Vår krönikör David Martinsson har varit på äventyr igen, denna gång på besök hos vår vännation i Skåne. Gör dig redo för en riktig långläsning, med detta epos med flera akter.
Balhelg i Lund, 15-17 mars “Knävlingagillet instiftades 1967 av Anders Mårtensson och Catharina Markborn och hålls varje år då vintern drar mot sitt slut. Bakgrunden till gillet är att Skånes bönder sågs en gång om året för att reglera sina skulder. Alla bönderna hade varsin ”Knävling”, en träbricka i vilken skulder och fordringar inristats, i sin ägo och när man reglerat skulderna höll man ett gille, Knävlingagillet.“ Sex tappra norrlänningar, varav en av dessa en osanktionerad överliggare (jag), hade under en helg i mars den stora glädjen att få besöka Sydskånska nationen och Knävlingagillet. Att sydskåningar har “förfinat” festandets konst är knappast en kontroversiell iakttagelse. Skulle jag också säga att det under helgen:
bjöds på stora mängder av det som iq.se varnar en om att man inte ska dricka för mycket av
dansades på fler bord än jag minns på grund av det förstnämnda
bordsskålades under självaste balmiddagen
friserades folk av personer som inte ens påbörjat sina lärlingstimmar till frisöryrket
uppmanades av en jubelqurator att ta efter sina mor- och farföräldrar mer än sina föräldrar på grund av att de helt enkelt var bättre på att festa
Ja, då skulle jag inte ljuga, och det är förmodligen få som skulle bli särskilt förvånad. Nog för att allt det, och massvis med andra minnen som dels glömts kvar någonstans i någon korridor, dels skulle censureras av högre makter, är sant, var balhelgen så mycket mer. Eller, kanske inte riktigt balhelgen i sig, utan snarare vad den innebär för Norrlands och Sydskånska när det kommer norrlänningar på besök. Jasmine Outtara Friberg (Q. em.) och Elsa Klinthäll (PQS em.) hade ordnat ihop ett program för hela helgen med hållpunkter etc.. En av de medföljande stipendiaterna från Norrlands, Matilda Permerius, kommenterade det ganska fint och träffsäkert, när vi veckan efter balhelgen satt på Orvar, fortfarande ganska illa tilltygade: “Asså. Vi är ganska bra på att ta emot folk och vara välkomnande. Men sydskåningarna... de tar en under vingarna och blir ens bästa vänner på en gång.” Det är exakt den känslan jag fick första gången jag var ner. För mig var det nu tredje gången jag var på Knävlingagillet, och jag börjar nu nästan få lika många gemensamma facebookvänner med deras kuratel som jag har med min gamla 2Q, så ja, jag är lite av en Skåne-kramare. Poängen består likväl. Mer om det här senare.
Fredag 15 mars (Värt att notera innan den här maratonläsningen är att förstå hur Sydskånska nationens byggnad är upplagd. Dels finns ett källarplan där quratelets kontor ligger, men också en luftig pub med ett förgemak. I puben sker alla släpp och nationens egna små middagar. Ovanför ligger tre våningar med varsin korridor om 12 rum, i vilka sydskåningarna glatt tog emot oss norrläningar.)
Eftersom jag åkte ner till Skåne på egen hand redan på torsdagen för att träffa en vän slapp jag sitta fast i trafik när fördrinken började hällas upp till fredagkvällens så kallade Balsittning. Skamset fick jag stå där och muttra lite “på min tid när det var bättre tänkte vi efter före”-aktigt för att rädda lite face. Dock var det nog med ungefär jättestor sannolikhet ingen sydskåning som dömde Norrlands efter det och jag skämdes i onödan. De dök upp bara några minuter efter bänkning till vad som skulle visa sig vara en rätt så informell, men väldigt mysig liten sittning, så allt var väl.
Sydskånska nationens Qurator, Moa Johansson, hälsade alla, och speciellt Norrlands välkomna till middagen, och önskade alla en fin balhelg. Innan hon hann med det (15 minuter in i sittningen) hade dock ett av borden dels hunnit bordsskåla, dels tjuvskåla. Därefter körde sånganföraren igång Sydskånska nationens madavisa och förste kurator Jakob Ernstsson är ganska snabb med att önska snapsvisan I Norrland växer det, vilket norrlänningarna sjunger till folkets jubel. Senare under middagen blev Norrlands även ombedda att leda församlingen i Telefonen, vilket Norrlands levererade och sydskåningarna satt/stod exalterade och fnittriga som om vi hade varit faktiska tomtar på julafton, istället för de tomtiga norrlänningarna vi egentligen är.
Vi blev under kvällen, av anledningar som är höljda i ett sånt dunkel att ingen ens känner till dem från början, serverade mat som allting såg ut som Italienska flaggan, eller åtminstone i dess färger. Gott var det hur som helst, och middagen överlag var supertrevlig och en minst sagt härlig uppvärmning inför resten av helgen. Efter middagen fick vi följa med på vad lundensarna kallar Tour de Torna.
Kort passus! För de som inte känner till begreppet KK-surf innebär det att man med sitt KK-kort “surfar runt” på nationer som har klubb i och med att man glider före kön och inte behöver betala in sig. Väldigt roligt och väldigt spännande, men förmodligen också oerhört provocerande för personer som köat längre till en klubb, än en själv är inne på densamma. Hur som helst. Vi fick smaka på Lunds motsvarighet till detta med våra röda gästkort [Rött kort ˜ KK-kort. Reds. anm.]. På Tornavägen där Sydskånska nationen ligger finns det fyra andra nationer, och vad jag kan minnas (ingen garant) hade alla förutom Västgöta nation klubb. På bara ett par-tre timmar avverkade vi samtliga (därav namnet Tour de Torna), inklusive VG där Norrlands smärtsamt nog fick se sig besegrade i beer pong. Festandet fortsatte en stund in på natten innan batterierna fick ladda några stackars timmar inför den stora baldagen.
Baldagen lördag 16 mars – ett äventyr i fyra akter Akt I. Den göttiga. Att lite lagom mör och marinerad vakna upp i en för liten soffa i ett korridorsrum i Lund är en ganska förvirrande men också spännande upplevelse. I kontexten “balhelg på Sydskånska” känns det dock oroväckande naturligt. På något mirakulöst hade våra stipendiatvärdar Jasmine och Elsa lyckats ta sig upp i ottan för att förbereda en fantastisk frukost som skulle få Sheratons hotellfrukost att gömma sig i ett hörn och härskna av avund. Viktigast var dock att det gick att få i sig en kanna kaffe och en kanna mimosa. Det hade varit svårt att be om en bättre eller mysigare start på en baldag. Till och med det grådassiga bakfyllediset som omgav Jakob verkade skingra sig under morgonen och moralen bara steg och steg. Efter frukosten var det precis som i Uppsala några timmar fri hopp och lek innan fördrinken skulle fördrinkas. Eller ja, let’s be real, från att man går upp är det ju oftast ett konstant fördrinkande till den officiella fördrinken, så även här. Fördrink under frukosten, fördrink i soffan i korridorsrummet, fördrink i bastun, fördrink under frackpåtagning, fördrink under rastlöst vankande mellan korridorsrum.
Akt II. Den märkliga. Innan själva balmiddagen hör det till Knävlingagillet ett ordenskapitel. Jag och Jakob tog oss till Grand Hotel där hela balunsen skulle hålla till, medan resten av norrlänningarna fortsatte ladda upp kvar på Sydskånska. Personligen tycker jag kapitlet är väldigt roligt, men varje gång jag ska försöka förklara varför kommer jag av mig. Så även nu. Jag tänker inte gå in för mycket i detalj vad ordenskaplitet innebär. Det är ett väldigt typiskt exempel av “man måste vara där för att fatta”. Mycket kort kan jag dock säga att det är jävligt märkligt. Men mysigt. Nationens inspektor leder tillsammans med övermarskalken alla närvarande genom hela ceremonin. En ceremoni som bland annat innebär medaljutdelning. “Att festa belönas alltid”, som inspektor Mona Landin Olsson kommenterade den första vågen av medaljer som delades ut. Andra höjdpunkter är en marskalk som lite nu och då gör sitt allra bästa att försöka få ljud i ett horn, men framför allt helt fantastisk hittepålatin på grov skånska av inspektor. Mona avslutar ceremonin med: “skådespelet är slut, låt oss gå till bords”, och vi rörde oss mot balsalen. Innan vi gick till bords verkade det dock som att alla 180 middagsdeltagare hade en implicit men oerhört seriös tävling om vilka som kunde bli fotade av flest fotografer, i flest konstellationer, i flest trappor. Jag var självklart inte alls deltagande i denna tävling. Hoppas ni ger fan i att fact-checka det på facebook, ni litar väl på mig? Akt III. Den långa. Det finns många fördomar man kan ha om hur man tänker sig att en bal på Sydskånska kan vara. Alla stämmer in. 65% av sittningen känns som ett organiserat kaos, och de resterande 35% som ett oorganiserat icke-kaos. De stackars marskalkarna får jobba övertid med att se till att det inte blir bordsskålar… i alla fall inte mer än vanliga skålar. Är det någon som fyller år? Varför inte låta bordet med jubilaren ställa sig upp och sjunga en födelsedagssång! På Norrlands skulle jag med småskamsen stolthet kunna säga att något av det ovan förmodligen aldrig skulle hända på en bal, men lika stolt och inte lika skamset kan jag med gott samvete erkänna att det helt enkelt är förbannat jäkla roligt med det kaotiska som är en bal med SSK. Oavsett hur inskolad man är i “hur det ska vara” på Norrlands måste man vara orimligt livsobejakande för att inte njuta av den uppsluppna och goa stämningen på Knävlingagillet. Trots känslan lyckas sittningen följa ett riktigt tight körschema utan större problem, och allting flyter på något magiskt sätt felfritt med en något så när tydlig röd tråd. Eftersom det nu gått ett tag sen Knävlingagillet (ja, jag vet, säkert jättemånga veckor, men jag måste inte skriva den här krönikan) är detaljminnet på sin höjd lite halvstadigt. Jag har dock en del anteckningar som i sig själva skulle göra ett bättre jobb att förmedla känslan och budskapen från sittningen än om jag skulle i vanlig stil försöka göra egna, pretentiösa reflektioner. Saker inom citationstecken är direktciterat, annat är parafraserat eller helt enkelt mina egna tankar/observationer. Saker inom parentes är förtydliganden. Understrukna namn innebär talare med efterföljande anteckningar. Med djup beklagan kommer vissa saker vara censurerade. Vill bespara Jakob ångesten att behöva fråga mig om det är OK att ta bort vissa saker. Anyway. Here goes. Eller. Innan det vill jag ändå skriva några värdiga ord om Moa Johanssons, Sydskånskans Qurators, välkomsttal. Av alla nationstal som liknar nationen med en stor familj, är det här det finaste versionen av det jag har hört. På ett personligt sätt lyckas hon förmedla hur mycket nationen har betytt för henne, och hur hon blivit en starkare person genom att ha engagerat sig. Inte ett öga var torrt (i alla fall hos mig, men jag kan garantera att ingen var oberörd). Here goes på riktigt. Mona:
“Inte så förberett”
Hon är i Gällivare och jobbar som doktor var fjärde vecka
Nya Karolinska är som en flygel som inte funkar
Meckigt att ta sig från A-B i Norrland
Hyllningstal till Norrland
“Norrland försörjer oss”
Bättre att skolstrejka på lördagar
Tänka på glesbygen
“Man har inget i Norrland förutom ved och vatten” - Kristoffer Bengtsson Jävligt stökigt. Ännu stökigare Carl tackar för grattis på födelsedagen. (Carl Mauritz, en gammal Qurator som fick födelsedagssång sjungen till sig.) Bengan (Kristoffer) är priviligierad. “You got such a soft *censur* - Bengan BRA CONTENT! Monas tal var riktigt random. Syfte? Hallands dricker spritzel. Spritzel on my *censur*? “Kommer det nånsin gå bra?” “Chances aren’t good” Anders Anderssen: (Jubelqurator)
Pratar så bred skånska att det är vansinnigt svårt att fatta.
“Mellan 1668-1968 hände INGENTING!”
“Läs lite mindre så lever du lite lättare.”
Finns inga begränsningar i NATU.
Berättar massa rövarhistorier om Hasse och Tage.
Det sista vänstern klarade av i Lund var att slåss med föredragshållare 1969
Nakna protestanter sveptes in i filtar av polisen
“Fråga inte mamma och pappa hur det var. Fråga mor- och farföräldrar de vet *oläsligt*
Karnevalsrevyn. Gustaf Strand: (Sällskapet Sydskånska Nationens kamratförening Piratens ordförande)
Je suis sydskåning.
“Vi vet hur det går till!”
Pratar om nånting superviktigt för sydskåningar
Origin-story. Pratar om välkomnande.
Sätter sig bredvid personer på T-banan.
Två budskap: drick en enhet mer.
Gå med i piraten.
Pausöl på Jona Bull. Lena Persson: (Jubelqurator)
På den tiden det var bra att vara lärare. Länge sen.
Lovade sig att inte engagera sig i nationspolitik.
Inackorderades hos sträng doktorinna, sen SSK.
Är trelleborgare
Mycket lungnare på Lenas tid
Satsade på jämställdhet
Tiggde pengar av hemkommuner
Bara 25% betalades av SSK till PQS
Det roligaste var Norrlands
Hedersgäst då var svinig
Stdfanskap inte kul enligt media. (oklart om hon här menar student eller könssjukdom)
Jobbat fackligt. Avslutar hon med
Jakob:
Kallar upp åtta norrlands
Ger stor bit av grunden.
Moa kan knappt ta emot pga tung.
Jakob är oförståelig
*självcensur* “Ha kul men inte på stolarna” - Felix (övermarskalk) *självcensur* *självcensur* Banda Lunda (tänk typ Blecket fast rätt bra) lirar hits. (Värt att notera här är att 94% av sittningsdeltagarna dansade runt i middagssalen i 3-4 låtar) Avslutar med number one Och med det avslutades själva sittningen! Ja, jag var ganska inkonsekvent med punktering och versalisering. Jag skyller på Piratens beska. Härifrån har jag inga mer anteckningar, men det är också oklart om de behövs. Till resten av kvällen och söndagen behöver vi egentligen inte gå in på detaljer. Tänkte nu mest försöka knyta ihop den proverbiala säcken. Eller, några fler detaljer blir det. (Förresten, stort tack om ni har tagit er hela vägen hit. 2000 ord om en fest ni inte själv var på kanske inte är det mest högprioriterade i era liv.)
Efter middagen vankades det avec och kaffe i en separat sal innan styrdansen drog igång. När tillräckligt många tår hade trampats på och klockan blivit ett, fackeltågade en stor majoritet av middagsgästerna mot Tornavägen. Eftersläppet och diskodansen var på nationen. För att stå ut med den långa (15 minuter) vandringen hade quratelet ordnat med en så pass fantastisk grej som ett GT-stopp! Två ärkehjältar såg till att förse de frysande vandrarna med optimal hajkdryck.
Några som missade den oerhört tillfredsställande upplevelsen med GT-stoppet var stipendiaterna Matilda och Rebecca Pettersson, som glada i hågen och med glittrande ögon lyckligt följde med ett gäng erfarna nationsrävar på nationsrunda i stan, innan de slöt upp på Sydskånska.
När diskodansen så småningom tog slut, och festen hade varit igång i drygt 12 timmar, var det dags för en av höjdpunkterna: efterfest uppe i korridorerna. Det låg av någon anledning en väldigt tjock dimma i nationshuset, men en tydlig bild från festen var att Jakob på sant angermannasätt inspirerade ett drygt dussin män att göra sig av med alla fracköverdelar och dansa på ett bord.
Vid halv 8 tog efterfesten för min del slut, men jag kunde aldrig ha varit mer taggad. Så fort det var uppstigning väntade balbrunchen!
Akt IV. Söndag 10.30 Ungefär ett dygn tidigare vaknade jag upp lite lagom mör och marinerad, här vaknade jag upp mörbultad och på en nivå lite över salongs. Nivån steg märkbart under den kommande kvarten, i och med att jag vaknade med en tapp från en box gin av märket Jeltzin rinnande i munnen. Eftersom jag är en artig gäst tackade jag så mycket och bad om påtår, och likt ett slag av fépinnen i Askungen var man plötsligt i prins-mode. Eller ja, det kändes åtminstone så.
Men hörni, minns ni hur det kändes på de där riktigt bra barnkalasen? När mat, godis, fiskedamm, polare och musik var helt on point? När man någonstans i bakhuvudet visste att “det här är inte på riktigt, men jag bryr mig inte och ska bara ha the time of my fucking life”? Det är i alla fall känslan man har på balbrunchen på Sydskånska. Det är bara ren och skär rolighet, hela tiden. Alla är glada och atmosfären är så uppsluppen att det känns som jag föreställer mig känslan av att skjuta heroin rakt in i mjälten. Nice, alltså. Från 13 till… 17? 18? Spelades det en kavalkad av alla bästa mellanstadiediscohits, och någonstans i mitten körde Sydskånskas husband mycket dansanta och glada dängor. Som någon slags grädde på moset var det också vårens första dag, och D-vitaminchocken gjorde inte direkt upplevelsen mindre euforisk! Efter att brunchen tog slut vidtog den nästan obligatoriska korridorsefterfesten, tills kvällen kom och slog festdeltagarna med den hårda trötthetshammaren i huvudet, och festen tog till sist slut. Det var dock inte alla som hade samma upprymda upplevelse av balbrunchen. I sant förste kurator-manér hade Jakob delegerat bilkörningen tillbaka till Uppsala till Rebecca och Albin Barchéus, så att han själv och Matilda hade fritt fram att dricka häxgrogg till frukost. För Rebecca och Albin var eftermiddagen förmodligen egentligen mest en studie i misär. Jag vill inte ens föreställa mig hur frustrerande det måste ha varit att delta i det hela och bara vara bakfull och vilja åka hem.
Någon slags avslutning Så vad vill jag ha sagt med den här alldeles för långa skildringen? Mer än det uppenbara att en balhelg i Lund är jättejätteJÄTTEroligt, hela tiden. Behöver jag säga mer än känslan av att kunna gå omkring en eftermiddag i bara kavaj i solen och se krokusar i mars är jävligt nice? Ja, förmodligen.
En balhelg i Lund är mer än bara som en sluttenta fast för levern. Det är ett sätt att uppleva en annan stad, ett annat sammanhang, långt ifrån Uppsala, men ändå doppelgangerlikt Uppsala. Det är ett sätt att bli mottagen av okända människor, att bli tagen under vingarna och bli en del av ett nytt gäng – av ingen annan anledning än att det helt enkelt är så naturligt. Många nya kontakter knyts, vissa mer intima än andra. Det är uppenbart när man går på bal i Lund att lundensarna har mycket att lära av Uppsala när det kommer till schysst baletikett. Samtidigt är det lika uppenbart att vi har lika mycket att lära av dem när det kommer till att helt enkelt kunna njuta av stunden och släppa loss! Jag hoppas också att vi kan ta efter lite av hur välkomnande sydskåningarna är av gemene norrlänning. Till Vårbalen nu om två veckor kommer det upp typ 17 stycken. Jag hoppas att de åker härifrån och känner sig lika mycket som norrlänningar som en annan känner sig som sydskåning efter att ha varit där. I nationens tjänst, David Martinsson Krönikör Ps. Om ni vill se mer saftiga bilder, eller höra mer häpnadsväckande historier, hugg någon från resan. Det är mycket från den som inte riktigt lämpar sig för en publik hemsida.