Antigås å Norrlands Nation den 22a Oktober 2024
Åhå i slott och koja!
När dagarna blir allt kortare och soltimmarna företrädesvis räknas i kvartar tar jag ofta tröst i historien. Från de modernaste källorna till de dammigaste annalerna finns det år för år bevis på att höstens mörker må vara tungt och tjockt, men att ljuset alltid segrar. En sådan historia är den om Martin av Tours. Martin skall ha skänkt halva sin mantel (på latin pallium) till en frusen tiggare och därefter nått ett spirituellt uppvaknande. Denna handling ska enligt en del historieberättare vara ursprunget till ordet palliativ vård (se latinskt namn på mantel igen). Martin ska senare stått inför att mot sin vilja bli vald till biskop och i ett försök att undvika valet gömt sig bland en skock gäss. Gässen ska dessvärre väsnats till den milda grad att Martin avslöjades, varpå gåsmiddagen har sitt ursprung. Att man äter gås för att straffa dessa fjäderklädda fän till angiverientusiaster tycker jag själv är lite väl mycket, men det för mig osökt in på vad jag faktiskt vill berätta om. Gåsmiddag under Mårtens (Martins) dag är en tradition i landet, men en Norrlänning är sin egen och gör som den vill. Låt mig därför berätta om kvällen då vi trotsade gåsens kontinentala traditioner, närmare bestämt Antigås å Norrlands Nation.
Min dag börjar med en rejäl sovmorgon och därpå en ordentlig frukost innan jag inser att dagens agenda faktiskt har en punkt, gask på nation. Det är en sällan upplevd lättnad som fyller mig när jag läser att temat för kvällen är hembyggd då finkavajen är i starkt behov av en tvätt och jag istället kan ta en lite mer “folklig” kavaj. Efter lite pill med några temaenliga nålar och en snabb tripp in i duschens tropiska miljö är jag redo för utgång. Först möter jag upp med några kära vänner och tar en öl innan resan mot nationen fortsätter via taxi.
Väl framme och i god tid tar vi oss in i det alltid så vackra nationshuset. Sällskapets jackor byts mot garderobslappar och en snabb sejour till porslinriket senare rör vi oss i samlad trupp upp för den stora trappan. Halvvägs upp hälsar vi på 2Q Emma Huss och Gillevärdinna Calle Bromark. I trapphallens övre del bjuds det på den mest hembyggdskompatibla fördrinken efter grogg och hemjäst, en hederlig och simpel men ack så god öl. Ett ölglas till hands kan nu en stunds mingel vidta innan det blir dags för bänkning. Vi klämmer in oss i folkhavet som är Monte Carlo, eller är det Las Vegas? Här råder det nämligen delade meningar då en i samtalet påstår sig hört en högt respekterad senior hävda att rummet intill yttre läsesalen egentligen är det “riktiga” Las Vegas. Det hela slutar inte i någon slutsats utan enbart i vilket genidrag det var med öl till fördrink.
Så småningom rör vi oss mot inre läsesalen där vi snart hittar våra platser. Jag sitter bredvid två norrlänningar som älskar exakt samma hembygd som jag själv, nämligen Central- och Västjämtland. Till förrätt bjuds det enligt menyn på “kött”, men får jag gissa är det någon form av rökt vilt. Till detta finns givetvis snaps och jag vill här citera min far: “Sprit utan kött är en synd, kött och sprit ger en föraning om himmelriket”. Jamtamots redaktionellt ansvarige tillika min bordsgranne blir lite väl förtrollad av kombinationen och vevar ut ett snapsglas på bordet. I samma stund tar en av kvällens sånganförare, den nyvalde barmästaren Max, till orda. Han vill göra en kort undersökning av salens hembygdsvurmande. På frågan om det finns några skvadrar i lokalen fylls salen av en sprängande tystnad innan den snabbt bryts av vrål från andra hembygdsföreningar. När ljudnivån återvänt till det normala välkomnas andre kurator Emma Huss upp till talarstolen. Talet landar i en ögonvätande slutsats om att Norrlands Nation är hemmet man inte inser att man behöver.
Det som händer sedan är det bästa jag varit med om under mina drygt två och ett halvt år på nationen, nämligen ett snusbjud. Servispersonal kommer in med brickor och tänger varpå man likt ett girigt barn får peka på det ens överläpp trånar efter. En snus senare så tar sånganförarna ton till Stubb-Jonas klassiker Härliga Härjedalen. Jamtar och Härjajämtskor tar i för president och republik men sången blir snabbt konfys när texten i häftet inte stämmer med någon förenings annars så djupt invanda sång. Det hinns inte med några djupare funderingar kring detta då vinflaskorna gör entré kort efter sångens slut. Sånganförarna noterar att vinet är vitt, men sjunger gärna om Bordeaux ändå innan de presenterar kvällens andra talare, den eminente GVn Calle Bromark. Talet behandlar allt mellan tygförsäljare till Liseberg innan det slinker in på kvällens tema. Att vara född uppe i norr kan vara din skyddsängel nere i söder, förklarar Calle. En norrlänning kan åka spårvagn utan biljett genom att utnyttja kontrollantens fördomar. Det räcker med att påpeka “jag kommer ju som från (lägg in valfri norrländsk småort)” så kommer den fördomsfulle storstadsbon tänka att du redan har det tufft nog. Tillslut rullar varmrätten in bestående av lax och potatis. Hungern var stor då ljudnivån sjunker avsevärt.
När maten lagt sig utlyses det en konferens och vi rör oss utåt. En öl på lämpligt närliggande studenthak ackompanjeras av skanderande om bränder och inlandståg. Väl på plats i salen står efterrätt redan framme, en ostkaka med hjortron. Även kaffe finns framme vilket gör att endast kaffeunderhållning saknas, men det blir det snabbt ändring på. GVem Nir, PR Tova och GV Calle går upp på scen och framför ett medley av låtar jag väljer att sammanfatta som folkets hus möter dansgolv. Det hela avslutas med Euskefeurats låt Pessimistkonsulten i allsång vilket blir en stor succé. Sånganförarna vill inte vara sämre och river i med en låt som får jamtar att sjunga sig hesa, Stina väst i gåla. Salen förvandlas till allsångsprogram när flera låtar sjungs i snabb efterföljd innan det blir dags för kvällens sista talare. GVem Nir går upp och ber om skratt efter varje mening, något han snabbt får ångra. Han tackar personalen och sjunger mera brännvin. Salen vibrerar verkligen av sångvilja och längtan till släpp, något som infrias när det blir dags för O gamle klang. Det stås på stolar och lyfts bägare innan salen plötsligt står tom och sittningen är över.
Vad har vi lärt oss av detta arrangemang? Gäss drar sig inte för angiveri. Fördomar hos andra kan bli ett vapen. Sångtexter är inte lika viktigt som känslan och inlevelsen. Snus är trevligt men framförallt: Hembygd är där vi mår som bäst. Det är sannerligen en ära och ett nöje att få vara del av den portal till hemmet som nationen utgör för alla med långa vägar till den plats man kommer till när man kommer hem.
Vikarierande Krönikör
Erik Mattsson
Comments