top of page
marskalk.jpg

Krönikor

Sök
  • Skribentens bildEmil Ahlström

Maj i sin helhet

Kära vänner, genom närmast ett under av prokrastinering har jag lyckats få det som så att jag här i denna krönika har inte färre än tre hela fester att sammanfatta och förklara. Jag vill dock till mitt försvar säga att det var på grund av maj, månaden alltså, då det varannan vecka var dags för en ny orgie i glädje, sång och tal och jag därför knappt hann återhämta mig från förra gången innan det var dags igen. Men kanske är det å andra sidan inte heller mer än rätt att den sista corona-terminen fick avslutas i en fullständig festkavalkad. Jag ger er alltså: Krönikan för Majmiddagen, Vårbalen, och Hemförlovningen tillika tiotalsgasken - Eller: Förlåt chefen. Jag var bakis när Majmiddagen inleddes, och det skulle faktiskt kunna vara lite av en röd tråd genom hela den här krönikan om den skulle ha handlat om mig istället för det den ska handla om men nu gör den ju inte det utan just det andra. Jag tycker dock att just Majmiddagen kan få relatera till bakisheten eftersom det är en av de saker som gör den så speciell. Ett rum fyllt av gamla giganter som värdigt förväntar sig det finaste Norrlands har att erbjuda samt såklart alla unga stackare, fullständigt urblåsta av fem dagar fest och jobb som mest vill sova men som fått höra att de faktiskt måste vara där. I denna något disparata miljö blir ändå middagen som en lisa för själen, mer nedtonad i vildhet förvisso men desto större i sin glädje till mat, dryck, sång och musik. Om vi skulle ta och sammanfatta det viktigaste som hände under middagen så blev jag utskälld av marskalkarna minst två gånger. Först när sångarbordet (med representanter från både CV och CF som mycket fint underhöll med körsång vid väl valda tillfällen under kvällen) sjöng smedsvisan och mitt bord, kanske lite väl entusiastiskt, deltog i traditionerna. Andra gången var istället när den *eminenta* jazztrion spelade till kaffet och mitt bord, igen möjligen lite väl entusiastiskt, proklamerade att om man lyssnar på jazz så måste man prata om djupa saker. Det visar sig att om man lyssnar på jazz under en sittning så ska man inte prata om djupa saker. Man ska hålla käft. Utöver detta citerade Ella Ollonen från seniorskollegiet Boye, CV sjöng separat från sin insats vid sångarbordet och som vanligt höll Cecilia Pahlberg sitt tacktal där hon lyfte fram att världen förändras men att Norrlands därmed genom sina traditioner erbjuder oss gamlingar liksom de unga och nya en trygg plats i tillvaron. Vi går raskt vidare, ni har andra saker att göra än att läsa om fester (om ni inte är Sune Lindhs arvtagare om tvåhundra år och då vill jag istället säga tack och väl bekomme) så vi ramlar in i vårbalen. Jag tror att jag var bakis, det var trots allt den första riktiga återkomsten av serenadnatten kvällen innan och CV hade haft ett späckat schema som dessutom fylldes av ytterligare serenader vartefter kvällen gick. Middagen inleddes med 1Q Dennis Wikanders berättelse om sin travfamilj och hur han, via en tragisk genetisk sjukdom (hästallergi), tvingades till att bli familjens svarta får och studera filosofi vid Uppsala universitet. Varför just jag? Kan man tänka att han frågade sig och vi får hoppas att någon av kurserna gav honom svaret. Nästa grej jag skrivit upp är att vi drack öl på Orvar i pausen, en tradition på vårbalen så god som någon och en bra uppladdning inför att vara kvar på allt. Sedan var det medaljutdelning då Olle Linder (numer 1Q) fick motta nationens förtjänstmedalj i brons. Matilda Permerius höll talet till vännerna och berättade om den glädje och gemenskap som kommer ur engagemanget. Nationen blir ett ”home away from home” och genom att ta servpass och/eller städa toaletter och annat så finner man en vänskap som inte finns någon annanstans. Norrlands nations kammarkör underhöll sedan och sjöng bland annat Kung Liljekonvalje till stort jubel. Sist men inte minst höll Cecilia Pahlberg åter tacktalet som gick lite i citatens tecken där både Goethe (“Ju mer jag tänker på saken, dess tydligare tycks det mig att livet är till helt enkelt för att levas.”) och Seneca (“De som glömmer det förgångna, struntar i det närvarande och fruktar framtiden har en mycket kort och orolig livstid.”) hanns med. Norrlandsårets sista fest då, hemförlovningen tillika den första (riktiga) tiotalsgasken som fått skjutas upp från 2020, Christian Pavelka-Ulfendahl och jag sånganförde och hade dessutom ordnat med både en telegramchatt (som utöver de traditionsenliga ryska desinformatörerna också fylldes med glada bilder, sjuka memes och Alexander Falck som per korrespondens från Umeå somnat på toaletten) och en bingobricka. Första talet hölls av före detta 1Q tillika före detta KC Hanna Nilsson och vad hon sa det minns jag inte men det involverade enligt mina anteckningar KC-sängen och att “hon grät” samt “redigeringsförbud wikipedia.” Det finns nog någon inneboende logik i det här och den som känner att de kan lista ut den kan med fördel mejla Hanna och berätta så är jag säker på att ni får ett pris. Därefter hände det som i programmet står som “utfyllnadskul” och jag tror mig minnas att det var mest jag och Christian som skämtade om den där gången jag inte kom ihåg texten (eller melodin) till Yesterday samt att Martin Öhlund gick runt i hatt. David Martinsson höll tal också, det kommer jag ihåg som mycket bra men främst var det viktigt eftersom den fria rutan i mitten på allas bingobricka var just att David Martinsson skulle hålla tal, chansen att vinna stegrades med ens! Som avslutning på kvällen höll 1Q Dennis Wikander tal och det var ju också hans sista som 1Q. Han berättade om hur han under sin tid träffat gamlingar på lussegasken som berättat om sin kärlekshistoria där de träffats just där för 60 år sedan. Sedan berättade han om sin egen kärlekshistoria, som började i en fullständig katapultstolsutskjutning via Birkarlarenneth till att tänka att han skulle ta nattåget till Ume och bussa sig vidare hem mot Östersund. Som tur var träffade han istället sin fästmö. Därefter passade han på att tacka alla de som hade tacksamhet gentemot och jag signade ut mentalt. Följande kan ni försöka pussla ihop från mina anteckningar då de ska täcka resten av kvällen:


Han stod på en stol Percy blev hedersledamot! Rökruta Amanda fuckade allt Spräng dig själv! Swisha cash Be alla om tal ? Tack Emil, varför sa du det först nu? Jaha, men så står vi här igen då, ännu ett år av krönikor har nått sitt slut. Precis i tid till att nästa år av Norrländska aktiviteter ska gå av stapeln, i startblocken står nationen redo med ändan i vädret och bredvid står 1Q Olle Linder med tindrande ögon och startpistolen i högsta hugg. Och för mig har det då blivit dags att lämna över stafettpinnen till en ny krönikör och att pustande av utmattning sträcka händerna mot publiken och ta emot dess jubel. Jaja den här sommaren har ju varit i stort sett bara friidrott och jag kanske har lite dille, heja Sverige.


I nationens intresse

Emil Ahlström, krönikör

Comments


bottom of page