Käraste norrlänningar och nationsvänner,
Uti årets sista månad, till terminens slut vi vandra,
finns dock ännu några skålar, kvar att klinga bland varandra,
innan var och en ska fara, hem till sitt och fira jul,
det blir Lussegask på Norrlands, årets sista gask-klausul!
Och det hände vid den tiden, utan kejserligt dekret,
att jag for till vårt nationshus, genom snölandskapsskönhet.
Längs med Fyrisforsens vatten, vägen fram var tämlig glatt,
vännen bak på hållarn pusta, ut när framme av han satt.
In i vestibul och värme, upp för trappan med en glögg
där vi kära och bekanta, fram för skål och kram vi högg.
Men vi höll oss från att hugga, ned den stora, stolta gran,
som med ljus och kulor röda, viska “snart är doppardan”.
Väl till bords i Gamla salen, prydd i juldekor och glans
jag och grannen tog och hälsa, Johan Lind var namnet hans.
Inför kvällens stora julbord, inte ett och två men tre,
han ändå bestämt att grunda, korv i lussekatt sig med.
Tjo och tjim, de drog igång, sånganförarna en sång,
och vi alla toner skråla, ut i varje paviljong!
Och när skålarna sig tigit, varm i kläderna vi var,
som sedvanligt sen till orda, våran 1Q tog därav.
Han förtäljde om ett samtal, med sin mamma som han haft,
när han i sin säng var bäddad, tyngd av feber och tyngdkraft,
“Se så lilla rara glin, varför ej en apelsin?
Strunta nu i jobb och tvång, citrusfrukten gör dig strong!”
Om det nu var apelsiner, som till slut gjort honom kry,
eller mammas kära stämma, knappast något huvudbry.
Att få prata med familjen, stärker både kropp och själ,
och ger julstämning i sinnet, i vart hem och hus likväl.
Efter 1Q sjungits till, lyste bordet vårat opp,
en ljusslinga oss förtäljde, mot ett julbord nu galopp!
Och så fylldes alla faten, med potäter, korv och sill,
Janssons, Rödbetsallad, ärtor, och en massa gott därtill!
Men så blev det mörkt i salen, folket tystade sig ned,
för in genom Gulans gång, tåga Norrlandskörens led,
med Lucia i sin spets, iförd krona full av ljus,
och med alla julens toner, sången klinga i vårt hus.
Och så flöt vår kväll iväg, genom stim och sång och skratt,
sånganförarna med dragspel, sjöng om hemvändarfestnatt,
Isak Kautto oss förtäljde, om en blöt julaftonskväll
och att ta det lugnt med spriten, och skit sen i att vara snäll!
Även tomten knacka på, för att klappar dela ut,
mången fick sig ett paket, säcken tordes ej ta slut!
Efter tomte och mer mat, blev det ännu mera sång,
Cantus Feminis det var, som oss bjuda denna gång!
Och det fortsatte att sjungas, om att ölen dofta brett,
och sen ännu mera julbord, som vi glatt på satte sprätt.Våran Proinspektor sedan, för oss rimma med finess,
vävde in Inspektors ledord, E G G i sin address.
Och sen blev det dags att tänka, på vår Lussegasks-refräng,
innan kvällen sedan fortgå, ut på släpp med dans och fläng!
Och vi bankade i bordet, och vi skråla i vår sal,
och vi klingade för julen, i var skål och var pokal!
I nationens intresse,Johannes DufvaKrönikör
Det är en septemberdag av det grådassiga slaget. Nationens nykomna reccar faller in i ledet, två och två, bakom nationens kuratel och klubbverk och den busigt fladdrande nationsfanan, föredömligt buren av den busigt vackra fanbäraren. Det är ett prydligt tåg som står uppställt utanför nationshuset, men vart ska vi?
Har man varit med ett par år vet man att det är den traditionsenliga processionen till Universitetshuset som väntar, men som ny recentior är detta måhända inte fullt så självklart. Uppställningen skulle likaväl kunna vara ett lämmeltåg på väg ner i Fyrisån. Många reccar är vid det här laget bekanta med nollningstraditioner och vet att alltid vänta sig det oväntade - inte sällan dopp i Fyrisån. Gamla nationstraditioner å andra sidan, är något nytt.
Processionen rör sig taktfast mot Universitetshuset. Vi möter andra nationers processioner på vägen, som traditionsenligt rodnar i jämförelse med vår egen. Om vi är anakondan så är de avklippta daggmaskar. Å andra sidan har dessa nationer den stora fördelen att hela deras tåg faktiskt får vara med framför Universitetshuset, medan halva vårt tåg får stå kvar nere i backen upp till huset. Märk väl: störst är inte alltid smidigast. Att vara näst sist i nationsordningen och således behöva stå kvar nere i backen och vänta tills de 11 första nationerna i utstuderat sakta mak strosat in i byggnaden är inte heller ett av Norrlands nations många säljargument. Men det finns en hel del vackra klänningar att titta på under tiden. Och det regnar inte.
Inne i Universitetsaulan finner alla sin plats och slår sig ner. Många beundrande blickar får under ett ögonblick vila på aulans pampiga prakt, innan allas uppmärksamhet påkallas och riktas mot nödutgångarna och vi påminns om att stänga av våra mobiltelefoner. Detta föranleder ett ögonblicks febril trevan efter mobiltelefoner i kavajer och väskor innan tystnad åter råder. En ensemble från Kungliga akademiska kapellet spelar medan samtliga nationsfanor bärs in och sprids ut i aulan. Vice curator curatorum Hanna Ekelius har den stora äran att vara vår konferencier. Hon presenterar Uppsala universitets rektor, rectrix magnifica, Eva Åkesson.
Eva Åkesson håller ett fint tal och uppmanar alla nya studenter att engagera sig i sin nation. Klok kvinna det där. Efter rektorn får vi lyssna till Göteborgs nations damkör, Guldkören, som tar oss med till dansgolvet med egna körversioner på några välbekanta danslåtar. Sedan intas talarstolen av Värmlands nations nationskaplan, Maria Sivertsson. Hon håller ett tal om val. Alla val vi har gjort för att hamna där vi är, och alla val vi har framför oss. Hon uppmanar oss att ta emot råd och hjälp när vi behöver, men att i slutändan välja själva.
Hornboskapen är Södermanland-Nerikes nations blåsorkester och står näst på tur att underhålla, och de tutar på bra i röd- och svartrandiga kavajer. Höjdpunkten är deras version av ett ledmotiv från Star Wars. Sedan blir det dags för Curator curatorum, Ella Stensson, att hålla tal. Hon berömmer oss för alla de bra val vi har gjort för att nu befinna oss där vi är, i Universitetsaulan, på väg till reccegasken. Hon uppmanar oss också att se oss omkring, och förutspår att i denna aula sitter våra framtida vänner, kollegor och kanske också en framtida livspartner.
Sedan kallas terminens recentiorer fram. Lyckligtvis avses med detta inte alla terminens recentiorer, utan bara de 13 recentiorer som har fått utmärkelsen Terminens recentior från var och en av de 13 nationerna. De får stiga upp på scenen och mottaga en medalj och ett diplom från rektorn och curator curatorum. Norrlands nations utmärkelse går till Ezther Söderling med följande motivering:
"Ezther Söderling kom till Norrlands nation hösten 2011 och har sedan dess visat sig vara en ovärderlig medlem. Redan från start utmärkte sig ”energiknippet från Vännäs” för sin positiva inställning och osvikliga vilja att ställa upp närhelst det behövs. Ezther har hunnit med att engagera sig i nationens föreningsliv och Hembygdsföreningen Vajan där hon under sitt år vid nationen utgjort en stabil kugge i styrelsen där hon direkt tog på sig den ansvartyngda posten som matansvarig. Hon har även arbetat hårt och mer än de flesta inom alla nationens dagliga verksamheter. Att hon inte räds utmaningar syntes redan under de första månaderna då hon kunde ställa upp med bara en dags varsel och ge sig på arbetsuppgifter hon till dess varit helt obekant med, och därtill genomföra dem med bravur. Sina betungande studier till biomedicinsk analytiker till trots fortsätter hon alltjämt att ge av sin tid och idag är hon nationens Tekniska föreståndare. Med sitt goda norrländska humör och sin entusiasm har Ezther Söderling visat sig som ett föredöme för såväl gamla som nya nationsmedlemmar, och hon är väl förtjänt av utmärkelsen Terminens recentior."
Eller kort sagt: Ezther är bra. Vi är glada att ha henne.
Ensemblen från Kungliga akademiska kapellet kommer tillbaka och bjuder på många vackra mozarttoner. Jättemånga. Det tycks börja klia mystiskt i benen på många, men till slut tågar fanbärarna ut ur aulan och följs hack i häl av reccar med olika grad av syrebrist. I processioner mycket lika de föregående återvänder alla till sina nationer. 1Q Tobias Larsson ses sprinta i förväg med norrlandsparaplyt slängt över axeln för att hinna fram först och kunna välkomna alla reccar i trapphallen.
Det är således med en viss förvåning vi stiger in genom porten och ser förre 1Q Jonas Andersson och förre Gillevärdinnan Lars Jäger på trappavsatsen, välkomnandes gästerna. Då vi frågar säger de att vi har tagit fel på termin och ber oss återkomma om att halvår. Vi låter oss dock inte avskräckas, utan går lös på fördrink och mingel. Och snart kör 1Q Tobias bort Jonas och intar sin rättmätiga plats på trappavsatsen.
Sittningen blir traditionsenligt försenad, den här gången innan den ens har börjat, och det visar sig att inga servetter vikts till sittningen. Servisen och halva honören hjälps åt att massvika servetter medan minglet fortskrider ute i trapphallen. Slutligen slås dörrarna upp till Gamla salen och blottar en praktfull dukning. Det visar sig inte vara helt lätt för de ovana reccarna att avkoda bordsskissen och hitta sina platser i salen, men de som går vilse följer Värmlands nations nationskaplans råd och ber om hjälp, och till slut sitter alla till bords. Förmodligen på ungefär rätt platser också.
Ut kommer förrätten och den gör ingen besviken: créme ninon med portvinsbrässerat fläsk och hemgjorda crostini. Ni hör ju. Smaskens. Sånganförarna presenterar sig själva och gör ett försök att förklara nationsvärldens märkliga skålningsritualer. Det är oklart huruvida budskapet går fram, men å andra sidan är skålandet ett typexempel på färdigheter man lär sig bäst genom att själv utföra. Den recce som inte förstod genomgången kommer få gott om tillfällen att öva och finslipa sin teknik under kvällens gång. Första tillfället erbjuds omedelbart i form av den odödliga (tro mig, vi är många som har försökt) klassikern Helan går.
Nästa gång vår uppmärksamhet påkallas är det 1Q Tobias som vill hålla ett välkomsttal. Tobias funderar: varför? Varför är vi här? Är det för att vi inte kom in på universitetet i Lund som vi är här i Uppsala? Om så är menar han att vi har haft tur. Och är det för att vi inte hittade hela vägen till Västgöta nation som vi gick med i Norrlands? Tydligen är det så vi rekryterar merparten av våra medlemmar. Vi är kanske här för att vi kommer från Jämtland och det inte finns på kartan att gå med i någon annan nation än just Norrlands, eller kanske består hela vårt släktträd av kuratorer och klubbverkare fyra generationer tillbaka i tiden? Tobias vet helt enkelt inte varför någon av oss här. Utom Inspektor då förstås, hon är här för att hon inte har något annat val. Annars lär det finnas lika många svar på varför vi är här som vi är gäster i salen, menar Tobias. Så varför är han själv här? Jo! För att hälsa oss alla välkomna.
Under sånganförarnas ledning sjunger hela salen sedan I Norrland växer det för full hals, och det låter ganska bra. Tror vi. Till dess att Chorus Virorum tornar upp sig framför scenen och fyrar av tre sånger med magstöd. Jaja.
Sånganförarna låter sig emellertid inte nedslås utan leder sin 280-mannakör i Du halva. Sedan är det dags för vår alldeles egna Terminens recce att hålla tal.
Ezther Söderling intar podiet och håller ett kort, kärnfullt tal. När hon var ny på nationen märkte hon genast att det fanns några som kände alla. Några som inte kunde gå genom Majs café utan att stanna vid vartannat bord för att hälsa på någon de kände. Så ville hon också ha det. Hon behövde en liten knuff för att komma igång och engagera sig, men när hon väl gjorde det lärde hon känna en massa härliga människor. Nu kan hon inte gå genom Majs café utan att stanna vid vartannat bord för att hälsa på någon. Och hon vill säga till alla nya reccar att om det är någon av dem som behöver en knuff så som hon gjorde, så är det bara att söka upp henne när hon sitter i Majs café.
Ute på borden dyker det upp vin samt tallrikar med helstekt oxfilé, mandelpotatispuré och kantarellsås. Folk blir glada. Gott är det och snabbt slinker det ner. Tallrikarna slickas inte rena, men det är enbart etikettsreglerna som står i vägen. Norrlandskören underhåller med skönsång.
Näst på tur till podiet är Recceförmannen Helen Gunnarsson. Helen gillar pussel. När hon var mindre tyckte hon särskilt mycket om ett pussel med en tiger i djungeln. Fast det är inte kul när det fattas bitar. Det spelar ingen roll vilken bit det är som saknas, om det är tigerns ögon eller en bit av djungeln, pusslet blir ändå inte komplett. Kuratorerna kanske motsvarar tigerns ögon, men alla reccar och medlemmar som utgör djungeln är lika viktiga för pusslet som helhet. För att det ska vara roligt får inga bitar saknas. Alla ska med! Helen tycker att vi alla ska göra Norrlands nation till det vardagsrum studentkorridorerna saknar. Huset är vårt och vi är välkomna. Låter bra, tycker jag.
Marskalkerna utlyser konferens och som om någon dragit ur proppen töms gamla salen på folk. De flesta väljer att ägna sin tid i frihet åt köbildning utanför damernas och herrarnas. När alla åter infunnit sig på sina platser i gamla salen bjuds det på punsch och sången Punschen kommer. I den ordningen. Efter detta obligatoriska motionsinslag bedöms vi ha gjort oss förtjänta av nya kalorier och desserten dyker upp framför oss: en äppelsmulpaj med stiltonkräm. Och om inte detta är nog med sötsaker för att tillfredsställa allas behov så stiger därefter Inspektor Cecilia Pahlberg upp bakom talarstolen.
Hemma känner alla en, men när man först kommer hit är det ingen som vet vem man är, menar Cecilia. Här kan man skapa sig ett nytt liv, en egen identitet, utan att behöva rätta sig efter någon annans uppfattningar om och ramar för vem man är. Här kan man utvecklas åt nya håll och lära sig nya saker. Här kan man få träffa sina framtida vänner och kanske till och med sin livspartner. Själv mötte hon sin man i nationens kök strax efter att hon skrev in sig vid nationen.
Till sist kallar hon in köks- och serveringspersonalen och tackar dem för vad som varit en mycket trevlig kväll med god mat och gott sällskap, även om kvällen blivit sen. Det sistnämnda möts av ett ”Amen, sister!” från någonstans i salen.
Ja, kvällen blev sen och någonstans i huset står V-dala nations reccar och stampar i väntan på att få dansa loss tillsammans med norrlänningarna. Efter lite kaffe och O gamla klang sällar oss till våra v-dalska vänner på dansgolvet. Reccegasksittningen är över och de nya reccarna har förhoppningsvis fått mersmak, eller åtminstone kunskap om gamla nationstraditioner och om hur en gask på Norrlands nation kan gå till. Och kanske kommer några av nykomlingarna inför nästa reccegask än en gång falla in i ledet bakom nationens kuratel och klubbverk. Denna gång utan att behöva frukta att det hela ska sluta i Fyrisån.