Åhå från Pålningsgasken 2026

För oss som haft lyckan att befinna oss på nationen under sommarmånaderna är dagarna innan terminsstart en väckelse ur sommardvalan; förvirrade recentiorer undrar om det finns någon meny på orvar och ens gamla nationsbekanta syns både här och där. Dagarna innan reccepesten bryter ut, och frågorna om man möjligen “vill ta ett pass” haglar in från klubbverket, är på sätt och vis studentens nyår. Likt alla nyår bör detta firas - således fann jag mig, till min stora glädje, bjuden till Pålningsgasken.

Och så tiden går! Plötsligt så anländer den smått ruskiga höstdagen. Raskt skyndade jag i mig mot värmen i villan över Tibern, till min första pålningsgask.

Väl ståendes på det gamla stengolvet möttes jag av det välbekanta gasksorlet som studsar mellan gamlans anrika väggar, samt av hejandet och frågandet om sommarmånaderna. Här behövs ingen närmare introduktion; efter ett par handslag, nickande och nöjsamt prat om hur sommaren förflutit infinner sig den omedelbara känslan av att vara hemkommen. Med en fördrink i handen och några snavec biljetter i den noggrant utvalda handväskan kunde jag med glädje möta ännu några bekanta att heja på innan det var dags att slå sig till bords. Inga mindre än vår nya förste kurator och gillevärdinna, Martina Magnusson och Kasper Nordangård, stod uthålligt i trappen och hälsade både nya och gamla välkomna.

Tillslut nalkas firande och förrätt. Med rätade ryggar frammanade vi ur glada strupar norrlandssången, innan högtidligheterna fick vila. Hejandet och frågandet utövades ännu en gång och nykomlingar skulle läras (Vilken öl är bäst på Orvar? Vad kan man ha på sig till vilken klädkod?). Slutligen återvände högtidligheterna när nationens nya förste kurator välkomnades till scenen. Martina trädde fram för att tillsammans med inspektor Tobias Sjöblom framföra sitt första tal.

Efter att alla gäster välkomnats följde historien om vårt nationshus, om (påstådda) hästar i gamla salen och om diverse hyss som utförts av generationer av uttråkade studenter.

Men vad om vår nutid? Summa summarum har vi norrlänningar anledning att vara tacksam för den gångna terminens bankande och hamrande. Förste kuratorn betonade hur renoveringarna är nödvändiga om alla de hundratals miljoner recentiorer som årligen välkomnas till Norrlands ska få plats inför det stundande jubileet. Således uppmanas vi alla att underlätta arbetet genom donationer - en uppmaning som må ha klingat något starkare efter Tobias erkännande om att ”Det kunde gå bättre för oss” i och med att vi inte uppnått årets ekonomiska mål.

Men, lyckligtvis kan jag försäkra er om att Norrlands inte lär sjunka ner i ån bara för de ekonomiska målens skull.

Innan konferensen delades även den årliga Steckzenska medaljen ut till E. Mikael Norberg och Tobias Sjöblom. Utmärkelsen delas ut för att uppmärskamma Jonas Steckzen, vår käre akademiske flykting från Lund, för hans särskilda ekonomiska stöd för nationen.

När vi alla suttit oss ned efter konferensen trädde Henrik Fjellström (iförd en mycket fin hatt) och Ellen Örtstam (lika fin) upp på scen för att inleda auktionen. Merchpaket (exklusiva sådana), uppvaktning av kuratel under en trevlig dejt, jubileumsbiljetter och namnet på någon av husets många skrubbar, samt på en stol, skulle säljas. Jag tyckte mig till och med kunna skymta studentkårens ordförande tappert buda för att uppkalla skrubben, men allt förlöpte i sådan hast att jag i slutändan endast kan gratulera Fryklöf till hans numera djupa skuld till nationen efter ett aktivt budande. Alla frånvarande missade sannerligen en spännande höjdpunkt.

Kvällen fortlöpte med den sedvanliga blandningen av sång och mat. Talen avlöste varandra och de goda bordssamtalen likaså och nu i efterhand kan jag säga att Norrlands ligger i trygga händer ett tag till med Martina vid rodret. Slutligen nåddes en charkbricka och mitt skrivande fick lugna ner sig för alla festligheter därefter. Min första pålningsgask och detta nyårsfirande var onekligen en mycket trevlig affär.

I nationens intresse

Linn Hellström

Krönikör