Åhå från Vårbalen 2025

Våren spirar ut i varje lund, ingen undkommer att den eviga ungdomens stad Uppsala transformeras till en oas där var student liksom ett kosläpp kommer ut från sina kammare och ger sig ut i vår lummiga stad. Det vankas grillkvällar och nattliga strövtåg för somliga, trots den stundande terminsavslutningen finns knappa bekymmer för den enkle studenten.

Att då få fira in denna sköna tid med en vårbal är för många, liksom mig, ett måste, en nödvändighet skulle man kunna säga. När väl frackarna och långklänningarna dammats av under vårstädningen, trots att de hängt där sen fjolårets baluns, då har det blivit dags att fira in våren, solen samt det goda livet. Nu skall jag få berätta om denna mytomspunna dag.

Dagen voro kommen, och jag med sällskap gör oss redo för årets kalas. Med blanka skor och med folkdräkten på, trots att den inte satt som den gjorde på den första vårbalen jag bevistade var stämningen god i det halvdassiga vädret. På Studentvägens playa samlades allsköns karaktärer för att avnjuta en halvljummen öl och planera det stundande dygnet, ja, jag sa dygnet. Alla med något olika plan, men de flesta inställda på att få åka den mytomspunna Lennakatten sådär på morgonkvisten. Med ett rejält handslag var saken biff, tåg stod på agendan.

När väl det vankades portöppning så stod vi redo för att äntra nationen. 280 balgäster flockande i den magnifika trapphallen, skrattandes och skrålandes. Ett pirr i luften kan man säga. Det minglades, det bänkades och det skroderades. Till förrätt vankades det dekonstruerad palt och till det serverades även förste kurators välkomsttal.

Wilhelm äntrade scenen och började med att välkomna alla närvarande, de är en hel mängd titlar och besökare på en vårbal, så detta var nästintill merparten av talet. Utöver det kan tilläggas att dagen var förste kurators födelsedag, och vårbalen har med de sagt hänt två år i rad på förste kurators födelsedag, vilket gör det till tradition, hur 1Q Electus Nir ska ha vårbal i december eller byta födelsedag får framtiden avgöra. Alla dess vårbalstraditioner avhandlas, korvsexa, pardans och sist men inte minst bad i Länna där man kan tappa bort sina glasögon. Wilhelm välkomnar alla och önskar de lycka till inför nattens bravader.

Efter detta så började sånganförare göra sin grej, och med rungande toner så ekade det ljudligt i gamla salens kammare. Snabbt därefter blev det också dags för en av kvällens specialare, nämligen stipendieutdelning. Det ska per tradition delas ut några musikstipendier samt kamratstipendiet. För det första så delas Sidners musikstipendie ut till Isabelle Wingren, förste sopran i kammarkören, hon har varit en del av nationens körliv i 6 år och infunnit sig med både musikala samt sociala bidrag till nationen. CV:s David Holmberg får också detta stipendium för sin vilja att lära sig och sin talang i körlivet. Ann-Marie Strandbergs stipendiefond tilldelas Erik Boström och Torsten Sundelins stipendiefond tilldelas till Edvin Söderberg och Viktor Lundkvist från attraktionsorkestern.

Sist men inte minst så utdelas kamratstipendiet från Svea och Götes stipendiefond till den arbetsamme, uppoffrande, sånganförande, fotograferande och genomprydlige Björn Almqvist! Väl förtjänta individer allesammans, och de tackas av med stående ovationer.

Efter ytterligare taffel och allsköns sångande blev det konferens med klassiskt spring. Bänkningen därefter följs av en utsökt varmrätt, bestående av välsmakande kött och potatis. Till varmrätten får vi även lyssna på Calle Bromarks stämma som får äran att hålla talet till vännerna, för vårbalen är verkligen en plats för nationsvänner från när och fjärran att få dela med oss Uppsaliensiska studenter. Calle berättar om Ronny Hellström som var Fotbolls-VM -74s bästa målvakt. Han blev vän med ett fan från Västtyskland vid namn Monica, och dessa blev livslånga vänner. Monica som blev nunna vid Vadstena kloster hade en lång relation som vän med Ronny, och den dagen när Ronny dog så hade han bestämt att han ville bli begravd vid just Vadstena kloster, för att få känna närhet till sin goda vän Monica. Liknelsen mellan en död fotbollsmålvakt och en västtysk nunna till de nationsvänner vi har runt om i landet var lite svårföljd, men summa summarum så är vänner nått man har för livet, och de skänker en glädje och trygghet livet ut. Väl talat Calle.

Efter detta så blev det dags för den fantastiska kammarkören att ta plats i salen, denna kavalkad av människor som strömmar in och sjunger de vackraste toner är liksom många vårbalstraditioner något man längtar efter. De tackas sedan av, och de ljuva tonerna lämnar tyvärr lokalen, trots att man skulle kunna lyssna på kammarkören ack så mycket mer.

Efter detta så börjar taffeln rundas av, med efterrätt och tacktal av inspektor själv. Själv var jag tvungen att springa iväg för att fixa med den stundande kaffeunderhållningen så jag lämnar en resume av vad jag tror Inspektor pratade om: Inspektor började med att dra paralleller till någon historisk händelse varpå han relaterar till sin egen person och hur studenter bör ta detta i beaktning. Allt detta gjorde han givetvis samtidigt som han tackade våra gästande vännationer.

När väl de gamla gudarna druckits till och den högtidliga sista skålen tagits så började de vankas kaffeunderhållning. Sällskapet forslades pö om pö in till Discosalen och fick sig en kaffe med tillhörande stänkare. Väl där så låg mystiken tung om vad som komma skall, men till slut så tändes lamporna och Norrvision Song Contest 2025 inleddes. Kvällens programledare Peter Med E tog nationen genom de 3 tävlande bidragen, de bestod av de beryktade Vilda Västerbottningarna Kentuckypöjkan, De norska MAI och ingen mindre än förste kurator Sven Odal Wilhelm Zickerman själv. Kentuckypöjkan, vilken undertecknad var del av, sjöng om de ljuva livet i burträsk city, Sweet Home Västerbotten, medans MAI sjöng väldigt KAJskt om den norska nationalklenoden brunost. ”Zickerman” sjöng om hur kuratorstiden snart kanske ändå var slut. De tre bidragen blev sedan poängsattta av utomsocknes jury, och inspektor själv fick ge utslagsrösten. Vann de gjorde ”Zickerman” till rungande applåder och stående ovationer!!

När väl småtimmarna började rulla in så vankades styrdans, groggbänk och korvsexa, och patoset brukar sedvanligt vara, “vi ses på Lennakatten” och var person irrar runt i den underbara vårbalsnatten. Jag själv yrade kring på diverse ställen och de avhandlades sanningar och osanningar. Spänningen byggdes upp inför de som många väntat på, att få åka tåg.

När väl nationen stängde så kongregerade vad man skulle kunna tro vara 1000 frackklädda män samt långklänningsbärande kvinnor ute vid Uppsalas centralstation för att stiga ombord. Den smått feberdrömslika stunden när man i solglasögon, cowboyhatt och folkdräkt hejar på folk som kommit hem från nattskift eller är på väg till tidigt söndagsjobb är något alldeles särskilt, och högst bisarrt.

Cirkeln äro då sluten, när man en än gång blir välkomnad av förste kurator vid perrongen och han stämplar biljetten “Länna tur och retur”. Jag och mina vänner hittade en plats i den inte riktigt lika festfyllda vagnen som den längst fram i tåget. När väl tåget tutade och ånglokomotivet började röra sig från stationen så var det applåder och jubel! De sjöngs, skrattades och de dracks en och annan maltbrygd när “katten”, likt orientexpressen, korsade de Uppländska slätterna i morgonsolens sken. Tåget tuffade vidare, och när man har roligt, så går tiden fort. Plötsligt så klev vi av, gick ner mot dansbanan i vid Lännasjöns strand och musiken och festligheterna fortsatt. De badades, de dansades och solen avnjöts på picknickfiltar. Sehr gemütlich und so weiter!

Ett ganska trött gäng återvände efter nån timme till tåget och bordade än en gång. Några, som ännu höll tågan uppe fortsatte med festandet hela vägen tillbaka till Uppsala, medans några andra, mig själv inkluderat tog det lite lugnare. Några gick vidare till sillfrukost, somnade där, några andra klarade sig hela vägen till vidare festligheter på stocken. Men en sak som är säker är att när sista studenten kommit hem, då var vårbalen slut.

Slutet gott, resten likaså.

I Nationens Intresse

Krönikör

Mattias Persson