top of page
marskalk.jpg

Krönikor

Sök
  • Skribentens bildEmil Ahlström

Höstfesten 2021

Nu är den stolta vår utsprungen den vår de svaga kalla höst. Som brukligt är inleddes höstfesten redan dagen innan, sent på kvällen, när plötsligt utanför vårt fönster en Norrlandssång ljöd och vi kastade oss över soffkanten för att få höra Cantus Feminis sjunga serenader. Detta fick mig att tänka på Karlfeldts dikt som inleder denna krönika. Själv står jag nämligen stadigt i “de svagas” läger. Jag är mycket mycket glad över att CV kör sin serenad i maj istället och ständigt imponerad över CFs vilja och förmåga att med sina röster betvinga den regnisblöta novemberkyla som de finner sig i. Nästa dag, efter att stärkelseoset lagt sig och vi rotat fram alla gamla band ur någon bortglömd låda, letade vi oss ner till Norrlands och in i gamla där vårt bord formligen dignande av dignitärer (vilket jag misstänker var placerat precis vid honnören enbart så att kuratelet skulle kunna hålla koll på oss). Efter Norrlandssången och något snapsbjud blev det raskt dags för 1Q att förklara kvällens tema. Temat var tidsresa, men inte någon generisk tidsresa där vissa kommer utklädda till “på kontoret i förra veckan” och andra som Tutankhamon, nej! Detta var en tidsresa till 2019! Det var nämligen förra gången vi hade höstfest och 1Q var förvisso där men i vissa små hänseenden visade det sig att hans eget minne inte räckte. Därför hade han tagit hjälp av de som anordnade festen då för att ge oss den mest 2019-inspirerade bal som detta nådens år 2021 kunde frammana. Kvällen fortsatte efter förrätten med en orgie i sång, dels vår egen men framförallt så dök kammarkören upp och rev av ett riktigt härligt program till stora applåder. Därefter följde den första konferensen och ännu en kör när Cantus Feminis repriserade sin serenadnatt i trapphallen och i stearinljusskenet förförde oss med sina stämmor. Det var mycket fint. Så fort de oändliga toalettköerna som följde sången sen dött ut bänkade vi oss igen och så följde en kavalkad av tackande. Weronika Rydz fick nationens förtjänstmedalj i brons för sitt storartade arbete med Norrlandshjälpen där hon gjort långt mer än vad som kunnat förväntas av hennes post. Därefter fick Elisabeth och Fredrik Strömholm nationens hedersmedlemskap för sina närmast otroliga ekonomiska bidrag till nationen. I det tal som Fredrik höll å de bådas vägnar lyfte han de bådas kopplingar till Norrland och till Norrlands, samt vikten av en plats där människor kan mötas och engagera sig. I mina anteckningar från kvällen står det bara “ett riktigt jäkla tal” och det var också vad det var. Sist men inte minst var det proinspektor Maria Forsbergs tur att bli hedersledamot som tack för all den hjälp ochdet engagemang som hon beredvilligt givit nationen. Talet inleddes med, och utgjordes till stor del av, att Forsberg framhävde och hyllade inspektor Cecilia Pahlberg istället för sig själv. Därefter tackade hon också, å allas våra vägnar tror jag, taket för att det inte kan tala. Själva tackade norrlänningarna alla de ovan nämnda som gett av tid, pengar, energi, själ och hjärta för att se till att höstfesten 2021 kunde vara exakt precis som höstfesten 2019. Och tacken ville inte ta slut, efter andra konferensen var nämligen nästa punkt på programmet inspektors tacktal. Hon berättade om hur hösten är mörk men hur CF hade kommit till hennes fönster kvällen innan och sjungit “var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där” och precis så tyckte Cecilia att vi ska se hösten. Vi kan notera att hon inte tillhör Karlfeldts “svaga” som en annan. Vad Cecilia kanske framförallt ville framhålla var att ingen motgång kommer stoppa de norrländska studenterna, att “kärnan finnes frisk dock kvar” och att om vi vill att en fest 2021 ska få vara som en fest 2019 då kan vi bannemig få det att ske. Efter middagen begav vi oss så i samlad trupp till nya festsalen, där serverades det kaffe och avec och i teorin skulle ett jazzband spela men de var sena (eller så var vi sena och de trötta på vår skit, vem vet egentligen?). Hur det än var så sysselsatte sig då istället flera föreningsmänniskor med att leda sången och det blev både Jämtlandssången och Kvad innan jazzbandet tillslut dök upp och lyckades jaga bort oss från sin scen. Därefter följde polonäs i gamla och många av oss blev återigen påmind om vår brist på taktkänsla och oförmåga att minnas vad vi gjort för cirka fem sekunder sen. Sen vals också såklart och så vidare och så vidare i dans efter dans, först med Salongsorkestern och sen Phontrattarne precis som det ska vara. Min egen kväll avrundades någonstans i en fåtölj i Inre. Där kan man sitta och låta folk man känner liksom byta av varandra medan man själv inte behöver anstränga sig så mycket. Och det slog mig också att där, just där, satt jag nog även 2019. I nationens intresse Emil Ahlström Krönikör

Comments


bottom of page