Norrlänningar på vift i Helsingfors

Ni kan väl bara föreställa er, jag och mina kära vänner i internationella utskottet (och Johan Backman) hade nyligen privilegiet att åka till Norrlands äldsta vännation - Vasa nation i Helsingfors. And let me tell you, det var en resa för historieböckerna! Som stolta representanter för ingen mindre än Norrlands nation, Vasa nations äldsta och trognaste vapendragare, kände vi oss som en del av något större än bara årsfestdeltagare. Ni kanske undrar hur det hela började mellan Norrlands och Vasa? Jo ni, det hela går tillbaka ända till sommaren 1910, när vi först knöt våra band under Vasa nations sommarfest i Vasa. Enligt ett gammalt protokoll beskrev en ung student upplevelsen på följande sätt: "Vi drackom ölet ur bägaren, ty våra halsar var torra, och blöta blef dem." Kan ni tänka er en bättre inledning på ett vänskapsförhållande?

När vi väl var på plats i huset Ostrobotnia inleddes fredagskvällen med en danskurs där Tysklands egna Footlose -  Joris - fick charma sockorna av varenda kotte på plats. Själv hade jag lyckats försova mig och sprang genom ett isigt och regnigt Helsingfors och fick uppleva den finska variationen av att sanda gator - det vill säga inte alls - och även dratta på ändan ett par gånger. När jag flög som en vante kors och tvärs genom gatorna lyckades jag till slut inställa mig med mina Norrländska resekamrater och få en plats på stipendiatmiddagen.

Middagen gick med bravur, och vi lyckades både ta oss hem och tillbaka med nya kläder. Årsfesten flöt på utan problem, och inte ett öga var torrt när den Norrländska skaran höll tal och överräckte present - en flaska O.P. Vi lärde oss även att på sant finskt vis beställa påfyllning i snapsglaset - nämnligen att ställa sig upp, skrika "snaps!" så högt man orkar, och därefter överräcka sitt snapsglas. Det kändes burdust, men Vasungarna försäkrade oss att det var så vi skulle göra - och det funkade! (Flera gånger!) Och så var där "Kåtongfields" - den sjukt utmanande sången på närpes-mål som spräckte många röster och troligtvis inte sjöngs särskilt rätt av någon norrlänning den kvällen (Den finns på sidan 176 i Norrlands sångbok om du vill göra ett försök!). För att citera Stig Strömholm: "Den finns på melodi också!". Men vem bryr sig om tonart och harmoni när man är mitt i allt det här roliga?

Natten flöt på mot småtimmarna, och plötsligt hände något oväntat. Vasa nations inspektor, en ärrad veteran av vetenskapens strider, rycker tag i oss och säger att det är dags att basta. Vi trodde uppenbarligen att han drev, då uret var på tok mycket senare än vad vi insåg - men icke! Mot bastun gick vi! Att få höra historier från hans akademiska äventyr var som att sitta vid lägerelden med en vis gammal gubbe.

Men vet ni vad som är det absolut bästa med allt detta? Att se hur Vasungar verkligen uppskattade vår närvaro och redan planerade sina resor till Uppsala för att hälsa på oss! Det är det som verkligen bevisar att vårt band är starkare än någonsin, och det är något jag är otroligt stolt över. Jag kan bara säga en sak till de kära Vasungar: ni är galna på bästa möjliga sätt, och jag älskar er för det! Vi ses snart igen, och jag kan knappt bärga mig för att se vad våra nästa äventyr tillsammans har i beredskap för oss. Tills dess, ta hand om er och fortsätt vara de legender ni är!

Med det sagt till dig Norrlänning som läser det här, antingen av rutin (som sig bör!) eller i ren tristess för att tentaplugget gör dig så uttråkad - Åk till våra vännationer! Det är skitkul och inget man ångrar. När man blir gammal och grå är minnen från ungdomens glansdagar allt man har att leva på. P.S. Ni vet väl att nationen betalar både resa, boende och sittningar?

Fridens liljor

Jakob Jansson, Johan Backman, Joris Ellendt.