top of page
marskalk.jpg

Krönikor

Sök
  • Skribentens bildJohannes Dufva

Höstfesten 2022

Kära norrlänningar och nationsvänner


Så plötsligt sluter sig novembermörkret kring Uppsala. Aldrig en förvarning eller påminnelse innan man finner sig där på cykeln, trampandes i dunklet till och från sina åligganden. De två små klockbatteri-lamporna man köpt på Clas Ohlson kämpar lönlöst med att mota ljusets frånvaro och vinden och kylan virar sig kring ens hela kropp i åtskilliga försöka att knuffa en tillbaka till där man kom ifrån. Man stretar emot, och allt som oftast vinner man.

Och även om jag själv inte erhöll någon sorts pokal för min vinst i att ta mig längs stadens gator den där mörka höstkvällen för ett par veckor sen så fick jag ändå, efter att jag låst fast min trogna stålhäst i cykelstället, tacksamt mottaga en portkod. Hux flux så stod jag bland en lustig flock och klingade både bubbel och saffransbulle med de stimmande figurer jag hittat innanför dörren. Det var ju höst och snart dags för fest, på vårt kära Norrlands nation, nådens år tjugo tjugotvå.


I gemensam bragd tömde vi våra glas, krokade arm och tog oss vidare ut i mörkret och genom stan, med sång och med våra fracksvansar och klänningskanter flaxande kring sluten på våra rockar. Jag tänkte på hur lätt det nu plötsligt var att mota höstskuggan i grind, där vi tillsammans sken av glädje och förväntan, som eldflugor i kvällens första timmar. Således vann vi även denna gång och stod snart och klappade om varandra och andra vackra ansikten i trapphallen, med garderobslappar och snavecbiljetter i händerna.

Knappt hade jag hunnit lura en av mina fördrinkskamrater att han haft nåt skräp på västen och därmed knäppt honom försiktigt på näsan innan marskalkerna armbågat oss vänligt till att hitta våra platser i Gamla salen. Ett leende till vänster sträckte fram handen och presenterade sig som Oscar Blomgren, mitt bordssällskap för kvällen. Med nöd och näppe hann jag presentera mig själv innan gonggongen ljöd och vi stämde upp i vår norrländska sång. Under förrätten sedan avverkades samtalsämnen som “free the nipple” och “cancel culture” vid vår kant snabbare än något kunnat stava till “WOKE” och jag skrattade åt den härliga kontrasten mellan salens högtidliga skimmer och att diskutera hur bäst man tänder eld på en BH.


Gonggongen talade igen och räckte sedan över mikrofonen till Förste kurator Olle Linder. Han försäkrade oss alla att han faktiskt trippelcheckat att han skulle hålla tal just denna kväll och vi var alla likväl förbryllade eftersom ingen förväntat sig något annat, likväl glada för hans skull att han nu gjort sig så säker som en människa möjligen kan bli på sin sak. “Ingen dag är den andra lik” gick på temat “Höstfest” och han belös de två lysande konstruktionerna tillika hjärnorna som för närvarande låtits ställas upp på nationens balkong som en del av kommunens årliga ljusfestival “Allt ljus på Uppsala”. I deras neonsken påpekade vår käre 1Q att brainstorming skulle kunna vara på sin plats, men la även till att han själv måste ha glömt spisen på uppe i hjärnkontoret under förberedandet för Höstfesten då han alltså placerat Erik Hennings på honnören. Vi trampar alla i våra klaver gav vi som applåderande tröst och sjöng honom till.


Det blev snapsbjud och mina grannar mitt emot glömdes bort och blev utan men det delades broderligt och systerligt från oss som fått. Vinet kom kort därpå och det skålades något så pedantiskt att det kändes som att jag lärde mig vad höger och vänster och rakt fram var för något på nytt. En dörr öppnades ut till trapphallen men ingen dök fram och marsalkens ansikte var ett frågetecken och från Gulan tågade istället lite finurligt Kammarkören in och slapstick-humorn befann sig. Men så gick skratt över till stillhet och så blev det också så vackert som det kan bli när man blundar och körsången slår ann på ens känslomässiga strängar. Jag törs nog aldrig ha hört en vackrare rendering av I Furuskogen, och väcktes först när kören avslutade med fylleharmonik à la Bellman.


Konferens blev det och ute i trappen stod Cantus Feminis med levande ljus och bjöd på åter mer skönsång från den repertoar som de åkt runt med under deras serenadfärd kvällen innan. Efter march fram och tillbaka mellan Orvar satt vi åter till bords och sånganförarna Amelia och Frida tog ton till “Jag mötte Lassie” som en ode till vår nationskrog och sjöng “jag fick en Norrlands, jag fick en Norrlands” och “vi tog tapp i hand”.


Från en hyllning till två andra installerades därefter två nya hedersledamöter vid nationen. Först ut var Eva Tiensuu Janson, som tackade varmt och berättade om sina begynnande steg i studentlivet och vilka fantastiska möjligheter hon fått och fortfarande får ta del av som medlem i Norrlands. Därefter kallades Pär “Percy” Sundelin upp och jublet och ovationerna tycktes nog aldrig ha tatt slut om det inte varit för att 1Q till sist tvingats stor-hyscha lugn i salen. Få gånger har nog någon varit så välförtjänt av någonting och det var en rörd Percy som skojade till med att han faktiskt försökt skriva ett brandtal inför kvällen där resultatet blivit en papperslapp med ordet “brandtal”.


Andra konferensen drog ut oss på sin lilla färd och Oscar eller Matilda eller båda två sa att “vi slåss inte, vi älskar tills vi dör” vilket jag tyckte lät så ödesmättat och fint att det stannade kvar. Sen en sån där orange drink i Yttre läs och tillbaka till våra platser igen där det sjöngs att hela nationen doftade av öl och tonartshöjningarna gick kors och tvärs. Det var rent av en karismatisk stämning som råkat infinna sig. Senare under kvällen skulle samma stämning tydligt visa sig i styrdansen och människor skulle komma att dansa så häftigt och rent av trollbundet till nationsorkestrarnas mjuka och riviga toner att man nog alldeles säkert kunde misstänka sig seniorerna längs kanten sitta och tala om minnen av dansen på Hårgaberget.


Strax innan O gamla klang tog dock först Inspektor Pahlberg sedvanligt till orda om tidens turbulens och hur världen utanför kan tyckas grå och kall, speciellt i detta novembermörker. Vilken gåva är det då inte att få samlas som vi gör på vår nation, så plötsligt känns vår värld inte riktigt så grå och kall längre och hon poängterade hur detta byggs upp av allas vårt engagemang, av glädjen och gemenskapen. För även om det inte är lätt alla gånger, så stretar man emot. Man stretar emot, och allt som oftast vinner man.


I nationens intresse,

Johannes Dufva

Krönikör

Comments


bottom of page