Kära norrlänningar och nationsvänner
En person sa en gång “att minnas är att förhäxad stå och betrakta hur man glömmer”. Uttryckt på det sättet känns det nästan rent av olustigt att bli för sentimental över stunder som gått. Att för några ögonblick helt upphöra att existera där du står i nuet och slungas bak i rumtidens parallaxer, som ett höstlöv genom oktobers vindspel. Människor som går förbi viker kort blicken något skeptiskt mot din saltstod som fastnat i ett ojämnt ögonlocks trötta blick, medan du lämnat planeten bakom pannbenet för en inre resa till die Vergangenheit.
För min egen del hoppas jag att min uppsyn var något mindre oroande där jag stod i kön till vårt Norrlands nation under en ljust mulen himmel. I ett ögonblick tänkte jag tillbaka på min första reccegask för ett par år sedan. Då hade detta hus, denna villa vid floden Tibern, varit så stor och fylld av mystik i vad som skulle visa sig finnas bakom husfasaden. När jag nu såg på den kö av recentiorer påväg upp mot farstun för att ta några av sina begynnande steg in i studentlivet log jag för mig själv.
Lyckligtvis behövde jag inte stå i detta teatraliska sinnesyrande mer än några sekunder innan några vänner från nationens manskör dunkade mig i ryggen med tjo och tjim. En kö blev avbetad och rätt som det var stod jag som många gånger förr i den inre läsesalen, mitt i ett hav av både förvirrade och finurliga ansikten. De förvirrade bestod till större del av recentiorer som möjligen fortfarande utstrålade en mal placé över var de hamnat och vad kvällen skulle komma att erbjuda; de finurliga fann man bland de föregående årets heltidare på nationen, vilka klämt ihop sig i en fnittrig hög framför fotografen som gjorde ständiga försök att få med dem alla på bild.
Efter omfamningar och hjärtliga skratt i förmaken trädde vi in i Gamla salen. Min bordskamrat för kvällen var Marius Walter och vi slog oss ned vid det så kallade barnbordet, som under kvällen skulle komma att bli just så hat-älskat för de tramsiga och lysande upptåg som enligt seden varje sittnings barnbord förväntas åstadkomma. Såvitt jag vet befinner sig samtliga av de som satt vid vårt bord denna kväll ännu på fri fot, även om min misstanke är att marskalkerna hoppats på livstid för majoriteten. Med ett mikrofon-reverb som tordes härma akustiken i Bergakungens sal (ett återkommande mikrofon-tema kvällen ut) tog 1Q Olle Linder till orda. Efter att ha raljerat ett ögonblick över hur hans ämbete i mångt och mycket hitintills gått ut på att uppfostra sin flock av heltidare vände han sig till recentiorerna och berättade sin egen historia om att landa i Uppsala och på Norrlands nation. Han pekade ut den symboliska tröskel som de klivit över in till en värld av oändliga möjligheter, skratt och gråt och ingen ånger. “Universitetet är till för er utbildning, men nationerna är till för er bildning”. En värdig samling klichéer avslutades med “det är hit man kommer när man kommer hem” och vi sjöng honom till.
Efter att Kammarkören vackert sjungit för oss om sexiga veterinärer och gett oss de konkreta tipsen att “köpa en cykel” och “njuta” blev det konferens och Orvar och en styrketår och handpistols-duell och tillbaka upp till vårt bord. I Bergakungens mikrofon läste Inspektor Cecilia Pahlberg och Proinspektor Maria Forsberg tillsammans med 1Q Olle upp förra terminens heltidare och utöver en stor och varm applåd fick de alla också varsin medalj. Scenen äntrades sedan av spex-ensemblen NoNSEns där Magnus, Brasse och Eva återuppstått för att ta reda på vad som skulle bort. Fel, fel, fel var allt såklart, det visade sig vara en bulle.
Norrlands bästa damkör Cantus Feminis gav oss ännu mer skönsång strax innan andra konferensen utlystes och sen tog slut och Marius sa “never show your funny face” vilket fick motsatt effekt hos oss bordsgrannar. Barnbordet var i full gång. Sånganförarna Amelia Forsgren och Frida Esbjörnson var hyggliga och gav oss en norrländsk geografilektion till tonerna av Genesarets sjö där jag minns att Sundsvall som vanligt fick sig en välförtjänt känga. Det var också här någonstans jag lyckades med konststycket att simultant spilla ut i princip samtliga av mina bordsgrannars avec efter att jag osmidigt försökt flytta en utbrunnen ljusstake. Med knapp marginal lyckades jag dock undgå handgemäng och kölhalning genom att fördela ut vad jag själv haft kvar i min bägare samt noga försäkra alla en kompensation för mitt fiasko i form av shots på det efterföljande släppet.
Inspektor Pahlberg tog slutligen till orda och talade till recentiorerna, kvällens faktiska huvudpersoner. Likt 1Q tog även hon oss tillbaka och berättade om sin egen studietids början 47 år tidigare. Mycket hade hänt sen dess men likväl kunde hon konstatera den fantastiska tid som låg framför de nya studenterna. “Vänner finner du här, från alla de möjliga håll” och påpekade även med glimten i ögat att oavsett om Terminens recentior tillika nuvarande Gillevärdinna Nir Teyar var från Skåne så kändes det ju bra ändå! Hon avslutade med att dela med sig av de ledord hon tyckte beskriva Norrlands nation på bästa sätt: engagemang, glädje och gemenskap.
Ett torn av snapsglas föll omkull intill och det blev som sig bör dags för O gamla klang. De något förvirrade ansiktsuttrycken jag tidigare noterat under fördrinken blev tydliga igen på sina håll omkring i salen varefter sången flöt fram och folk ställde sig upp och ner och slog i bordet på rätt och fel ställen. Men jag märkte också av något annat som inte funnits där tidigare. Kanske en begynnande förvissning. Eller åtminstone en begynnande insikt om att det mesta med all säkerhet skulle falla på plats så småningom. För visst gör det det. Bland skålar och pokaler, och jag log för mig själv.
I nationens intresse,
Johannes Dufva
Krönikör
留言