genom att fördela ut vad jag själv haft kvar i min bägare samt noga försäkra alla en kompensation för mitt fiasko i form av shots på det efterföljande släppet.

Inspektor Pahlberg tog slutligen till orda och talade till recentiorerna, kvällens faktiska huvudpersoner. Likt 1Q tog även hon oss tillbaka och berättade om sin egen studietids början 47 år tidigare. Mycket hade hänt sen dess men likväl kunde hon konstatera den fantastiska tid som låg framför de nya studenterna. “Vänner finner du här, från alla de möjliga håll” och påpekade även med glimten i ögat att oavsett om Terminens recentior tillika nuvarande Gillevärdinna Nir Teyar var från Skåne så kändes det ju bra ändå! Hon avslutade med att dela med sig av de ledord hon tyckte beskriva Norrlands nation på bästa sätt: engagemang, glädje och gemenskap.

Ett torn av snapsglas föll omkull intill och det blev som sig bör dags för O gamla klang. De något förvirrade ansiktsuttrycken jag tidigare noterat under fördrinken blev tydliga igen på sina håll omkring i salen varefter sången flöt fram och folk ställde sig upp och ner och slog i bordet på rätt och fel ställen. Men jag märkte också av något annat som inte funnits där tidigare. Kanske en begynnande förvissning. Eller åtminstone en begynnande insikt om att det mesta med all säkerhet skulle falla på plats så småningom. För visst gör det det. Bland skålar och pokaler, och jag log för mig själv.
I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör


Pålningsgasken 2022

Kära norrlänningar och nationsvänner

För några veckor sedan satt jag längs Fyrisån framför Uppsalas Magdeburg med en vän på besök från Tyskland och svettades under en ljusgrå himmel, strax innan årets Pålningsgask. Vi satt och delade på en efterlängtad sushibox samt två burkar folköl efter en mindre stadsvandring och kavajerna låg emellan oss över parkbänksryggen. Jag pekade här och var, “den här järnbron som du ser här, den låg ursprungligen där borta, där den andra bron går idag”. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och vi skålade med våra ätpinnar och burkar för vår tids underverk, om så för en väg över vatten så också för fisk, ris och pilsner.

Klockan slog och vi slog klack och traskade iväg till nationen. Det kom till mig så fort jag satte foten på stentrappan upp mot Norrlands huvudingång. Så härligt, efter ett sommaruppehåll där man varit borta kors och tvärs ifrån stan, att äntligen få komma tillbaka till vårt nationshus. Där är man hemma redan från första steget in i trapphallen och efter införskaffandet av snavecbiljetter, kära omfamnanden av Förste Kurator Olle Linder och Gillevärdinna Nir Teyar på trappavsatsen, med ett friskt fördrinksglas och lätta steg ut genom Inre läs stod vi sedan på balkongen och svettades återigen. Senare under kvällen skulle himlen komma att öppna sig totalt och sända ner en störtflod med blixt och dunder och vi alla som var påväg mot efterfesten skulle nästintill få simma oss i land till närmaste trottoarkant. Men där på balkongen gassade fortfarande sommarens sista hetta stadigt och var enstaka bris som driftade förbi välkomnades minst sagt varmt med stilla jubel bland balkongens vackra klänningarna och kostymer.

Efter glada hälsningar och återseenden bjöds vi in i Gamla salen och till marsalkernas påbud om Norrlandssången. Knappt hade vi hunnit sätta oss innan sittningen och den goda stämningen var i full gång. Det uppdämda gaskbehovet från sommarledigheten var uppenbart och vi tänkte inte slösa bort en enda sekund av den härliga kväll som stod framför oss. Inom kort kom första snapsbjudet och min tyska vän hann bara sitta förbryllad av det främmande utbudet i en halv sekund innan Anton Myhr instruerat och gett klarhet om dessa små styrketårar. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och helan gick medan vi satt kvar i vår muntra sal.

Olle Linder ställde sig sedan för första gången i talarstolen i sitt ämbete som 1Q. Mikrofonen skulle såklart trassla sig lite men efter ett djupt andetag tog han stadigt tag i trädtribunen och så också vår uppmärksamhet. Han talade om att ibland önska att väggarna kunnat tala om för oss om gångna dar, festligheter och händelser från en annan tid, men att han också kommit fram till att det nog är bra att de förblivit stumma. Han uppmärksammade även att det på dagen var 100 år sedan folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige och ställde sig frågan hur tillvaron och även nationen sett ut idag om svenska folket istället röstat igenom förbudet. Skål sa vi och sjöng honom till. Därefter presenterades resultatet för insamlingen till pålningsarbetet av skattmästare Håkan Falk och Lena W. Jansson följt av medaljering där Moje Ramstedt fick medalj, men tyvärr missade jag själv båda dessa punkter då jag bortrövats från sittningen några ögonblick för att förbereda den stundande underhållningen. Det enligt planen tänkta framförandet av Gôssegôbberna fick nämligen tyvärr ställas in på grund av förhinder och därmed tågade istället CV in salen och sjöng och sjöngs till och tackade för sig som vanligt med Fredmans sång n:o 10.

Det blev konferens, det serverades orange och uppfriskande drink i Yttre läs, vi tog oss ned till Orvar, någon spillde ut min öl men gottgjorde det kvickt med en ny. Jag kom plötsligt på mig själv att jag faktiskt hade glömt bort att förklara fenomenet Pålningsgask för min tyska vän. “De har alltså slagit ner mer än 300 sånna här pålar under nationshuset vi befinner oss i, utan dem skulle hela huset glida ner i Fyrisån och flyta iväg i den uppländska moränen”. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och konferensen tog slut och vi tog oss tillbaka till vårt bord där punschen kom.
Från det ena till det andra blev det dags för en särskild auktion till förmån för pålningsarbetet där Anton Myhr tog till orda som förrättare. Exklusiva objekt som vårbalsbiljetter, champagne och även ett Donatorsglas klubbades igenom, den ena dramatiska budgivningen efter den andra och till höga belopp, glädjande för nationens skull såklart. Efter auktionen höll Moje Talet till Huset där han tackade Stig Strömholm för dennes klokhet som varit avgörande i hur Nya delen blivit till och pekade även ut hur flexibelt Norrlands nationshus kan vara. Proinspektor Maria Forsberg fortsatte att tala om de härliga traditionerna på Norrlands och om pålning och även ett instick om proväktenskap i Irland vilket jag inte minns mycket mer om än att det definitivt fanns en god poäng med det hela. Hon tipsade alla att fortsätta donera till nationens arbete och tackade oss alla hjärtligt.

O Gamla Klang ljöd och vi ställde oss på stolarna och tog varandra i händerna och svor trohet till allas våra vänskaper och klingade våra glas högt. Min tyske vän räddades precis från att sätta sig på stolen efteråt. “Ach so!” svarade han och skrattade och jag med honom.

I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör

Maj i sin helhet

Kära vänner, genom närmast ett under av prokrastinering har jag lyckats få det som så att jag här i denna krönika har inte färre än tre hela fester att sammanfatta och förklara. Jag vill dock till mitt försvar säga att det var på grund av maj, månaden alltså, då det varannan vecka var dags för en ny orgie i glädje, sång och tal och jag därför knappt hann återhämta mig från förra gången innan det var dags igen. Men kanske är det å andra sidan inte heller mer än rätt att den sista corona-terminen fick avslutas i en fullständig festkavalkad.   Jag ger er alltså: Krönikan för Majmiddagen, Vårbalen, och Hemförlovningen tillika tiotalsgasken - Eller: Förlåt chefen.   Jag var bakis när Majmiddagen inleddes, och det skulle faktiskt kunna vara lite av en röd tråd genom hela den här krönikan om den skulle ha handlat om mig istället för det den ska handla om men nu gör den ju inte det utan just det andra. Jag tycker dock att just Majmiddagen kan få relatera till bakisheten eftersom det är en av de saker som gör den så speciell. Ett rum fyllt av gamla giganter som värdigt förväntar sig det finaste Norrlands har att erbjuda samt såklart alla unga stackare, fullständigt urblåsta av fem dagar fest och jobb som mest vill sova men som fått höra att de faktiskt måste vara där. I denna något disparata miljö blir ändå middagen som en lisa för själen, mer nedtonad i vildhet förvisso men desto större i sin glädje till mat, dryck, sång och musik. Om vi skulle ta och sammanfatta det viktigaste som hände under middagen så blev jag utskälld av marskalkarna minst två gånger. Först när sångarbordet (med representanter från både CV och CF som mycket fint underhöll med körsång vid väl valda tillfällen under kvällen) sjöng smedsvisan och mitt bord, kanske lite väl entusiastiskt, deltog i traditionerna. Andra gången var istället när den *eminenta* jazztrion spelade till kaffet och mitt bord, igen möjligen lite väl entusiastiskt, proklamerade att om man lyssnar på jazz så måste man prata om djupa saker. Det visar sig att om man lyssnar på jazz under en sittning så ska man inte prata om djupa saker. Man ska hålla käft. Utöver detta citerade Ella Ollonen från seniorskollegiet Boye, CV sjöng separat från sin insats vid sångarbordet och som vanligt höll Cecilia Pahlberg sitt tacktal där hon lyfte fram att världen förändras men att Norrlands därmed genom sina traditioner erbjuder oss gamlingar liksom de unga och nya en trygg plats i tillvaron.   Vi går raskt vidare, ni har andra saker att göra än att läsa om fester (om ni inte är Sune Lindhs arvtagare om tvåhundra år och då vill jag istället säga tack och väl bekomme) så vi ramlar in i vårbalen. Jag tror att jag var bakis, det var trots allt den första riktiga återkomsten av serenadnatten kvällen innan och CV hade haft ett späckat schema som dessutom fylldes av ytterligare serenader vartefter kvällen gick. Middagen inleddes med 1Q Dennis Wikanders berättelse om sin travfamilj och hur han, via en tragisk genetisk sjukdom (hästallergi), tvingades till att bli familjens svarta får och studera filosofi vid Uppsala universitet. Varför just jag? Kan man tänka att han frågade sig och vi får hoppas att någon av kurserna gav honom svaret. Nästa grej jag skrivit upp är att vi drack öl på Orvar i pausen, en tradition på vårbalen så god som någon och en bra uppladdning inför att vara kvar på allt. Sedan var det medaljutdelning då Olle Linder (numer 1Q) fick motta nationens förtjänstmedalj i brons. Matilda Permerius höll talet till vännerna och berättade om den glädje och gemenskap som kommer ur engagemanget. Nationen blir ett ”home away from home” och genom att ta servpass och/eller städa toaletter och annat så finner man en vänskap som inte finns någon annanstans. Norrlands nations kammarkör underhöll sedan och sjöng bland annat Kung Liljekonvalje till stort jubel. Sist men inte minst höll Cecilia Pahlberg åter tacktalet som gick lite i citatens tecken där både Goethe (“Ju mer jag tänker på saken, dess tydligare tycks det mig att livet är till helt enkelt för att levas.”) och Seneca (“De som glömmer det förgångna, struntar i det närvarande och fruktar framtiden har en mycket kort och orolig livstid.”) hanns med.   Norrlandsårets sista fest då, hemförlovningen tillika den första (riktiga) tiotalsgasken som fått skjutas upp från 2020, Christian Pavelka-Ulfendahl och jag sånganförde och hade dessutom ordnat med både en telegramchatt (som utöver de traditionsenliga ryska desinformatörerna också fylldes med glada bilder, sjuka memes och Alexander Falck som per korrespondens från Umeå somnat på toaletten) och en bingobricka. Första talet hölls av före detta 1Q tillika före detta KC Hanna Nilsson och vad hon sa det minns jag inte men det involverade enligt mina anteckningar KC-sängen och att “hon grät” samt “redigeringsförbud wikipedia.” Det finns nog någon inneboende logik i det här och den som känner att de kan lista ut den kan med fördel mejla Hanna och berätta så är jag säker på att ni får ett pris. Därefter hände det som i programmet står som “utfyllnadskul” och jag tror mig minnas att det var mest jag och Christian som skämtade om den där gången jag inte kom ihåg texten (eller melodin) till Yesterday samt att Martin Öhlund gick runt i hatt. David Martinsson höll tal också, det kommer jag ihåg som mycket bra men främst var det viktigt eftersom den fria rutan i mitten på allas bingobricka var just att David Martinsson skulle hålla tal, chansen att vinna stegrades med ens! Som avslutning på kvällen höll 1Q Dennis Wikander tal och det var ju också hans sista som 1Q. Han berättade om hur han under sin tid träffat gamlingar på lussegasken som berättat om sin kärlekshistoria där de träffats just där för 60 år sedan. Sedan berättade han om sin egen kärlekshistoria, som började i en fullständig katapultstolsutskjutning via Birkarlarenneth till att tänka att han skulle ta nattåget till Ume och bussa sig vidare hem mot Östersund. Som tur var träffade han istället sin fästmö. Därefter passade han på att tacka alla de som hade tacksamhet gentemot och jag signade ut mentalt. Följande kan ni försöka pussla ihop från mina anteckningar då de ska täcka resten av kvällen:

Han stod på en stol Percy blev hedersledamot! Rökruta Amanda fuckade allt Spräng dig själv! Swisha cash Be alla om tal ? Tack Emil, varför sa du det först nu?   Jaha, men så står vi här igen då, ännu ett år av krönikor har nått sitt slut. Precis i tid till att nästa år av Norrländska aktiviteter ska gå av stapeln, i startblocken står nationen redo med ändan i vädret och bredvid står 1Q Olle Linder med tindrande ögon och startpistolen i högsta hugg. Och för mig har det då blivit dags att lämna över stafettpinnen till en ny krönikör och att pustande av utmattning sträcka händerna mot publiken och ta emot dess jubel. Jaja den här sommaren har ju varit i stort sett bara friidrott och jag kanske har lite dille, heja Sverige.   I nationens intresse Emil Ahlström, krönikör

Reccegasken VT22

När jag skriver detta viner aprilvädret utanför balkongdörren, kung Bores sista dödsryckningar inför den obevekliga vårens anstormning. Aprilväder? Frågar du. Men Emil, reccegasken var ju i februari? Jajajaja vill du höra om reccegask eller diskutera ledtider och prokrastinering?   Tänkte väl det, då kör vi!   Ja kära reccar så blev det ännu en reccegask på Norrlands, och vad många av er det var! Den här krönikan är skriven till er trots att jag med nästan 100% säkerhet kan säga att ingen av er kommer att läsa den. Men om ni nu mot förmodan hittar till min obskyra avdelning av hemsidans vrår så tänk att jag står i baren och berättar detta, lätt rund under fötterna, medan du förgäves försöker komma iväg med en nyköpt öl.   Själv hade jag glömt att det var reccegask och kom därför iväg rätt sent till nation, jag hade glömt nålar, jag hade glömt hitta ett bordssällskap och jag hade dessutom glömt att tiden för samling inte nödvändigtvis relaterar till mig eftersom jag ändå inte hade tänkt gå till aulan. De första timmarna av festen spenderades följaktligen på Orvar. När själva middagen sen väl kom igång välkomnades vi av ett storslaget lejonkungsnummer från sånganförare Tova och Olle, en passande känsla inför kvällens bravader. För enkelhets skull väljer jag att härinunder sammanfatta kvällen i två olika teman, kultur och tal:   Norrlands nations kammarkör sjöng som första kör ut och det var idel reccegask-klassiker, sången om Uppsala, Norrland(s) etc. osv. alltid bra, alltid uppskattat. Därefter får vi inte glömma nationens yngsta kör Cantus Feminis, Norrlands nations damkör om vilka jag skrivit i mina anteckningar “Jättebra.” Tack Emil. Sist bland körerna kom till kaffet Chorus Virorum, Norrlands nations manskör, som, vill jag minnas, gjorde ett bejublat, känsloladdat, och strålande vackert framförande (i mina anteckningar har jag skrivit “vi sjöng.” Tack Emil). Sist bland kulturella aktörer så kom Nonsens och gav ett Ferdinand-inspirerat spex om TED-talks med en Hogwarts-touch.   Först ut bland talarna då, 1Q Dennis som berätta om när han suttit på en stubbe och om att Norrlands är bäst (samt någonting om oändliga möjligheter att göra nationslivet till en helt otrolig tid i livet). Därefter kom Isak Kautto och höll talet till recentiorerna, ett tal han till viss del höll på bondska om som kan sammanfattas i hans kärnfulla uttryck: “Är du glad, far till nation och är du ledsen ska du definitivt fara till nation.” Väl talat Kautto. Sist ut bland talarna var så Norrlands proinspektor, Maria Forsbergs, som framhävde att vi, och kanske framförallt reccarna, inte är först. Tänk Predikaren 1:9 liksom, vi klarade spanska sjukan, vi klarade corona, Norrlands står fortfarande och en kan dess salar fyllas med nya, glada studenter. Vidare talade hon om Nationens traditioner men också om hur mycket det finns att göra innanför dess väggar och att om du känner att det saknas en förening för just dig, jamen så skapa en då!   Så det var formalian det, men vad hände egentligen, hör jag dig fråga. Var balkan balkan? Såg någon från honnören ilsket åt deras håll? Såg någon från honnören avundsjukt åt deras håll? Var det Orvar i konferensen? Staplades det glas? Stal du alkohol från dina överförfriskade bordsgrannar? Ja.   Min kväll avslutades tillslut i Sjöbotten dit jag tagit min tillflykt efter insikten att om jag följer med till V-Dala så kommer jag finna mig själv klockan två där jag står och har skrikit sönder rösten på karaoken efter åtta omgångar av Östen me’ restens “Hon kommer med solsken”. Däruppe (i Sjöbotten alltså (fast antagligen även på karaoken om jag känner oss rätt) befann sig CV (som det för transparensens skull måste påpekas att krönikören själv är med i, det finns även andra körer), punsch och sång av det för halsen lite mildare slaget. Nåja, men vi blev åtminstone utkastade därifrån redan ett så jag hade ju inte tid att förstöra halsen helt innan jag vankade hemåt i vinternatten. Klokare? Nja. Jag har lagt av med att växa som människa för ett par år sedan. Men likväl i vetskapen från att se er alla reccar att nationen består och kommer så göra i oräkneliga år framöver så länge vi fortsätter göra det vi alltid gjort. Så ett sista råd från en gammal patetisk föredetting, engagera dig, gå med i en förening, spela trumpet,  stå i en bar, putsa bestick, sjung en sång eller håll ett tal. Varje insats liten som stor är en del av det som gör Norrlands till Norrlands. Låt den här reccegasken vara starten på din historia som du sen kan återberätta för någon obekväm yngling som mest skulle köpa grogg men nu istället står fastnaglad hos dig i baren. Och, om inte annat för sagda ynglings skull, försök göra historian så rolig som möjligt.   I nationens intresse Emil Ahlström, krönikör

Höstfesten - 20/11 - 21

Undrar du vad som hände under höstfesten?
Vår krönikör Emil guidar dig!
Höstfesten 20 november 2021

Nu är den stolta vår utsprungen
den vår de svaga kalla höst.
Som brukligt är inleddes höstfesten redan dagen innan, sent på kvällen, när plötsligt utanför
vårt fönster en Norrlandssång ljöd och vi kastade oss över soffkanten för att få höra Cantus
Feminis sjunga serenader. Detta fick mig att tänka på Karlfeldts dikt som inleder denna
krönika. Själv står jag nämligen stadigt i “de svagas” läger. Jag är mycket mycket glad över
att CV kör sin serenad i maj istället och ständigt imponerad över CFs vilja och förmåga att
med sina röster betvinga den regnisblöta novemberkyla som de finner sig i.

Nästa dag, efter att stärkelseoset lagt sig och vi rotat fram alla gamla band ur någon
bortglömd låda, letade vi oss ner till Norrlands och in i gamla där vårt bord formligen
dignande av dignitärer (vilket jag misstänker var placerat precis vid honnören enbart så att
kuratelet skulle kunna hålla koll på oss). Efter Norrlandssången och något snapsbjud blev
det raskt dags för 1Q att förklara kvällens tema. Temat var tidsresa, men inte någon generisk
tidsresa där vissa kommer utklädda till “på kontoret i förra veckan” och andra som
Tutankhamon, nej! Detta var en tidsresa till 2019! Det var nämligen förra gången vi hade
höstfest och 1Q var förvisso där men i vissa små hänseenden visade det sig att hans eget
minne inte räckte. Därför hade han tagit hjälp av de som anordnade festen då för att ge oss
den mest 2019-inspirerade bal som detta nådens år 2021 kunde frammana.

Kvällen fortsatte efter förrätten med en orgie i sång, dels vår egen men framförallt så dök
kammarkören upp och rev av ett riktigt härligt program till stora applåder. Därefter följde den
första konferensen och ännu en kör när Cantus Feminis repriserade sin serenadnatt i
trapphallen och i stearinljusskenet förförde oss med sina stämmor. Det var mycket fint.

Så fort de oändliga toalettköerna som följde sången sen dött ut bänkade vi oss igen och så
följde en kavalkad av tackande. Weronika Rydz fick nationens förtjänstmedalj i brons för sitt
storartade arbete med Norrlandshjälpen där hon gjort långt mer än vad som kunnat
förväntas av hennes post. Därefter fick Elisabeth och Fredrik Strömholm nationens
hedersmedlemskap för sina närmast otroliga ekonomiska bidrag till nationen. I det tal som
Fredrik höll å de bådas vägnar lyfte han de bådas kopplingar till Norrland och till Norrlands,
samt vikten av en plats där människor kan mötas och engagera sig. I mina anteckningar från
kvällen står det bara “ett riktigt jäkla tal” och det var också vad det var. Sist men inte minst
var det proinspektor Maria Forsbergs tur att bli hedersledamot som tack för all den hjälp och
det engagemang som hon beredvilligt givit nationen. Talet inleddes med, och utgjordes till
stor del av, att Forsberg framhävde och hyllade inspektor Cecilia Pahlberg istället för sig
själv. Därefter tackade hon också, å allas våra vägnar tror jag, taket för att det inte kan tala.
Själva tackade norrlänningarna alla de ovan nämnda som gett av tid, pengar, energi, själ och
hjärta för att se till att höstfesten 2021 kunde vara exakt precis som höstfesten 2019.

Och tacken ville inte ta slut, efter andra konferensen var nämligen nästa punkt på
programmet inspektors tacktal. Hon berättade om hur hösten är mörk men hur CF hade
kommit till hennes fönster kvällen innan och sjungit “var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar
där” och precis så tyckte Cecilia att vi ska se hösten. Vi kan notera att hon inte tillhör
Karlfeldts “svaga” som en annan. Vad Cecilia kanske framförallt ville framhålla var att ingen
motgång kommer stoppa de norrländska studenterna, att “kärnan finnes frisk dock kvar” och
att om vi vill att en fest 2021 ska få vara som en fest 2019 då kan vi bannemig få det att ske.

Efter middagen begav vi oss så i samlad trupp till nya festsalen, där serverades det kaffe
och avec och i teorin skulle ett jazzband spela men de var sena (eller så var vi sena och de
trötta på vår skit, vem vet egentligen?). Hur det än var så sysselsatte sig då istället flera
föreningsmänniskor med att leda sången och det blev både Jämtlandssången och Kvad
innan jazzbandet tillslut dök upp och lyckades jaga bort oss från sin scen.

Därefter följde polonäs i gamla och många av oss blev återigen påmind om vår brist på
taktkänsla och oförmåga att minnas vad vi gjort för cirka fem sekunder sen. Sen vals också
såklart och så vidare och så vidare i dans efter dans, först med Salongsorkestern och sen
Phontrattarne precis som det ska vara. Min egen kväll avrundades någonstans i en fåtölj i
Inre. Där kan man sitta och låta folk man känner liksom byta av varandra medan man själv
inte behöver anstränga sig så mycket. Och det slog mig också att där, just där, satt jag nog
även 2019.

I nationens intresse
Emil Ahlström
Krönikör

Kommentera

Öppettider

KANSLIET

Måndag - Torsdag
Fredag
Lördag
13 - 17
12 - 16
12 - 15

Orvars Krog

Måndag - Torsdag
Fredag 
Lördag
Söndag
17 - 01
14 - 01
15 - 01
17 - 22

Majs Café

Valborgsvecka (v.17)
Skvalborg (28/4)
Kvalborg (29/4)
Valborg (30/4)

Måndag (1/5)

08.00 - 14.00
12.00 - 15.00 (nattmat 21.00 - 02.00)

STÄNGT

Studieplatser

Måndag-Tisdag
Onsdag
08 - 21
08 - 20
Torsdag
Fredag
Lördag
Söndag
08 - 21
08 - 15
12 - 15
14 - 18

Bibliotek

Måndag-Tisdag
Onsdag
Torsdag
Fredag
Lördag
Söndag
08 - 21
08 - 20
08 - 21
08 - 15
12 - 15
14 - 18

Utlåning - bibliotek

Måndag-Torsdag
Fredag
17-18
14-15

Sidöversikt

NNFK

Norrlands nation fest & konferens
Är du inte student och vill boka lokal för konferens eller fest? Klicka här!

Kontaktuppgifter

Telefonnummer

018-65 70 70

Adress

Norrlands nation
Västra Ågatan 14
753 09 Uppsala

E-post

Kansliet (Allmänna frågor)

Förste kurator (Medlems- och funktionärsfrågor)

Andre kurator (Uthyrningar, lokalbokningar och ekonomi)

PR-förman (Marknadsföring, sociala medier och affischering)

Vad är norrlands nation?

Norrlands nation i Uppsala har till uppgift att som en partipolitiskt och religiöst obunden sammanslutning av studerande främst med anknytning till Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, verka för att skapa en miljö, som befrämjar medlemmarnas studier, trivsel och personliga utveckling under studietiden i Uppsala.

Undrar du vilket upptagningsområde vi har? Alla studenter i Uppsala är välkomna att bli medlemmar av Norrlands! Nationen härstammar ursprungligen ur studentsammanslutningar som riktade sig mot studenter från Norbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Det är även de i dessa län ingående landskap som utgör nationens vapen. 


Laddar...