Kära norrlänningar och nationsvänner
För några veckor sedan satt jag längs Fyrisån framför Uppsalas Magdeburg med en vän på besök från Tyskland och svettades under en ljusgrå himmel, strax innan årets Pålningsgask. Vi satt och delade på en efterlängtad sushibox samt två burkar folköl efter en mindre stadsvandring och kavajerna låg emellan oss över parkbänksryggen. Jag pekade här och var, “den här järnbron som du ser här, den låg ursprungligen där borta, där den andra bron går idag”. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och vi skålade med våra ätpinnar och burkar för vår tids underverk, om så för en väg över vatten så också för fisk, ris och pilsner.
Klockan slog och vi slog klack och traskade iväg till nationen. Det kom till mig så fort jag satte foten på stentrappan upp mot Norrlands huvudingång. Så härligt, efter ett sommaruppehåll där man varit borta kors och tvärs ifrån stan, att äntligen få komma tillbaka till vårt nationshus. Där är man hemma redan från första steget in i trapphallen och efter införskaffandet av snavecbiljetter, kära omfamnanden av Förste Kurator Olle Linder och Gillevärdinna Nir Teyar på trappavsatsen, med ett friskt fördrinksglas och lätta steg ut genom Inre läs stod vi sedan på balkongen och svettades återigen. Senare under kvällen skulle himlen komma att öppna sig totalt och sända ner en störtflod med blixt och dunder och vi alla som var påväg mot efterfesten skulle nästintill få simma oss i land till närmaste trottoarkant. Men där på balkongen gassade fortfarande sommarens sista hetta stadigt och var enstaka bris som driftade förbi välkomnades minst sagt varmt med stilla jubel bland balkongens vackra klänningarna och kostymer.
Efter glada hälsningar och återseenden bjöds vi in i Gamla salen och till marsalkernas påbud om Norrlandssången. Knappt hade vi hunnit sätta oss innan sittningen och den goda stämningen var i full gång. Det uppdämda gaskbehovet från sommarledigheten var uppenbart och vi tänkte inte slösa bort en enda sekund av den härliga kväll som stod framför oss. Inom kort kom första snapsbjudet och min tyska vän hann bara sitta förbryllad av det främmande utbudet i en halv sekund innan Anton Myhr instruerat och gett klarhet om dessa små styrketårar. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och helan gick medan vi satt kvar i vår muntra sal.
Olle Linder ställde sig sedan för första gången i talarstolen i sitt ämbete som 1Q. Mikrofonen skulle såklart trassla sig lite men efter ett djupt andetag tog han stadigt tag i trädtribunen och så också vår uppmärksamhet. Han talade om att ibland önska att väggarna kunnat tala om för oss om gångna dar, festligheter och händelser från en annan tid, men att han också kommit fram till att det nog är bra att de förblivit stumma. Han uppmärksammade även att det på dagen var 100 år sedan folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige och ställde sig frågan hur tillvaron och även nationen sett ut idag om svenska folket istället röstat igenom förbudet. Skål sa vi och sjöng honom till. Därefter presenterades resultatet för insamlingen till pålningsarbetet av skattmästare Håkan Falk och Lena W. Jansson följt av medaljering där Moje Ramstedt fick medalj, men tyvärr missade jag själv båda dessa punkter då jag bortrövats från sittningen några ögonblick för att förbereda den stundande underhållningen. Det enligt planen tänkta framförandet av Gôssegôbberna fick nämligen tyvärr ställas in på grund av förhinder och därmed tågade istället CV in salen och sjöng och sjöngs till och tackade för sig som vanligt med Fredmans sång n:o 10.
Det blev konferens, det serverades orange och uppfriskande drink i Yttre läs, vi tog oss ned till Orvar, någon spillde ut min öl men gottgjorde det kvickt med en ny. Jag kom plötsligt på mig själv att jag faktiskt hade glömt bort att förklara fenomenet Pålningsgask för min tyska vän. “De har alltså slagit ner mer än 300 sånna här pålar under nationshuset vi befinner oss i, utan dem skulle hela huset glida ner i Fyrisån och flyta iväg i den uppländska moränen”. “Ach so!” svarade min vän och skrattade och konferensen tog slut och vi tog oss tillbaka till vårt bord där punschen kom.
Från det ena till det andra blev det dags för en särskild auktion till förmån för pålningsarbetet där Anton Myhr tog till orda som förrättare. Exklusiva objekt som vårbalsbiljetter, champagne och även ett Donatorsglas klubbades igenom, den ena dramatiska budgivningen efter den andra och till höga belopp, glädjande för nationens skull såklart. Efter auktionen höll Moje Talet till Huset där han tackade Stig Strömholm för dennes klokhet som varit avgörande i hur Nya delen blivit till och pekade även ut hur flexibelt Norrlands nationshus kan vara. Proinspektor Maria Forsberg fortsatte att tala om de härliga traditionerna på Norrlands och om pålning och även ett instick om proväktenskap i Irland vilket jag inte minns mycket mer om än att det definitivt fanns en god poäng med det hela. Hon tipsade alla att fortsätta donera till nationens arbete och tackade oss alla hjärtligt.
O Gamla Klang ljöd och vi ställde oss på stolarna och tog varandra i händerna och svor trohet till allas våra vänskaper och klingade våra glas högt. Min tyske vän räddades precis från att sätta sig på stolen efteråt. “Ach so!” svarade han och skrattade och jag med honom.
I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör