Åhå Norrlänningar, medmänniskor och annat löst folk!
Kära recentiorer, särskilt ni som inte befann er på reccegasken, här kommer en petit résume rörande alla roligheter som kan begås en kväll på nationen. Reccegasken bör för många vara den första gasken man bevistar, så är tyvärr inte fallet för mig, jag har varit på några (läs lite för många) reccegasker under min tid på nationen. Men det är alltid en kväll där man verkligen får se hur nationen förändras och hur friska fläktar (Ja alltså ni reccar) blåser in i nationslivet.
Nåväl, låt historien komma träda fram. Dagen likt många andra gask-dagar börjar med att man släpar sitt pick och även sitt pack ner mot Nationens vackra hus. Man hade också fått frågan av vår kära Gillevärdinna att hjälpa till att duka upp inför kvällen, och som en arbetets man, som också är lite ölsugen på en fredag eftermiddag, tackade jag inte nej. Efter lite roddande så fick man svida om till kavajen och se till så att man va presentabel. Det vankades förfördrink, i form av en lagom ljummen öl innan partajandet kunde börja. När väl de vackra portarna till Norrlands stod öppna så fick man ge sig in i folkvimlet! En sjuk vibe av framtid sveper över en när det är så pass mycket folk man aldrig sett förr som irrar runt. Alla reccar syns lära sig av varandra då snavecbiljettskön är gedigen, vilket känns tryggt.
När väl lite bubbel slunkit ner och en del fingerpistolande med kändisar som är på byn så blir det dags för bänkning. Bordssällskapet består utöver mig själv av lite andra smått avdankade gamlingar, stämningen är dock på topp när väl allt klubbas igång. Det dröjer dock inte länge förens några av de ibland mig säger de bevingade orden >>Det var bättre förr<<. Jag själv försöker ändå skaka av mig denna mentalitet då reccegasken är en kväll för er nya.
Sånganförarna får ordet och de, då nästan alles är helfräscha, tar en lite grundligare genomgång på hur man egentligen ska bete sig. Något som hur man skålar är fortfarande lite svårt för många av mina bordsgrannar, tur med en genomgång. De informerar också om hur man bland annat ska knipa igen och respektera de som talar, något som avklivande klubbverket noterar. Väl efter detta så är det dags för välkomsttalet av vår alldeles egna 1Q. Wilhelm Zickerman talar främst till alla recentiorer, om att man kan glömma allt som inte har med norrlands att göra. Han talar om hur att engagemang är sjukt beroendeframkallande, och pekar främst på allt gammelfolk på honnören som fortfarande är här. Tur är att självinsikten är på plats då han även tycker sig själv vara gammal. För att återkoppla till ungdomen så slängs det med flertalet uttryck som kidsen kan: Skibidi, “What the sigma?” und so weiter. Jag lämnar punkten om välkomsttalet med några visdomsord från Strindberg själv “Allting är relativt, även 1Qs ålder”.
För att klämma så mycket av kvällen som möjligt så är det dubbla konferenser. Den sedvanliga “Orvarlöpen” begås av vissa, andra tar tillfället i beaktning och begår mingel och annat. I konferensen så blir jag även uppmärksammad på bordskartan, ett av borden heter “Dvärsätt”, min alldeles egna hemby. Givetvis tar jag credd för att Dvärsätt hamnade just på bordskarten, men antagligen var det en slump.
Väl inne i salen så blir det dags för kvällens första körsång. Norrlands nations kammarkör får scenen och bjuder på skönsång. Kammarkören är som många vet en av världens bästa körer och det märks på hur tyst salen kan bli då den avnjuter en ypperlig nytappning av Madonnas “Like a prayer”. Ett flertal slagdängor bränns av innan de tackas av.
Snabbt därpå så har det blivit dags för lite medaljering, för vem älskar inte lite >>bling<<. Det är nämligen förra terminens klubbverk, förste kurator och PR-förman som ska tackas av. Det lätt förfriskade gänget, även kallat “Balkan-bordet” tillika (jag citerar) >>rövgänget<< får rampljuset och får lite extra uppskattning för deras stora engagemang. Gänget har gjort ett väl utfört arbete, trots att när de lånade min bil för att åka på utbildning lyckades lämna radion på och lämna tillbaka bilen batterilös. Utöver det så är gemenskapen känt som just Brandverket då de en kväll lyckades bränna av brandlarmet under en trist tidpunkt. Självinsikten hos dessa är dock tung och när de sjungs till så sjunger de även just brandlarmet till!
Lagom till varmrätt så är det dags för >>spex<<. Spexensemblen NoNSEns äntrar lokalen iförda glesbygdskavaj och friluftsbyxor. Det är nämligen så att Recce Marklund Lundmark, antagligen Skellefteå born and raised ska skriva in sig på nationen. Tyvärr så uppfyller inte nationen hans vision om densitet av norrlandsfödda och ett försök att bilda en ny helnorrländsk nation tar vid. Tal om Sundsvall, eller hur man inte ska tala om Sundsvall, begås. Gevär tas fram, och utbrytarförsöket tar vid, tyvärr så lyckas inte detta. Tur är just att 1Q välkomnar alla tillbaka till just Norrlands Nation.
Sittningen fortsätter och mitt bordssällskap tar tillsammans del av lite lössnus. “Det är gött de” tycker tyvärr inte alla, men tur är att sittningar med trevligt sällskap kan både utbilda och inbilla. Sången Svinnsta skär sjungs, en riktig banger enligt många. Recentiorerna får sig en duvning i hur många omverser det finns, och hur lite man egentligen ska förlita sig på sånghäftet ibland. Smått förvirrade miner bland många, men stämningen höjs nämnvärt.
Olle Hejdenberg, nationens recceförman får sedan ordet för “Talet till Recentioren”. Detta för att ge några väl valda ord till alla nyblivna studenter. Nyfikenheten är central menar Olle, nyfikenheten gör Uppsala till Uppsala. Det är på grund av alla nyfikna individer som ungdomens stad snurrar runt, och med hjälp av nyfikenhet så kan var student förgylla sin tid och samtidigt lära sig om allt vad livet heter. Ett vältaligt tal, och man fick chans att reflektera som en soon-to-be föredetting om hur studenttiden hade sett annorlunda ut utan just nyfikenheten.
Efter en kvick andra konferens så var sittningen på upploppet. Nir Teyar kapade micken och “moggade” sånganförarna. Han utlös sig själv som Norrlands Nations
>>Official Mood Manager<<. Anledning till hans myteri var i högsta grad rastlöshet, då han nu har suttit utan sånganförarämnbetet i cirka 4 månader. Han körde vågen med hela salen innan han blev avkastad och satt på sin plats.
Kort därpå så var det dags för Pro-inspektor Maria Forsberg att hålla tacktal. Inledningsvis så välkomnades alla recentiorer : “Välkommen till Norrlands, det bästa stället i världen, välkommen hem”. Efter detta så reflekterade Maria om allt roligt som kan ske på nationen, något som hon själv har god insikt i efter många års gott engagemang på Norrlands. Hon reflekterade även om hur bildande det akademiska kan vara, men främst på hur man fortsätter bilda sig genom det studentikosa. Hon är efter vokabulärförlängning numera en självdefinierad Rizzler och beaktar ordet Slay på en daglig basis. I ungdomens stad tas ingenting på allvar, och än viktigare så behöver man inte ta sig själv på för stort sådant heller. Just det studentikosa är en everligt föränderlig tingest, något som Maria fått se genom åren. Hon avslutar sitt tal med att poängtera hur alla reccar ska ta tillvara på det studentikosa, och sedan göra det studentikosa till deras egna. Det som tackas är studentlivet, och det tackas på bästa sätt.
Med det så började kvällen lida mot sitt slut. En sista lektion av sånganförarna ges, i hur man egentligen får banka i bordet (något vi gamlingar bör få oss en uppfräschning om på ungefär varje gask). Därefter så blev det dags för The OG, the O Gamla Klang, där lektionen för många glöms bort på cirka 2 verser. Slutet gott, resten likaså.
De avslutande orden blir, i Gen Alpha och Tik-Tokgenerations språk: Its giving Reccegask, (not)very mindful, (not) very demure.
I Nationens intresse
Krönikören
Mattias Persson
Comments